Samtalet.

2021-02-11 16:30
  • Foto: Curt Dahlgren
  • Foto: Jurek Holzer / SvD / TT
  • Foto: Curt Dahlgren
  • Foto: Curt Dahlgren
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

”Jag har varit mitt fackförbund trogen, trots en nästan konstant kritik”

I fyra decennier har hyttmontören Jan-Olov Carlsson varit en stridbar gräsrotsaktivist i den fackliga rörelsen. I vår går han i pension och känner en stolthet över det lokala fackliga arbete som har utförts. Men samtidigt är känslan inför den rörelse han tillhör: sorg.

– Ett fack är inte starkt om man inte på riktigt tar tag i maktfrågorna och utgör en aktiv rörelse för ett mer jämlikt samhälle.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

– Det som gör ont är att den fackförening som jag tillhört hela mitt vuxna liv legitimerar att turordningsregler och uppsägning med saklig grund urholkas och försvagas utan att det varit föremål för en bred diskussion och beslut i förbundet.

För en tid sedan sammanfattade Jan-Olov Carlsson, som sedan slutet av 1970-talet varit lokalt aktiv i IF Metall, sina tankar och känslor i en debattartikel som publicerades av Dagens arena. Han aviserade dessutom sin avgång som förtroendevald.

Men att han nu slutar som stridbar och uppmärksammad ordförande för den lokala fackklubben på Volvo lastvagnar i Umeå beror trots allt inte på den besvikelse han känner mot sitt fackförbund. Det handlar om att pensionsåldern närmar sig.

– Jag är sällan arg och vred, däremot kritisk. Jag har varit mitt förbund trogen, trots en nästan konstant kritik.

Genom åren har vi som är särskilt intresserade av gräsrotsperspektiv på arbetsmarknaden kunnat följa Jan-Olov Carlsson. Hans erfarenheter består av drygt fyra decennier på samma arbetsplats. Och Volvos Lastvagnars hyttfabrik i Umeå har varit ett exempel på att det med medvetet fackligt arbete går att flytta fram positionerna när det gäller arbets­situationen, inflytande och egenkontroll i arbetet. Han har publicerat texter i en rad tidningar, blivit intervjuad av ännu fler – och även engagerat sig kring kultur och litteratur genom Bokcafe Pilgatan och föreningen Littfest i Umeå, boktipsat i lokalpress och SVT:s Gokväll, för att nämna något.

Vi fick dem att backa

Jan-Olov Carlssons ser i dag tillbaka på sina år som fackligt fötroendevald och konstaterar att facket kan göra skillnad. Visst har det funnits segrar. En av de viktigaste tycker han var kampen för ett lokalt lönesystem, som arbetsgivaren sa upp. Facket mobiliserade och höll ut i ett och ett halvt år. Då tecknades ett nästan identiskt löneavtal som det som hade sagts upp.

– Det var en otrolig känsla! Vi hade möten med 800–900 personer, vi hade protestmöte i ett stort tält som företaget var tvungen att tömma på innehåll och vi satte en enorm press. Det är så nära ett fackligt massmöte man kan komma. Den styrka som uppstår när man är väldigt många som omfattas av samma kampstämning, den kan verkligen betyda något.

Men allt har definitivt inte bara handlat om segrar. Den här vintern känner Jan-Olov Carlsson en särskild besvikelse och den handlar inte minst om IF Metalls agerande i Las-frågan. Samtidigt menar han att Las egentligen bara är ett i raden av exempel där facket är ute på ett sluttande plan.

– Jag är besviken! Dagens Las är inte helig, den behöver förändras. Den fackliga utgångspunkten måste vara att anställningstryggheten ska stärkas, inte försvagas. Men då måste vi ta kampen och jag menar att det gjordes på fel sätt, utan att medlemmarna fick tycka till. Vi blev överkörda.

Han konstaterar att Las-överenskommelsen kommer bara ett knappt år efter att strejklagen ändrades – även den till fackets nackdel.

