Höstbudgeten.

2015-09-25 08:35
  • Magdalena Andersson (S), finansminister. Bild: Jessica Gow/TT
    Magdalena Andersson (S), finansminister.

Analys: En budget som står och stampar

Magdalena Anderssons budget, den första riktiga hon kan få igenom efter decemberöverenskommelsen, är inte den återställare många hoppats på, men inte heller en fortsatt marsch in i alliansens budgetnedskärningar. Istället är det lite av ”på stället marsch” vi kan se.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

I våra årliga granskningar av budgeten jämför vi hur den ekonomiska utvecklingen sett ut tidigare med finansdepartementets framtida prognoser. Den kanske viktigaste för rödgröna väljare är om alliansens politik förändras i stort, inte bara i delar. Enligt årets budget är det därför lite märkligt att konstatera att S + MP räknar med att kraftigt höja den privata konsumtionen, medan den offentliga ska bromsas till samma låga utveckling som den Anders Borg erbjöd. Det finns flera problem med det.

Privat konsumtion är mycket mer ojämnt fördelad i ett samhälle än offentlig konsumtion och baseras alltid på en gissning. Högre inkomster kan lika gärna gå till privat sparande, ofta spekulationsplaceringar medan offentlig konsumtion betyder mer vård, skola och omsorg i de flesta fall. Att regeringen vill behålla en offentlig konsumtionsökning på samma nivå som alliansen gör att det under åren framöver i så fall blir mycket små satsningar och mest flytt av konsumtion inom den gemensamma ekonomin. Vi kommer inte öka tryggheten, omsorgen eller skolan.

En utebliven skattechock

Skulle man tro de borgerliga reaktionerna, kanske framförallt Svenskt näringslivs, så är det en skattechock svenska folket nu utsätts för. Det är rent trams. Det regeringen gör är en liten återställare, skatterna höjs totalt med en dryg procent och det är det som är orsaken till att offentliga sektorn inte får växa rejält. Tittar man på utvecklingen ser man att skatterna faktiskt började återställas något redan med alliansbudgeten som gick igenom 2014. Skattekvoten är viktig då den visar hur stor del av en växande ekonomi (om ekonomin växer, vilket ju inte alltid är fallet) som går till olika delar av ekonomin. Men skattekvoten säger inget om man omfördelar bra i samhället. Vi kan ha höga skatter som går tillbaka till de rika i stora Rut avdrag, men också höga skatter som går till hemtjänst för fattiga pensionärer. Däremot kan vi inte ha en ökad jämlikhet och omfördelning om skatterna konsekvent sänks år efter år. Vilket alliansens politik innebar. Och som regeringen nu bromsar.

Blir enorma summor till slut

Anledningen till att borgare alltid ropar på hemska höga skatter är att man vet att några procent hit eller dit blir en mycket stor summa pengar efter några år. Diagrammet ”Uteblivna skatteintäkter” här intill visar vilka summor det handlar om. Om vi jämför med år 2006, då Anders Borg blev finansminister, och räknar ut vad staten hade haft i intäkter om inte skatten hade sänkts, så blir det redan första året 50 miljarder, andra året 80 miljarder för att sista alliansåret faktiskt betyda hela 243 miljarder mindre i inkomst för staten – per år. Det är den egentliga nedskärning alliansen åstadkom, 243 miljarder mindre att omfördela eller investera med. Det Magdalena Andersson vill göra är inte att återställa. Istället är det en broms som betyder att dagens nivå är det politiken ska utgå ifrån. Det enda sättet att få bättre välfärd är då en stark tillväxt och kraftigt minskad arbetslöshet. Men någon sådan tror inte regeringen på. Tvärtom kommer tryggheten att urholkas jämfört med BNP även kommande år. Nästa år fattas 107 miljarder jämfört med 2006. År 2019 fattas hela 140 miljarder. Och det i en tid då vi har fler äldre.

