Ekonomi.

2020-03-13 09:45
  • Bild: Shutterstock / Dagens ETC
  • Börsmäklare 2008. Bilder: AP/TT
    Börsmäklare 2008.
  • Börsmäklare 2008. Bilder: AP/TT
    Börsmäklare 2008.
  • Börsmäklare 2008. Bilder: AP/TT
    Börsmäklare 2008.
  • Börsmäklare 2008. Bilder: AP/TT
    Börsmäklare 2008.
Puffetikett
Dagens ETC

Är vi på väg mot en ny finanskrasch?

Spekulationsekonomi är i grunden detsamma som ett spel eller, kanske bättre uttryckt, ett casino.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Under en ovanligt varm februarimånad kommer rapporter om fantastiska resultat för kapitalägare. Börsen har stigit, avkastningarna är goda och den största börsinvesteraren, våra AP-fonder, rapporterar stolt att resultatet 2019 blev hela 236 miljarder kronor.

Bra för kommande pensionärer, meddelar fonderna och förklarar att de aktievärden man nu har betyder att 15 procent av pensionerna nu kan täckas av fonderna. 20 år tidigare var det under tio procent.

Rekord och framgångsrop från styrelserna med andra ord.

Det är då det är dags att förbereda sig för den nya finanskraschen.

Ja, vi är på väg mot en ny finanskrasch, eller som vi kallar det: spekulationsbomb. Uppgången på börserna handlar inte om ökad produktivitet eller om ny teknik eller en ökad marknad för företag. Det handlar om att det pumpats in allt mer pengar som inte vet var det ska placeras. Vill en rik fond låna ut till stater blir räntan noll eller negativ. Vill en multimiljardär satsa på gröna klimatinvesteringar finns det väldigt lite att investera i.

Investeringarna sjunker i den rika världen, det är faktiskt så att de riktigt stora företagen – som Apple – sysslar aktivt med att återköpa sina egna aktier. Även banker som Nordea vill göra det.

Då höjs aktiekursen ännu mer när antalet aktier att handla blir färre. Men inget nytt skapas. Det här känner vi igen. 2020 kan snabbt bli ett nytt 2009.

Men varför?

Hösten 2008 skakades världsekonomin av sin största kris sedan 1930-talet. Det här var en kris för hela världssystemet som sådant. Under några kritiska dagar slutade kapitalismen fungera. Börserna rasade, bankerna lånade inte ut pengar till varandra, finansmarknaderna stod still och de stora internationella företagen, som bilindustrin, hamnade på konkursens brant.

Plötsligt fanns det inte pengar, inte ens till det som tidigare sagts vara säkra affärer. Världens förmögenheter blev ifrågasatta av de som styrde pengarna. Först efter några veckor, när världens borgerliga regeringar kastade in stora bankgarantier och stödlån till privata jättekoncerner, började hjulen snurra igen.

Skattebetalarna blev den säkerhet företag och marknader behövde för att våga göra affärer igen.

Det var en akut kris som vi menar avslöjade något viktigt om vår ekonomi.

Det vi såg var framtiden om spekulationsekonomin får fortsätta.

Det märkliga man ser, när man i efterhand läser tidningar och böcker om ekonomi från året före en kris, är att det som sker aldrig upptäcks i förväg. Det finns inga varningar som bryter igenom framgångsmyterna, det finns inga riskanalyser av vad som kan ske. I efterhand kan man hitta några enstaka som varnat, men alltid för döva öron.

Den dominerande kåren av nationalekonomer och bankanalytiker har varit som blinda, de kunde, bara några månader innan krascherna, skriva prognoser om att tillväxten skulle växa med si eller så många procent. Att arbetslösheten skulle minska. Utlåningen öka. De kommande månaderna skulle vara i stort sett som de föregående, kanske bara lite mer av allt.

Det är som om alla dessa kårer av kunniga ekonomer var försedda med glasögon som gjorde att man kunde se datamodeller av världen ner i hundradels procent. Men glasögonen var så tunga att man aldrig kunde lyfta dem och se vad som hände utanför.