–  Las-överenskommelsen innebär att fler undantag från turordningsreglerna är möjliga – jag menar inte att jorden går under. Men fackföreningsrörelsen blir allt svagare, tappar position. Jag ser ett sluttande plan och ingen vilja från ledningen att ändra på det. En sorg känner jag. Och det är inte över en enskild detalj – om det är två eller tre undantag i turordningsreglerna - det handlar om att vi som fackföreningsrörelse hela tiden backar, gör eftergifter och tappar mark. Jag ser det även i det lokala fackliga arbetet, att maktbalansen är rubbad till vår nackdel, jämfört med för 30–40 år sedan.

Själva Las-uppgörelsen hur betygsätter du den på en skala?

– På 1–10, om tio är avgrunden, och ett ingenting, tja, kanske 5–6. Det här är allvarligt! Den största förändringen i detaljerna är möjligheten att säga upp utan saklig grund. Det får störst negativa konsekvenser för enskilda medlemmar och för fackets inflytande.

Du är ju en av initiativtagarna till Facebook-gruppen Försvara turordningsreglerna i Las. Om du lägger ihop stämningen där med hur snacket går i fabriken och med dina kontakter med fackliga aktivister i andra förbund – hur är stämningen apropå Las?

– Det finns en väldigt stor besvikelse i den här gruppen, bland våra medlemmar och bland förtroendevalda på andra arbetsplatser. Men på arbetsplatser där frågan inte diskuterats är känslorna kanske inte lika heta. Den fackliga medvetenheten är på avtagande, vilket är ett bekymmer. I stället diskuteras mer av det som är på SD:s agenda. Las-frågan och anställningstryggheten hade kunnat vara ett sätt att återta initiativet. Det vi uträttar som fackförening är ju det vi bedöms utifrån, av medlemmarna. Det påverkar de politiska stämningarna.

Vad kan komma ur detta?

– Det finns en risk att det växlar över i resignation eller anti-fackliga stämningar, även om de anti-fackliga stämningarna fortfarande är på låg nivå. Däremot tror jag att besvikelsen spelar roll. Om vi inte se några fackliga framgångar, falnar till slut den fackliga glöden.

Att endast förfoga över en knuten näve i fickan leder inte till fackliga segrar, konstaterar Jan-Olov Carlsson. Han tycker att det finns anledning att påminna sig Tage Erlanders uttalande om att ”Det kanske är så att arbetarrörelsen en gång per generation behöver en stor strid”.

– Det var väldigt bra att Pågatågs-frågan dök upp. Skyddsombudet Ola Brunnström skulle få sparken men genom mobilisering kunde man hindra uppsägningen. Det är väldigt viktigt för en rörelse att inte bara känna av motgångar och förluster, då nöts alla ner. Att ta och vinna strider stärker klasskänslan. Det är centralt i ett kapitalistiskt samhälle där ojämlikheten breder ut sig.

När jag gör intervjuer med ledande LO-företrädare hävdar de att facket stärker sina positioner och att beviset på det finns i till exempel de stående reallöneökningarna och i pensionsavsättningarna. Är ändå inte reallöneökningar viktigast?

– Nej, det kan jag inte säga, även om lönefrågan givetvis är viktig. När hela lönebildningen bygger på att ”märket” ska vara i takt med Europa, är det i någon mening ett uttryck för en fungerande arbetsmarknad. Men det är inte detsamma som att den fackliga rörelsen är stark. Det är lika mycket ett uttryck för ett försvar av det bestående och därmed ett accepterande av klassamhället.

Mer stress på golvet

Den stora strid Jan-Olov Carlsson vill att fackföreningsrörelsen prioriterar framöver är den om arbetsmiljön och inflytandet över arbetssituationen.

Så vad har egentligen hänt med arbetsmiljön under de 40 år Jan-Olov Carlsson jobbat på samma fabrik? Vissa saker har blivit bättre. Inom stora delar av industrin har den fysiska arbetsmiljön blivit avsevärt uppgraderad; ventilation, belysning, hjälpmedel och arbetsredskap har genomgått stora förbättringar.