Lägre miljösatsning än alliansen

De kanske mest högprioriterade områdena inom politiken idag, om man ska utgå ifrån vad som sägs i bland annat regeringsdeklarationen, är klimat och miljö. Det är lite pinsamt för Miljöpartiet – klimatfrågan, energin och miljövården får samma eller rentav lägre andel av BNP än vad alliansen genomförde. Och då var alliansens en sänkning från tidigare ambitionsnivå. Det viktigaste är kanske inte förändringarna mellan åren utan de enormt små summorna vi talar om överhuvudtaget. Världens står inför sin värsta globala kris någonsin, klimatkrisen, och regeringen satsar 0,2 procent av BNP på ”kraftfulla åtgärder”. Det är helt enkelt inte trovärdigt.

På samma sätt går det inte att se de ”stora satsningarna” på kommunikationer, dvs de fossilfria transporterna, de stora järnvägsrenoveringarna och allt annat som presenteras. Den låga nivå alliansen hade kommer vara den vi ska leva med enligt regeringen. En liten återställare 2016 är inte i närheten av alliansens 2008. Det finns helt enkelt ingen satsning att tala om. Så den som hoppas på att tågen ska gå enligt tidtabell får nog vänta några år till.

Skolan får mer

Regeringens satsning på lärare syns som en liten ökning 2016. Men därefter är den en nedgång där man hamnar på alliansnivån igen som andel av BNP.

Skolans problem kommer uppenbart inte lösas med fler resurser.

Regeringen lyssnar inte på LO

Det finns en allt högljuddare kritik från facken, kanske bäst uttryckt i gamla LO-ekonomen PO Edins krav på att ”låna och investera 120 miljarder per år”. LO:s ordförande föreslår mindre summor men kritiken är hela tiden densamma. Varför i all världen lånar inte regeringen? Det är i princip gratis att med dagens låga ränteläge att låna till stora investeringar i bostäder, infrastruktur och vård. Varför bygger vi inte om Sverige nu när det finns resurser? Man behöver inte ens höja skatter för att genomföra omställningen.

Lån är en känslig sak i Sverige, många tror att man lånar från andra länder eller blir beroende av andra. Så är det inte. Vi behöver faktiskt bara låna av oss själva. Staten lånar av offentlig sektor. Tittar man på offentliga sektorns finansiella nettoförmögenhet, alltså fonder, pengar, aktier, så är det en enorm summa som i år ligger på över 700 miljarder. Det här är pengar som staten kan låna och göra investeringar med. Detta istället för att de skickas till börsen eller andra kapitalmarknader där de ligger idag.

Men Magdalena Andersson vill inte. Det är det som ligger bakom talet om ”krona för krona” – hennes ekonomiska politik handlar om att staten bara ska investera det som kommer in på skatten direkt. Det här gör att man faktiskt aldrig kommer att kunna få fart på ekonomin eller omställningen. Det enda man kan hoppas på är en gigantisk exportboom, men i dagens globala värld är det lite av en låtsasdröm. Vår gemensamma penningkassa är något som inte används idag. Det är en mycket absurd situation. Den enda rimliga förklaringen vi kan gissa oss fram till är möjligen att regeringen anser decemberöverenskommelsen så svag att man inte vågar bryta dödläget vad gäller offentliga investeringar inför risken att de borgerliga skulle tvärvägra.

Massarbetslösheten biter sig fast

Slutresultatet av budgeten blir att ”jobben” inte kommer att bli den framgångsfråga som Stefan Löfven lovat. ”Jobben” kommer knappast komma från exportföretag, och ökad privat konsumtion kan bara marginellt påverka jobben i Sverige. (Mycket av konsumtionen innebär ökad import av saker). En stor jobbsatsning skulle kräva stor offentlig satsning. Inte krona för krona-tänkande. Det är därför lite sorgligt att läsa budgetens egen prognos över arbetslösheten i Sverige. Nu lever vi med en massarbetslöshet på 7,6 procent. Går allt enligt plan ska den pressas ner till 6,2 procent 2019. Det är en mycket märklig ambitionsnivå för en rödgrön regering. Men logisk med den budget som lagt och den investeringsrädsla som styr.

Källor: Budgetproposition för 2016, Tabellsamling makroekonomisk utveckling och offentliga finanser.