Ekonomi.

2017-11-19 08:30
  • 50 % av det som göms i skatteparadis tillhör hushåll med en förmögenhet på över 400 miljoner kronor. Bild: Susanna Persson Öste/TT & Pixabay
    50 % av det som göms i skatteparadis tillhör hushåll med en förmögenhet på över 400 miljoner kronor.

”Den fruktansvärda ojämlikheten bakom global skatteflykt”

Uppemot tio procent av världens tillgångar hålls i skatteparadis – av ett fåtal individer. Resten av oss betalar priset för denna stöld.

Utom synhåll har en mäktig industri vuxit fram sedan 1980-talet i skatteparadis världen över. Genom att följa pengarna kan vi börja få grepp om de kostnader som dessa territorier innebär för andra länders ekonomier.

Den data som offshoreekonomierna publicerar är långtifrån omfattande och vårt system för att mäta hushållens tillgångar och de multinationella bolagens vinster har många svagheter. Men det blir allt bättre och genom att analysera data noggrant kan vi spåra konsekventa mönster och upplösa en del av den sekretess som i årtionden omgivit verksamheten i skatteparadisen.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Låt oss börja med att titta på de stora multinationella bolagens skatteflykt. I princip ska dessa bolag fördela vinsterna mellan sina olika dotterbolag som om dessa vore självständiga enheter som utbyter varor och tjänster sinsemellan till rådande marknadspriser.

I praktiken manipuleras dock priserna vid koncerninterna transaktioner rutinmässigt av redovisningsföretag i skatteparadisen, så att deras globala vinster ska hamna i lågskattejurisdiktioner.

Dessutom så förlägger allt fler multinationella bolag sina algoritmer, varumärken och logotyper i skatteparadis för att flytta sina intäkter från länder såsom Storbritannien, där de genereras.

Ett tydligt exempel – det kanske mest spektakulära – är Google Alphabet, Googles moderbolag. 2003, mindre än ett år före dess emissionserbjudande i augusti 2004, förde Google US över sin sök- och annonseringsteknologi till Google Holdings, ett dotterbolag inkorporerat i Irland, men som av irländska skatteskäl är registrerat i Bermuda.

Ända sedan dess har all vinst som genererats av dessa tillgångar hamnat i Bermuda, efter en (skattefri) avstickare via Nederländerna – det ökända upplägget ”Double Irish Dutch Sandwich”.

2015 redovisade Google Alphabet vinst på 15,5 miljarder dollar i Bermuda, där bolagsskatten är blygsamma noll procent. Det är som om varje invånare i Bermuda (varav nästan ingen faktiskt arbetar för Google) skulle generera 260 000 dollar vardera i vinst för bolaget.

Mina kollegor Thomas Tørsløv och Ludvig Wier och jag har sammanställt den data som publicerats av skatteparadis världen över för att beräkna kostnaden för artificiell vinstöverföring.

Små länder som Bermuda tar inte fram någon meningsfull statistik. EU:s egna skatteparadis – som är dunkla på många sätt, men som åtminstone måste följa de statistiska riktlinjer som Eurostat infört – gör det.

Vår forskning visar att enbart i sex europeiska skatteparadis (Luxemburg, Irland, Nederländerna, Belgien, Malta och Cypern) göms sammanlagt 350 miljarder euro undan varje år. Det är summan av de vinster som genereras huvudsakligen i EU-länder och som sedan – efter att ha manipulerats av arméer av revisorer i Luxemburg eller Nederländerna – beskattas lågt, vanligtvis mellan noll och fem procent.

Vår data visar att på global nivå så överförs varje år över 600 miljarder dollar, motsvarande 4 800 miljarder kronor, artificiellt av multinationella bolag till världens skatteparadis.

Vem förlorar på detta? Framför allt USA och de större europeiska länderna, där merparten av de multinationella bolagens arbetskraft och konsumenter finns.

