Den så kallade Stabilitets- och tillväxtpakten, som infördes 1997 på tysk begäran för att garantera budgetdisciplin i första hand inom EMU-området, leder till att en rad förfaranden öppnas mot olika länder varje år. Ännu har inget land råkat ut för sanktioner, och därför har pakten ibland avfärdats som tandlös.
– Ursprungligen betydde den att statsskulden skulle vara högst 60 procent av BNP och budgetunderskottet högst tre procent av BNP, säger nationalekonomen Stefan de Vylder. Det började Tyskland och Frankrike slira på redan 2003 och sedan är det fler länder som inte uppfyllt det.
Svårare att låna
Men även om paktens egna sanktioner inte används, utan snarare lett till en rad komplicerade och utdragna politiska och byråkratiska processer, innebär själva det faktum att ett land blir föremål för kommissionens intresse att det blir svårare att låna pengar.
– Nästa gång Italien vill låna kommer räntorna att vara mycket högre. Idag är de omkring 3,5 procent, säger Dirk Meyer, ekonom vid Universität der Bundeswehr i Hamburg. Vid fem procents ränta brukar man säga ett land inte längre kan låna – det var den situation som Grekland befann sig i 2015. Om italienarna hamnar där kommer deras banker att krascha eftersom stora delar av deras statsskuld är upplånad i inhemska banker.
Fel fokus
Just de mekanismer som var avsedda att skapa stabilitet inom EMU-området riskerar alltså att fördjupa krisen. En mer grundläggande kritik av stabilitetspakten handlar därför om att den fokuserar på fel saker.
– Analysen baseras på att kriser bara kan skapas av ansvarslös finanspolitik, säger Stefan de Vylder. I stabiliseringspakten spelar det ingen roll om budgetunderskott uppstår till följd av investeringar eller statlig konsumtion och transfereringar – eller något helt annat. Det innebär att länder inte kan investera i vettiga saker utan att riskera att bryta mot pakten, trots att vi har rekordlåga räntor.
Även om pakten sedermera har kompletterats med ett mer komplext förfarande är kärnan fortfarande att hålla de europeiska budgeterna i balans.
– Vad vi sett i Europa är ett slags investeringskris, påpekar Stefan de Vylder.
Både de privata och de offentliga investeringarna i EU har sjunkit med drygt tio procent de senaste tio åren.
– Det är en stor kris, för hela Europa, fortsätter de Vylder. Vi har fått en stimulanspolitik som enbart styrts med penningpolitik. Den har fått dra hela lasset för att undvika en lågkonjunktur. Men detta har inte resulterat i produktiva investeringar utan snarare i spekulation i aktier och fastigheter, där vi sett bubblor i flera länder som stimulerats av en extremt låg ränta.
Det är också en politik som alltmer ifrågasätts av forskare. Nätverket Wellbeing Economics Alliance har presenterat ett upprop för ett nytt sätt att se på ekonomi.
– Som det är nu är stabilitets- och tillväxtpakten helt inkompatibel med övergången till ett ekologiskt och hållbart samhälle säger Louison Cahen-Fourot, ekonom vid Wirtschaftsuniversität Wien. Det är mycket osäkert om vi kan ha en grön ”new deal” i Europa inom de begränsningar som pakten erbjuder.
Tvinga till hållbarhet
Han får medhåll av Christoph Gran, vid Institute for future-fit economies i Bonn. En möjlighet skulle kunna vara att använda sig av EU:s kontrollmekanismer för att tvinga medlemsländerna till en mer hållbar ekonomi, menar han:
– Vi behöver mycket bredare ansatser som fokuserar på ekologi och fördelning, och därför föreslår vi att döpa om pakten till exempelvis Stabilitets- och välbefinnandepakten, säger Christoph Gran. Vi vill fokusera om politiken med ekologiska och sociologiska indikatorer både i den europeiska unionen och i de olika länderna.
Men om de enorma investeringar som behövs ska kunna genomföras är det bråttom.
– En del personer på hög nivå i EU-kommissionen är ganska intresserade av en del av idéerna, som att implementera nya indikatorer som kompletterar BNP-måttet, säger Louison Cahen-Fourot. Det finns framsteg på en del områden. Men jag är inte säker på att det kommer att räcka för att implementera ett ekologiskt samhälle i tid.