– Men inflytandet över arbetets organisering och möjligheterna att påverka sin egen arbetssituation har däremot nått en bottennivå.

Och här menar Jan-Olov Carlsson att fackföreningens stora brist står att finna idag. För inom arbetslivsforskning, oavsett om den bedrivs inom sociologin, arbetspsykologin eller den kliniska medicinen, råder det knappast någon tvekan om att människor som har ett arbete med höga krav, men med begränsade möjligheter att påverka sin arbetssituation, har de sämsta psykosociala förutsättningarna och är i riskzonen för ohälsa och utslagning, arbetsmiljöförbättringar till trots.

Jan-Olov Carlsson konstaterar att de löpande banden i fabrikerna nu på 2020-talet i allt väsentligt innebär en mycket mer stressande arbetssituation än den monteringslina han ställde sig vid i slutet av 1970-talet. Den totala belastningen i arbetet har ökat genom hårdare arbetstempo och ökade krav på resultat. Arbetet har blivit mer pressat och arbetaren mer stressad.

– Det har varit decennier av jakt på det ”slöseri” i form icke nödvändiga kroppsrörelser och steg, icke värdeskapande materialhantering och liknande, det som på ”leanspråk” kallas  ”waist”. I praktiken har utvecklingen eliminerat våra andhämtningspauser.

Vad gör det med en människa?

– Utsattheten är mycket större, jämfört med när jag började. Vi hade en större frihet, vi styrde mer över hur arbetet skulle utföras. När det löpande bandet kom in, kombinerat med alla ska jobba på exakt samma sätt, så tappar man något av sin identitet. Man blir en kugge i en maskin. Jag menar att det inte behöver bli så längs ett löpande band. Även om arbetet är organiserat med arbetsstationer i ett flöde behöver det inte vara lika med ett helvete. Det beror på hur man organiserar arbetet runt om. Ett styrt flöde kan ha en arbetsorganisation med värdiga villkor för de som jobbar. Det är komplicerat, men väldigt viktigt att ett arbetslag har ett stort mått av självbestämmande.

En ny dörr öppnas

När Jan-Olov Carlsson ser tillbaka på de senaste decennierna konstaterar han att debatten om arbetets karaktär förändrats. På 1980-talet var den emancipatoriska idétraditionen starkare, även om det fanns betydande inslag av produktivitetstänkande, det vill säga ett nytt sätt att organisera arbetet som förutspåddes vara mer effektivt och rationellt.

– På 1990-talet såg vi en gradvis men tydlig svängning till en maximering av produktivitet och effektivitet genom lean-konceptets utbredning inom svensk industri.

Därefter kom 00-talet med normen om ett märke för lönebildningen som enligt Jan-Olov Carlsson inte bara innebar att lönerna sattes med hänvisning till svensk industris konkurrenskraft, utan dessutom att frågan om makt och inflytande i arbetsorganisationsfrågor lades åt sidan. Det ledde fram till 2010-talet, då han ser att kapitalets dominans över arbetets karaktär och utformning stod utan hot från de fackliga idéerna om inflytande och egenkontroll i arbetet.

Bakgrunden till detta, är enligt Carlsson, att maktfrågan försvunnit i det fackliga perspektivet. Arbetsgivarna betonar ”rätten att leda och fördela arbetet” samtidigt som fackföreningsrörelsen betonar individualisering av arbetet med kompetensutveckling och anställningsbarhet i fokus.

Vi är ännu i början av 2020-talet, men Jan-Olov Carlsson ger sig på en spaning om vad som kan komma att hända: De industriföretag som bäst drar nytta av den snabba teknikutvecklingen kommer att få avsevärda fördelar. En sådan utveckling talar för en utvidgning av arbetsinnehåll och autonomi. Detta skulle i sin tur motverka inhyrning av arbetskraft och andra temporära kontrakt som baseras på enkla och kompetensfattiga arbetsuppgifter. En ny dörr öppnas för offensiva fackliga initiativ.

Hur kan kampen för det goda arbetet komma upp på agendan. Vad krävs det för att nå resultat?