Skatteparadisen berövar EU på motsvarande en femtedel av de bolagsskatteintäkter den för närvarande indriver. Detta motsvarar en kostnad på 60 miljarder euro per år. För enbart Storbritannien hamnar notan på ungefär 12,7 miljarder euro.

Varje land har rätt att själv välja vilken form av beskattning det vill. Men när Nederländerna erbjuder skräddarsydda skatteavtal till multinationella bolag eller när Schweiz gömmer undan korrupta eliters förmögenheter i sina skattkammare, stjäl de andra länders statsinkomster.

”2015 redovisade Google Alphabet vinst på
15,5 miljarder dollar i Bermuda, där
bolagsskatten är blygsamma noll procent.”

Och medan vi förlorar, vinner de: genom avgifter (ibland en betydande faktor på den internationella scenen) och till och med – ironiskt nog – faktiska skatteintäkter.

Ta Irland som exempel. För 30 år sedan, när landets bolagsskatt låg på 50 procent, fick Irland in mindre intäkter från bolagen som del av sin nationella inkomst än USA eller EU som helhet.

Sedan landet sänkte skattesatsen till 12,5 procent på 1990-talet, har det drivit in betydligt mer än högskatteländer. Beror det på att de låga skatterna har stimulerat inhemsk verksamhet, sysselsättning och tillväxt?

Inte alls: de extra intäkterna kommer från de fiktiva vinster som multinationella bolag placerar i Dublin eller Cork, vinster som genererats av arbetare i andra länder.

Den irländska regeringen får därmed mer pengar att spendera på vägar eller sjukhus, andra länder får mindre. Ingenting i det fria utbytets logik rättfärdigar denna stöld.

Det är inte svårt att förstå varför detta likväl fortgår. Då vinsterna som flyttas utomlands är enorma, behöver skatteparadisen bara införa skatter på några få procent för att driva in summor som är betydande i relation till storleken på deras ekonomier.

Om inte kraftiga sanktioner införs mot dem, kommer inte skatteparadisen självmant att överge den här lukrativa affärsverksamheten. Tyvärr så har regeringarna hittills inte varit jättebra på tydlighet eller beslutsamhet.

Den artificiella vinstöverföringen fortsätter därmed att öka, år efter år. Amerikanska multinationella bolag gör nu 63 procent av alla sina utländska vinster i sex skatteparadis, framför allt Nederländerna. Det är 20 procentenheter mer än 2006.

Och varje gång skatteparadisen tvingas stänga ett kryphål, utnyttjas ett nytt. Som Paradispappren har avslöjat så upprättade Apple snabbt ett liknande upplägg för skatteflykt i Jersey när Irland meddelade att de skulle fasa ut ”Double Irish” senast 2020.

Skatteparadisen är en viktig drivkraft i den globala ojämlikheten, för de som främst tjänar på dem är aktieägarna i de bolag som använder dem för att smita undan skatten.

Merparten av förmögenheten i världen tillhör väldigt förmögna människor, så bolagens skatteflykt gör bara en liten skara rikare. Och de skatter som de multinationella bolagen smiter från, måste kompenseras genom högre skatter för hushåll med lägre inkomst, vilket gör det svårare för dem att spara och ackumulera kapital.

Utan höjda skatter måste de offentliga utgifterna minska. De intäkter som EU-länder förlorar till skatteparadis motsvarar ungefär hälften av allt offentligt spenderande på högre utbildning.

Skatteparadis, liksom klimatförändringar, är därmed roten och upphovet till en omfattande överföring av rikedom mellan generationer, vilken gör de gamla rikare och gör de unga fattigare.

”Vår forskning visar att enbart i sex
europeiska skatteparadis göms sammanlagt
350 miljarder euro undan varje år.”

Men skatteparadisen ökar ojämlikheten på ett än mer direkt sätt. Utöver att hjälpa multinationella bolag att smita undan skatten, så gör offshoreekonomierna det möjligt för ett antal extremt rika individer att dölja sina förmögenheter – från skattmasen, affärspartners, makar eller domare.