När kriser diskuteras används ofta ord som att ekonomin ”drabbas” av nedgångar, att ekonomin ”chockas” av oförutsägbara förändringar. Något händer som skadar många. Ingen är direkt ansvarig och krisen får betalas av ”alla”.

Vår analys av kriser är en helt annan.

Sammanbrottet 2008 beror på en förstörande spekulationsekonomi.

Det är en myt att alla drabbas. Finanskriser drabbar inte den grupp som skapar dem. Tvärtom är det en liten del av mänskligheten som för varje kris blivit rikare. Två år efter krisens utbrott 2008 fortsätter de amerikanska storbankerna som om inget har hänt. Ägarna har blivit rikare, bonusen flödar på Wall Street, små konkurrenter har slagits ut och bankernas affärer skyddas av statliga garantier.

Även i Sverige gick de stora bankerna starkare ur krisen. Trots att det är bankernas tradingverksamhet på börserna som skapat de akuta underskotten. Enkelt uttryckt har bankerna spelat på börsen med fondspararnas pengar. Man klarade då krisen genom att få likviditet från staten (via Riksbanken) och genom att sedan höja räntekostnaderna för bankernas alla kunder.

Därmed blev den stora förloraren inte bankägarna. Istället är det, precis som det var under 90-talets bankkris, de många miljonerna låntagare som betalar bankkrisen genom ett högt räntegap. Skillnaden mellan det vi sätter in i en bank och det vi betalar för att låna har fått växa kraftigt.

För en normal människa kan det verka underligt att räntegapet ska öka när räntan blivit rekordlåg på grund av finanskrisen. Men det här är pengar vi fått betala till bankerna för att deras dåliga affärer inte ska leda till konkurser.

Vart tar egentligen pengarna vägen:


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Om de inte investeras?

Om de inte går till löntagarna genom högre löner?

Om de inte går till en större offentlig sektor?

Pengar och förmögenheter försvinner ju inte, de har tvärtom vuxit ordentligt sedan 80-talets början.

Svaret är enkelt.

Pengarna har gått till en spekulationsekonomi.

Att spekulera handlar om att gissa. Att gissa hur en aktie ska utvecklas på en börs, att gissa hur hög räntan är om ett halvt år. Eller att gissa vilken häst som ska vinna nästa lopp på Solvalla. Spekulationsekonomi är i grunden detsamma som ett spel eller, kanske bättre uttryckt, ett casino.

Hela poängen med ett casino är ju att alla går dit i tron att de kan bli rika. Om alla råkar satsa på rätt nummer så vinner alla (och banken förlorar). Men i verkligheten är det ju inte så. Någon förlorar alltid när andra vinner.

Det gäller även börsen och valutamarknaden.

När vi diskuterar deras utveckling så säger vi vi gärna att marknaden har ”gått upp”, vilket gjort oss alla rikare. Men några år senare är de flesta av oss fattigare. Marknaden har ”gått ner”.

Samtidigt är det några som faktiskt inte blivit fattigare, utan tvärtom rikare. Oftast är det människor som redan från början varit rika och kan spelet. Om alla köper en viss aktie så blir den mycket dyrare, den blir mer ”värd”. Men det är bara de som säljer innan den sjunker som blir vinnare. Alla andra som köpt dyrt blir förlorare.

Samma sak gäller allt på finansmarknaden. I varje del av ekonomin där värdena kan skjuta fort i höjden och sjunka snabbt spelas det med pengar.

Det här är mycket viktigt.

I vår ekonomi är det inte så att vissa delar är skilda med vattentäta skott från andra. Alla typer av ägande, alla typer av förflyttning av pengar, kan bli ren spekulation. Världen kan hamna i spekulationsproblem kring vete och mat, likaväl som olja, eller fastighetslån eller derivat på obligationsmarknaden.

Ju mer kapital det finns i världen som inte blir konsumtion eller investering, desto större blir också spekulationen.

Grundorsaken till att pengar inte går till nyttiga saker som att bygga hus, investera i företag, finansiera forskning eller betala ny utbildning är att marknaderna inte växer så snabbt som kapitalägarna önskar. Det lönar sig dåligt för kapitalägaren att forska eftersom de nya produkterna inte hittar en ny marknad. Det lönar sig dåligt att investera i nya maskiner jämfört med att köra med de gamla något år till.