– Det spontana svaret är ”en ny gruvstrejk”, villkoren blir så eländiga att man tar kampen själv. Nu tror jag inte att det blir så. Den fackliga ledningen måste ta ansvaret för hur medlemmarna ska få värdiga och rimliga möjligheter att påverka sin egen arbetssituation. Det innebär att slå fast att den frågan är viktigare än kompetensutveckling, ja till och med viktigare än lönefrågan ett visst år. Facket måste uttala att vi ger oss inte. Vi  behöver inte forska eller undersöka, vi  behöver bestämma oss. I någon mån är alla fackligt aktiva, även på höga nivåer, överens med mig om det här. Så frågan är: Hur gör man? Vi är vana vid arbetsgrupper, men jag tror att vi måste få in det i avtalsrörelsen. Att använda strejkhotet är det enda sättet att visa att vi menar allvar.

Hittills har ”världens starkaste fackförening” inte kunnat bjuda motstånd mot utvecklingen av en allt mer stressig arbetsmiljö. Hur tolkar du det?

– Det är inte jag som sett att det blivit stressigare och mer monotont. Det visar alla undersökningar, från IF Metall och från forskare. Arbetet har utarmats, det har blivit mera styrt. Att inte göra det till en huvudfråga av en facklig rörelse är oansvarigt. Ett fack är inte starkt om man inte på riktigt tar tag i maktfrågorna och utgör en aktiv rörelse för ett mer jämlikt samhälle.

Slutar aldrig kämpa

Snart ska Jan-Olov Carlsson lämna över sin ordförandeklubba. Han konstaterar att han ser fram emot ett liv där inte varje arbetsdag startar 06.48 och där han får mer tid för det nyupptäckta intresset skidåkning. Men det fackliga intresset kommer han inte att lägga på hyllan. Det tar han bland annat med sig in i det bokcafé han är med och driver i Umeå, som är ytterst välbesökt.

– Vi har fått otroligt bra gensvar, vilket jag ser som ett bevis på att många människor vill diskutera politik och söker en kollektivskapande känsla. Jag kommer nog aldrig att sluta engagera mig för det jag tror på. Den radikalism och de värderingar jag gick in med i rörelsen som ung, den har jag kvar. 

Tre snabba frågor

Är fackföreningsrörelsen i kris?

– Nej, inte i kris som i ett nära förestående sammanbrott. Men den är försvagad och inte så slagkraftig som den varit.

Finns det en gräns, när LO bör klippa bandet till S?

– Ja, men det behöver inte betyda att klippa av bandet till politiken. Däremot att göra sig till en politiskt självständig rörelse på ett annat sätt och uttrycka en kritik, oberoende av vem som sitter vid makten. Vi behöver en stark oberoende klassorganisation.

Har facket ett ansvar för den högervridning vi sett i samhället de senaste årtiondena, med ökade klyftor, privatiseringar och skattesänkningar?

– Ja det är klart att facket har någon del av ansvaret. Facket har förstås inte medvetet drivit på den här utvecklingen, tvärtom! Men ansvaret ligger i passivitet versus behovet av motstånd. Jag ser en avsaknad av visioner och förmåga att ge råg i ryggen och stöd i kampen.

PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Vem är Jan-Olov Carlsson?

Ålder: 64 år.    

Gör: Ordförande för lokala klubben av IF Metall på Volvo Lastvagnar i Umeå. Medlem i Vänsterpartiet och Socialistisk Politik, arrangerar föreläsningar och diskussionskvällar på bokcafé Pilgatan i Umeå.

Aktuell: Lämnar inom kort sina fackliga uppdrag, för att gå i pension. Skrev nyligen en uppmärksammad debattartikel i Dagens arena och en längre essä om hur synen på det goda arbetet förändrats, i Röda rummet.

Ser fram emot: En skidtur i dagsljus en vardag, ligga kvar i sängen och läsa istället för att cykla iväg till jobbet 05.50. Mer tid till barn och barnbarn och de intressen som funnits vid sidan av det fackliga.

Relaterade artiklar