Motsvarande tio procent av världens BNP göms undan i skatteparadis av rika individer i form av bankdepositioner, stamaktier, obligationer och fondandelar, oftast genom anonyma skalbolag, stiftelser och truster.

Fram till alldeles nyligen hade vi inte mycket insyn i vem som äger dessa tillgångar, men mina kollegor Annette Alstadsæter och Niels Johannesen och jag har kunnat göra framsteg på det området tack vare de läckor som inträffat på senare år.

Genom att undersöka data från den brittiska bankkoncernen HSBC och Panamapappren kunde vi granska hur förmögna de typiska användarna av skatteparadisen är.

Tillgångarna i skatteparadisen är koncentrerade till så få händer att det är hissnande. Ungefär 50 procent av de tillgångar som göms i skatteparadis tillhör hushåll med en nettoförmögenhet på över 50 miljoner dollar, motsvarande 400 miljoner kronor, en grupp som private bankers kallar ”personer med extremt hög nettoförmögenhet”. Dessa extremt rika personer utgör 0,01 procent av befolkningen i avancerade ekonomier.

Följderna blir dramatiska i ett land som Ryssland, där merparten av toppskiktets tillgångar hålls utanför landet. I Storbritannien, Spanien, Tyskland och Frankrike hålls ungefär 30–40 procent av den rikaste 0,01 procentens tillgångar utomlands. Även i USA ökar ojämlikheten av att tillgångar redovisas i skatteparadis, men effekten där är mer dämpad än i Europa, eftersom amerikanska tillgångar redan är väldigt koncentrerade, även bortsett från skatteparadisen.

I samtliga fall är det tydligt att vår vanliga statistiska verktygslåda för att mäta ojämlikhet inte är anpassad för realiteterna i 2000-talets kapitalism. Och problemet blir allt värre för varje timme som går.

Medan den globala ojämlikheten ökar, fokuserar bolagen i offshoreekonomier sin verksamhet på ett mindre men rikare klientel. Döljandet av tillgångar berövar därmed regeringar på ungefär 155 miljarder euro om året i intäkter.

Bara i Storbritannien ligger de årliga intäktsförlusterna på sex miljarder euro. Därtill tillkommer nästan 12,7 miljarder euro som multinationella bolag undanhåller.

Den slöja av sekretess som brukade omge skatteparadisens verksamhet har börjat lyftas. Dock saknas fortfarande en stor del av datan. Framför allt så hålls en allt större andel av de utländska tillgångarna (över 60 procent av det som förvaltas i Schweiz) genom skalbolag, truster och stiftelser, alla utformade för att göra tillgångarnas yttersta ägare omöjliga att spåra. Det är omöjligt att effektivt bekämpa skatteflykt i sådan statistisk dimma.

Ett antal stora banker, såsom Credit Suisse och HSBC, har bötfällts av USA. Men böter ses ofta som en kostnad för att göra affärer och de är bara en bråkdel av vinsterna. Att hota med att dra in banklicensen skulle fungera betydligt mer avskräckande.

Insatserna är höga. De flesta länder har redan fastighetsregister. Vi bör först förbättra dem genom att identifiera de verkliga mottagarna. Varför tillåter vi att stora delar av Manhattan och London ägs av anonyma skalbolag, som möjligen döljer kriminella och pengatvättare?

Ett globalt finansregister skulle vara ett dödligt slag för den finansiella sekretessen. Det skulle frambringa ovärderlig information om fördelningen av tillgångar, utan vilken det är svårt att ha sakliga debatter om regeringspolitik. Det borde, som jag ser det, vara det huvudsakliga målet för förespråkare av ekonomisk transparens för kommande år.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Gabriel Zucman

Verksam som lektor i nationalekonomi vid Berkeley, men gästforskar just nu vid Stanford. En bakgrund vid London school of economics.

Hade under sina -doktorandstudier Thomas Piketty som handledare.

2015 gav han ut boken ”The hidden wealth of nations”. Finns även på svenska, då med titeln ”Gömda rikedomar – en undersökning av skatteparadisen”.