Initierat.

2018-03-16 16:00
Peo Hansen / Det finns ingenting som kan hindra den federala regeringen från att skapa så mycket pengar den vill för att sedan betala ut pengarna till någon”, sa Alan Greenspan i ett klassiskt uttalande.  Bild: Alastair Grant/TT
Peo Hansen / Det finns ingenting som kan hindra den federala regeringen från att skapa så mycket pengar den vill för att sedan betala ut pengarna till någon”, sa Alan Greenspan i ett klassiskt uttalande.

En stat med egen valuta kan inte bli pank

Vi har råd med pensionerna, och om vi kan rädda bankerna kan vi också rädda välfärden.

Peo Hansen analyserar vad det betyder för svensk ekonomisk politik att USA kunde skapa 29 biljoner dollar – med ett knapptryck.

Det finns ingenting som kan hindra den federala regeringen från att skapa så mycket pengar den vill för att sedan betala ut pengarna till någon.”

Orden är Allan Greenspans, USA:s dåvarande riksbankschef. Året är 2005 och Greenspan svarar på en fråga i representanthusets budgetkommitté. Frågan kommer från republikanen Paul Ryan, som i dag är representanthusets talman. Ryan, som likt de flesta vid tidpunkten beundrade Greenspan, ”the Maestro”, frågade denne om han inte höll med om att det vore bäst att delvis privatisera det federala pensionssystemet eftersom det skulle göra systemet finansiellt hållbart över tid. Enligt Ryan skulle ju pensionssystemet hamna i obestånd inom en inte alltför avlägsen framtid.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Meningsutbytet finns som ett klipp på Youtube och Paul Ryans underdåniga respekt inför ”mästaren” går inte att ta miste på. Ryan är 35 år gammal vid tillfället, Greenspan är snart 79. Men Paul Ryan kan kosta på sig underdånigheten. Han verkar nämligen övertygad om att Allan Greenspan kommer att bekräfta honom.

Men så gick det som det gick och Greenspan uttalade de för Ryan absolut mest fördärvliga orden om den federala regeringens förmåga att skapa så mycket pengar den bara vill. Den federala staten kan därmed alltid finansiera pensionerna. Fastän jag sett episoden flera gånger får jag inte nog av Ryans ansiktsuttryck när Greenspan svarat honom. Som en skolpojke sväljer Ryan förödmjukelsen och nickar instämmande, trots att mästarens ord underminerar den bild av den federala staten som Ryan investerat allt sitt politiska kapital i.

Vad Allan Greenspan inte skriver under på i sitt svar är idén om statens ekonomi som jämförbar med hushållets. Enligt hushållsanalogin ska staten dygdigt sköta sina finanser efter samma princip som hushållen måste sköta sina – lever den över sina tillgångar måste den tids nog inställa sina betalningar.

Kan alltid köpa i egen valuta

När väl finanskrisen slog till 2008 skulle det snart visa sig att Greenspan verkligen inte var någon mästare. Som en av de starkaste rösterna för den finansiella avregleringen bar han en stor del av ansvaret för kraschen. Men en sak visste han: en stat som ger ut sin egen valuta kan aldrig bli pank. Den kan alltid köpa allt som finns till försäljning i sin egen valuta. Och för detta behöver den egentligen aldrig låna sina egna pengar, den har ju monopol på utgivningen. Detta gäller för alla länder som ger ut sina egna pengar, däribland Sverige. Dock gäller det inte för länderna i eurozonen; de kan verkligen bli panka och på flera sätt är de tvingade att leva efter principen om hushållsbudgeten.

Detta förstod Greenspan, och hans efterträdare på posten, Ben Bernanke, skulle snart förstå det på ett väldigt konkret sätt. Bernanke hade ungefär samma teoretiska och ideologiska blick på ekonomi och finans som Greenspan. Två år innan han tillträdde, och fyra år innan finanssystemet bröt samman, skrev han en akademisk artikel – Bernanke hade tidigare bland annat varit professor i ekonomi vid Princeton universitetet – där han gjorde gällande att vi befann oss i en ny ekonomisk era präglad av måttfullhet, stabilitet och förbättrad förmåga att absorbera ekonomiska chocker. I denna era – ”The Great Moderation” som den kallades – var finanskriser och svåra lågkonjunkturer ett minne blott. Han hävdade att detta till stor del var frukten av ”sofistikerade finansmarknader”, avreglering, god penningpolitik samt ökad handel och friare kapitalflöden.

Teorin gick upp i rök

Till skillnad från Allan Greenspan skulle Ben Bernanke inte bara under sin tjänstgöring som riksbankschef få se sin neoklassiska ekonomiska teori gå upp i rök. Han skulle dessutom praktiskt få omsätta Allan Greenspans svar till Paul Ryan om landets betalningsförmåga. Jag syftar på räddningspaketet för bankerna – ”the bail-out” – som Bernanke sydde ihop och som uppgick till 29 biljoner dollar, eller 240 biljoner kronor.