Speciellt dåligt lönar det sig jämfört med att i stället spekulera med pengarna.

Vill man förklara det ännu enklare så spekulerar de rika helt enkelt för att de har för mycket pengar.

När det finns för mycket kapital i samhället som inte används, uppstår spekulation. Motorn bakom för mycket kapital är höga vinster. Och ekonomisk politik handlar ofta om att höja vinsterna för företagen.

Men höga vinster leder till att våra resurser samlas hos allt färre i samhället. Vinster går till några få ägare, medan höjda löner skulle gå till de många.

Även en företagare som har en syn på sitt ägande som långsiktigt tvingas att placera delar av sitt kapital i olika typer av spekulation av den enkla anledningen att man annars riskerar att bli ”omåkt”.

I en värld där makt och framgång handlar om att ”öka avkastningen”, har inga kapitalägare vare sig styrka eller mod nog att ställa sig utanför den lönsamma kortsiktiga spekulation som hela tiden pågår.

Alla deltar i samma spel.

Spekulationens baksida är att de flesta som deltar faktiskt blir förlorare. Det innebär att spekulationen koncentrerar kapitalet ännu mer, men också att mycket av våra resurser aldrig kommer till användning utan bara snurrar runt i ett pengaspel. Vi använder inte den rikedom vi har utan jagar snabba spekulationsvinster. Det handlar inte bara om aktier och valutor. Hela den stora svenska fastighetskraschen i början på 90-talet var resultatet av flera års spekulation. Ett hus som ett år kostade tio miljoner, kunde några år senare kosta det dubbla. Utan att något i huset förändrats.

Enda orsaken till värdestegringen var att ”marknaden hade stigit”. Det vill säga ägarna spekulerade i att andra skulle vilja köpa huset för ytterligare några miljoner några år senare.

Därefter blev fastighetsspekulationen en bankkrasch eftersom ägarna belånat sina fastigheter för att kunna köpa nya. Efter ett antal varv i den karusellen var husen belånade för mycket mer än de något år senare visade sig vara värda. Kvar satt bankerna med värdelösa lån.

Några år senare hade vi en ”it-krasch” på börsen. Och ännu något senare en liten ”spelkrasch”, det vill säga företag som sysslade med spel via internet blev en bubbla. (Ibland är kapitalismen omedvetet ironisk.) Och år 2008 en världskrasch som till slut gjorde att kapitalismen slutade fungera de där dagarna 2009.

Det här är ett sjukt system. I stället för att pengar investeras i nya bostäder för fattiga (eller ombyggnad av bostäder för att klara den kommande energikrisen), lånas pengarna ut till att köpa samma hus allt dyrare för varje ny köpare.

När människor kan öka sin konsumtion genom att hus ”stiger i värde” har man en spekulationsekonomi som bubblar. En sådan ekonomi kan gå ”bra” i flera årtionden. Men kostnaden när den havererar blir mycket stort.

I den borgerliga ekonomiska teorin finns många berättelser om spekulationsbubblor. Man brukar börja med att berätta om hur Hollands befolkning på 1600-talet drogs in i en spekulation kring tulpaner, där en tulpanlök till slut blev så övervärderad att det efteråt var obegripligt.

Alla vet ju att en tulpanlök inte är värd de två laster vete, två laster råg, fyra oxar, åtta grisar, tolv får, två tunnor vin, fyra tunnor öl, två lådor smör, 1 000 pund ost och en kanna silver som ”marknaden” begärde år 1636 när spekulationen var som värst.

Handel med tulpaner blev en spekulation och sedan en krasch. Holland vaknade upp som ett fattigare land.

Ibland brukar spekulation beskrivas som en mänsklig psykos, chansen att bli rik snabbt gör att många tappar sans och vett. Vi tycker det där är bedrägliga beskrivningar. De spekulationsbubblor som beskrivs diskuteras som tillfälliga misstag, som något som händer trots att ingen vare sig vill eller arbetar för det. Ingen är ”skyldig”.

Vi menar att det som händer inte är tillfälliga bubblor utan något mycket mer dramatiskt.

Vi kallar det spekulationsbomb.