Det handlar inte bara om varor som vi måste köpa. Det handlar om avgifterna, de där summorna som måste betalas för att få tillgång till olika tjänster eller för att uppfylla olika behov. Allt kan avgiftsbeläggas, en byråkrati som måste administreras kan alltid upprättas. Ett exempel på detta är Uppsalas nya bostadskö, som kommer att införas under 2016. Denna nya bostadskö innebär en sammanslagning av olika kösystem, för att samla olika hyresvärdar. Denna kommer vara belagd med en årlig avgift, utöver den förmedlingsavgift som ska betalas av den som lyckas få en bostad. Liknande kösystem finns även i andra städer runt om i Sverige. Särskilt provocerande är dock kommunens motivering till avgiften: ”Anledningen till att bostadskön ska vara avgiftsbelagd är att den ska vara självfinansierad.”
Vi bygger ett system och vi avgiftsbelägger det, det verkar vara en bra idé! All byråkrati kommer med en prislapp. Motiveringen till att bygga detta kostnadskrävande system är, enligt ansvariga politiker, att bredda utbudet av tillgängliga bostäder, men också att göra staden mer attraktiv för byggkapitalet. Den misstänksamma (det vill säga jag), anar alltid oråd när någonting ska vara bra för alla men det är bara en av parterna som tvingas bära kostnaden.
Samtidigt höjs priset på kollektivtrafiken, att röra sig i staden är som att ha en osynligt tickande taxameter. Avgifter, överallt dessa avgifter. För att kunna röra sig och söka bostad, två av de mest basala behoven, måste man betala. Det är särskilt dyrt att vara fattig. För den som inte har råd med en bostadsrätt eller en bil. För den som inte kan investera utan måste hyra. Medborgarskap blir en slags prenumeration på olika tjänster.
Vi lever i ett samhälle där ekonomin till stor del drivs av tjänster, av immateriella varor och av arbete. Det gör att nästan allt kan ta formen av en vara. Att göra mer saker tillgängliga för konsumtion, att belägga fler företeelser med ett pris innebär mer pengar att tjäna. Ekonomin måste hela tiden växa, det är grundbulten i vårt ekonomiska system. Jag tänker på en serie där urtypen för en kapitalist, Joakim von Anka, får för sig att ta patent på att koka vatten. En utmärkt idé, tycker han, eftersom att det är något alla gör och således något det går att tjäna mycket pengar på. Att människor är sköra varelser som har behov som inte går att ignorera gör det hela till en lukrativ affär. Det finns inget annat val än att betala. Eftersom det finns grundläggande mänskliga behov som måste tillfredställas sker det aldrig någon nedgång på efterfrågesidan. Det sker i det lilla, i de små förändringarna. De små avgifterna som införs. Ibland, för somliga, är de så små att de känns försumbara. Plötsligt är det vissa saker som man anser sig inte ha råd med längre, vissa principer som säljs ut.
Vi har i alla fall kvar biblioteken, mumlar jag för mig själv. Den dagen bibliotekskorten beläggs med en månatlig avgift eftersom det hela måste vara självfinansierat är det jag som osäkrar min revolver.
