Citatet ovan är taget från en intervju med Göran Therborn i en liten kortfilm gjord av Stefan Jarl. Den är filmad 2013, i Göran Therborns vackra gård utanför Kalmar i samband med att han publicerade The killing fields of inequality. Ojämlikhet, säger Göran Therborn, är som en dödlig epidemi. Den följer människor från vaggan till graven, inverkar på hälsan och krymper män och kvinnors själsliv. Han refererar till medicinska studier, till stressen som fattigdom skapar och till åtstramningspolitikens konsekvenser.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Inte bara en ekonomisk fråga
Ojämlikhet dödar, som den nyöversatta svenska titeln lyder, är en blandning mellan en indignationsskrift och en rigorös vetenskapsstudie. Den präglas av en återhållen vrede över sakernas tillstånd och det är lätt att förstå varför Stefan Jarl lät sig inspireras av den. Där skriver Göran Therborn om hur ojämlikhetens effekter förtigits av media. Ett exempel: när kapitalismen återinfördes i Ukraina på 1990-talet skördade den lika många liv bland männen som aids-epidemin i Sydafrika – dödstalen ökade med femton procent. På liberala ledarsidor jublade skribenterna över att landet äntligen fått ”marknadsekonomi”.
Men ojämlikheten börjar redan i livmodern, visar Göran Therborn. Nya studier visar att foster hos fattiga mödrar har lägre födelsevikt. Underviktiga bebisar i sin tur löper större risk att utveckla en orolig personlighet, att i högre utsträckning drabbas av hjärtproblem, diabetes och vissa cancertyper.
– Därför blir det så torftigt att bara betrakta ojämlikhet som en fråga om skillnaden mellan direktörslöner och arbetarlöner. Om jag får skjuta in en dagsaktuell kommentar så tycker jag att det är väldigt synd att man i rapporten ”Investera för jämlikhet” (som läggs fram på LO-kongressen 17–20 juni) valt att helt fokusera på plånboksfrågor. Där finns inget om hälso- eller livslängdseffekter.
”Utvecklingen går åt fel håll”
I boken skriver han att det officiella Sverige ”upptäckte” ojämlikheten som ett politiskt problem 1965, då låginkomstutredningen tillsattes. Detta var samma tid som Göran Therborn själv blev politiskt aktiv – han var då en ung marxistisk sociologiforskare vid Lunds universitet. Men för honom och andra radikaler var ojämlikhet något relativt ointressant: det var vad man kunde vänta sig i ett kapitalistiskt samhälle. Under 1970- och 1980-talet kom han istället att ägna sig åt klassanalys vilket han blev känd för över hela världen. Idag är Göran Therborn en av världens främsta marxistiska tänkare tillsammans med David Harvey och Eric Olin Wright – stora studier av klassförhållanden parade med tung empiri är hans signum. På senare år har han dock argumenterat för att ojämlikhet inte bara är en ekonomisk fråga.
– Vad som upprätthåller ojämlikheten mellan människor är inte så uppenbart som vi trodde på 1970-talet.
– Jag har bland annat blivit uppmärksam på vikten av att göra barns förhållanden mera likartade, från BVC och förskola till gymnasium och eftergymnasial utbildning. I Sverige har den utvecklingen gått åt fel håll, framför allt med det fria skolvalet.
Vad kan man då göra för att bromsa ojämlikhetsprocessen? Göran Therborn går tillbaka i historien för att undersöka perioder då långtgående sociala reformer genomförts och jämlikheten ökat. Ett sådant tillfälle var 1960- och 1970-talets Sverige. Detta brukar beskrivas som tiden då välfärdsstatens konstituerades, då progressiva arbetsmarknadsreformer som Medbestämmandelagen och Lagen om anställningsskydd infördes samtidigt som arbetsvillkoren för kvinnor förbättrades. En liknande period präglade 2000-talets Latinamerika då man förbättrade villkoren för ursprungsbefolkningen, gav ekonomiska rättigheter till de fattiga och satte stopp för den nyliberala avregleringspolitiken.
– Gemensamt för båda dessa perioder har varit tre saker. En snabb ekonomisk tillväxt, att högerliberalismen har misskrediterats och utestängts från den politiska mitten. Samt starka sociala rörelser.
Men ger detta verkligen någon vägledning för framtiden? Sedan boken skrevs har vänsteruppsvinget i Latinamerika falnat, utjämningsprocessen har avstannat och numera blåser det högervindar i länder som Brasilien och Argentina. Läser man Thomas Piketty är den starka tillväxt som präglade västeuropeiska länder under efterkrigstiden ett minne blott. Och även om hbtq-rörelsen i Västeuropa och ursprungsbefolkningarna i Latinamerika fortsätter sin frammarsch har många andra jämlikhetsprocesser stannat upp. Så var finns ljuspunkterna idag? Finns det inga samhällen där den ekonomiska ojämlikheten minskar?
Göran Therborn instämmer i att ljuspunkterna är svåra att se. Samtidigt – och detta understryker han – får vi inte resignera. Under 1900-talet handlade kampen mot ojämlikhet om att vinna arbetarklassen. Idag är det annorlunda. Arbetarklassen spelar fortfarande en viktig roll men det avgörande är att man lyckas få med sig delar av medelklassen. Och det finns hopp – Göran Therborn nämner rörelserna bakom Jeremy Corbyn, Bernie Sanders och protesterna mot åtstramningspolitiken i Sydeuropa. I dessa rörelser kan man se människor från olika sociala skikt: universitetslektorer som demonstrerar med sophämtare, frilansjournalister som skanderar i kör med papperslösa migranter. Och en viktig sak som sällan uppmärksammas är att gamla och unga demonstrerat tillsammans.
– I Spanien och Grekland demonstrerar yngre och äldre generationer sida vid sida. Det hände aldrig på min tid. Jag tror att detta är avgörande: slaget om ojämlikheten kan bara avgöras av en bred koalition.