Var kom pengarna ifrån, undrade många. Var det skattepengar eller lånade man? Ingetdera är svaret, och det var också Bernankes svar när han fick frågan. Vad Riksbanken gjorde var helt enkelt att på elektronisk väg fylla på bankernas konton hos Riksbanken. Som en av de främsta experterna på området, ekonomen Randall Wray, uttrycker saken räddades det insolventa bankväsendet med hjälp av tangenttryckningar hos centralbanken. Banken kan inte få slut på tangenttryck, vilket bara är ett annat sätt att uttrycka vad Greenspan försökt lära Ryan: den federala statens pengar kan aldrig ta slut.

Men att 29 biljoner dollar trycktes fram ur tomma intet eller att den svenska riksbanken under krisen på likande sätt lovade att ställa ”obegränsat med pengar” till förfogande åt bankerna har inte förmått rubba myten om att staten måste skötas som en balanserad hushållsekonomi, och att den därför först måste ta in skatt eller låna för att kunna spendera. Snarare har myten stärkt sitt grepp om debatten. Statliga budgetunderskott och statlig skuldsättning är ohållbara över tid, hävdar man. Vidare heter det att vi måste ha överskott och minskad statsskuld för att kunna möta nästa lågkonjunktur eller bankkris.

Överskott leder ofta till bankkris

Vad man helt missar är att ett statligt budgetunderskott bara är ett annat namn för överskott eller infriade sparbehov i andra sektorer av ekonomin. Vice versa är överskott hos staten bara ett annat namn för underskott, skuldsättning och minskat sparande i andra delar av ekonomin, som till exempel hos hushållen i dag. Överskott leder ofta till bankkriser.

Så vilket verkar mest fördelaktigt? Att hushållen, kommunerna och den privata sektorn skuldsätter sig och, som i kommunfallet, skär ner på välfärden, eller att staten spenderar mer ut i ekonomin än vad den drar in i skatt? Bör staten, som inte kan få slut på sina egna pengar, driva ekonomin eller bör bankerna och en ökad och därför ohållbar privat kreditgivning göra det?

Som jag påpekat var både Allan Greenspan och Ben Bernanke skolade i den neoklassiska teoribildningen. Men som chefer för centralbanken förstod de åtminstone att den neoklassiska hushållsmyten var just en myt, och helt oförenlig med den federala statens sätt att fungera. Här tog de falska antagandena tvärt slut. När Paul Ryan ville få Allan Greenspan att gå med på en missuppfattning rättade Greenspan honom, punkt slut. Och det är därför meningsutbytet blir så effektfullt. För båda två är ju varma anhängare av den nyliberala ordningen; det är själva premissen för Ryans fråga – han räknar kallt med att få fullt bifall från mästaren.

Men häri ligger också tragiken: att Greenspan i princip var ensam om att berätta sanningen och att vi tio år efter finanskollapsen fortfarande saknar politiska röster som förstår och kan förklara den ytterst radikala innebörden i Greenspans enkla konstaterande. Vi har råd med pensionerna, och om vi kan rädda bankerna kan vi också rädda välfärden.

En neoklassisk villfarelse

Från höger till vänster lever man kvar i den neoklassiska villfarelsen om staten som en hushållsekonomi. Ja, även en marxist som David Harvey bekräftar hushållsmyten. I sin senaste bok, ”Marx, Capital and the Madness of Economic Reason” likställer Harvey individens och statens skulder som samma form av ”skuldslaveri”; han förstår inte att skilja på Greklands och USA:s skuldsättning utan klumpar ihop alla staters skulder som samma korthus. Dessutom hävdar han att statens skulder omöjliggör framtida pensionsutbetalningar. Marxisten David Harvey anammar alltså samma mytbild som nyliberalen Paul Ryan.

I Sverige talas det just nu om en dramatisk kostnadsökning i den kommunala välfärden, på grund av den demografiska utvecklingen med en ökad andel barn och gamla. 200 miljarder kronor måste fram till 2030. Genast ropar hushållskören i falsett: Vi har inte råd! Kostnadsbomben! Spara pengar!

Just därför är det extra uppiggande att läsa Sveriges Kommuner och Landstings, SKL, ekonomirapporter. Äntligen en tung instans som förstår att tänka nytt och hävda det självklara: staten måste bidra stort med de finansiella resurserna. Sedan kan vi prata om den väsentliga frågan: Hur säkerställer vi de reella resurserna, i form av arbetskraft? Länder som ger ut sin egen valuta har lyxen att ställa upp problemet på det här konstruktiva sättet. Likväl fortsätter rikspolitiken att bete sig som om vi var med i euron eller hade en guldmyntfot. Kanske är SKL på väg att syna bluffen? I så fall ser vi konturerna av en ny konfliktlinje i svensk politik. Jag hoppas kunna få återkomma till den.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter