Initierat.

2017-10-19 16:45
Nina Björk. Bild: Jessica Gow/TT
Nina Björk.

Demokratihotet från vita, mäktiga män

Stäng ute de obildade, de okunniga, de icke-kompetenta från den politiska demokratin. Det är budskapet i en ny bok som Timbro ger ut.

Nina Björk ifrågasätter hur Jason Brennans tankar kan accepteras av så många och konstaterar att hotet mot ­demokratin kan komma från flera håll.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

”Den amerikanska statsvetaren Jason Brennan föreslår revolutionerande förändringar i vår demokrati”.

Så presenterades den nyutkomna boken ­”Efter demokratin. Argument för ett nytt styrelseskick” (Timbro förlag) i senaste numret av Humanisternas tidskrift Sans. ”Revolutionerande förändringar” – låter intressant! Vad tänker statsvetaren på? Kanske den gamla idén om folkstyrets tre ben: det politiska, det sociala och det ekonomiska – vi har inte förverkligat demokratin förrän den står på dem alla tre. Det vill säga: demokratin är fortfarande i vardande här i världen. Vi har inte fötts till full demokrati – men vi kan skapa den.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Nej. Så tänkte inte statsvetaren.

I förordet till sin bok skriver Jason Brennan exakt så här: ”I den här boken hävdar jag att om alla fakta håller bör en del människor inte ha rösträtt, eller bör ha svagare rösträtt än andra”. Det handlar alltså överhuvudtaget inte om ”revolutionerande förändringar i vår demokrati”. Det handlar om att avskaffa den allmänna och lika rösträtten.

Jämför demokratin med en hammare

”Om alla fakta håller”, skriver Brennan, och bygger sitt resonemang på följande principer. Ett antal medborgare är ”moraliskt oförnuftiga, okunniga eller inkompetenta angående politik” och detta rättfärdigar att man tar ifrån dem deras rätt att rösta. Vi bör överväga att ersätta demokratin med epistokrati, det vill säga ett styre där ”den politiska makten är formellt fördelad på basis av kompetens, skicklighet och en god tro att agera på grundval av den skickligheten”. Demokratin har inget egenvärde, utan dess ”värde är helt och hållet instrumentellt: det enda skälet att sätta demokratin före alla andra politiska system är att den är bättre på att ge rättvisa resultat”.

Den sistnämnda principen gör att Brennan jämför demokratin med en hammare, det vill säga ett verktyg för att nå ett bestämt mål. Om vi hittar ett bättre verktyg för att nå målet bör vi använda det istället. Resonemanget vilar alltså på att precis som vi vet vad en hammare ska åstadkomma redan innan vi börjar använda den – slå i en spik – så vet vi vad demokratin ska åstadkomma redan innan vi har börjat agera inom den. Men det är ju exakt det vi inte vet! För det är ju exakt det som demokrati handlar om: att alla ska få vara med i kampen om vad den i demokratin förda politiken ska åstadkomma.

Högutbildade, välbetalda, vita män

I Brennans 326 sidor tjocka bok ger han inte någon närmare definition på vad målet med ett bra styrelseskick ska vara än att det ska ”ge rättvisa resultat”. Som om alla människor är överens om vad ”rättvisa resultat” innebär! Vi får heller inte veta vad den politiska kompetens som ska avgöra vilka som ska få rösträtt i Brennans önskade epistokrati består av – han skriver att han inte kan se att han är ”tvungen att försvara en exakt teori om politisk kompetens”.

Däremot får vi veta vilka som är kompetenta i författarens hemland USA idag: det är högutbildade, välbetalda, vita män. Ni kanske tror att jag överdriver, men det gör jag inte. Så här skriver Brennan: ”vita vet i genomsnitt mer än svarta”, ”män vet mer än kvinnor”, ”höginkomsttagare vet mer än de fattiga” och ”de flesta fattiga svarta kvinnor skulle, åtminstone i dagsläget, bli underkända till och med på ett måttlig svårt väljar­kvalificeringsprov”.

Det är alltså exakt de befolkningsgrupper som genom historien har utestängts från demokratin som även ska utestängas från Brennans tänkta epistokrati, svarta, fattiga, kvinnor. Men, påpekar han, detta är inte orättvist för det är inte för att de här människorna är svarta, fattiga och kvinnor som de ska utestängas – utan det är för att dessa grupper inte är tillräckligt utbildade. Det är orättvist, menar han, och om vi rättar till den orättvisan kan även dessa människor få vara med och fatta politiska beslut.

Detta har genom historien varit det ständiga argumentet mot allmän och lika rösträtt; vissa är i nuläget för obildade för att anförtros inflytande, men när alla blir och tycker som de som har makt redan är och tycker bör alla få rösträtt.

Drastiskt förslag

Det som Brennan, en etablerad amerikansk akademiker, argumenterar för – en efter kompetens villkorad rösträtt – är naturligtvis ett hot mot demokratin. Ändå har jag inte sett honom bli placerad bland de ”mörka krafter”, den ”ondska”, det ”hat” eller den ”populism” som numera brukar ses som demokratins fiender. Kanske beror det på att marken redan är beredd för det slags tänkande som Brennan bygger sitt förslag på?

Han delar en rädsla som börjar bli allt vanligare; rädslan för folket, för de många, för människor i allmänhet. Hur vi hanterar den rädslan de närmaste decennierna kommer att vara avgörande. Brennans förslag är drastiskt: stäng ute de obildade, de okunniga, de icke-kompetenta från den politiska demokratin så kan vi lugnt gå vidare på den väg vi redan vandrar.

Begränsningar sker redan

Det chockerande nya med hans förslag är att det är så uttalat, han talar verkligen öppet Against Democracy, som den amerikanska ursprungstiteln också lyder. Begränsningar i den redan enbenta demokratin – den politiska – sker ju redan, utan att den allmänna och lika rösträtten för den skull upphävs.

Den ekonomiska makten har under de nyliberala decennierna fått utökat styre på bekostnad av den politiska; marknaden tas som modell även inom kommunalt styre, där till exempel Lagen om offentlig upphandling (LOU) bakbinder politikens makt på bekostnad av juridikens påbud om konkurrens; frihandelsavtal läggs fram där företag kan stämma stater om deras investeringar påverkas negativt av miljö- och arbetsrättslagar.

Och när folket med jämna mellanrum väljer ”fel” (Greklands folkomröstning 2015 som resulterade i ett nej till de internationella långivarnas åtstramningskrav, Brexit 2016 och valet av Trump i USA i senaste presidentvalet) blir oron högljudd: ska verkligen folket få avgöra i viktiga frågor när kompetensen hos väljarna är så låg?

Hoten mot demokratin kan ta sig många former.