Initierat.

2019-05-09 13:00
Bild: Anders Wiklund/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Alla vinner inte på basinkomst

Basinkomst ligger i tiden. Flera länder gör försök, och förespråkarna lanserar idén som en välfärdsinvestering alla vinner på och därför borde sluta upp bakom.

Linn Spross läser en ny bok i ämnet, och konstaterar att konsensus kanske inte är det högsta målet med en progressiv politik.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

När arbetskritiken fick en renässans i Sverige för cirka åtta år sedan var det två konkreta reformer som diskuterades ivrigast: arbetstidsförkortning och basinkomst. Båda sågs som verktyg för att befria människor från att vara beroende från att arbeta.

Arbetstidsförkortning är en reform som har en lång historia av facklig kamp och som har genomdrivits och lagstadgats.

Basinkomst, eller medborgarlön, har framförallt funnits som ett filosofiskt tankeexperiment. Som sådant har det långa historiska rötter. Tomas Paine föreslog redan i slutet på 1700-talet att en slags basinkomst skulle utgå som kompensation för ojämlikt jordägande.

Basinkomst har inte varit en fråga som betonar konflikt, som sätter fokus på kamp mellan arbete och kapital. Tvärtom är det en reform som ofta lyfts fram som något universellt gott, något som alla tjänar på.

Louise Haagh sammanfattar de argument som ofta lyfts av förespråkare för basinkomst i sin nya bok ”The case for universal basic income” (Polity press, 2019). För henne är det en frihetsreform, som ska garantera att människor klarar sig oavsett om de arbetar eller inte. Det ska vara ett socialt skyddsnät, byggt på humanistiska principer, som ger människor en ovillkorlig rättighet till försörjning.

Ny väg för välfärd

Basinkomst ligger i tiden. Det diskuteras som ett alternativ till annan välfärd, som en ny väg att ta för välfärdsstater och socialpolitik som krisar.

Ekonomhistorikern Karl Polanyi har beskrivit framväxten av sociala skyddsnät som en motreaktion mot kapitalismens destruktivitet. När människor blev hänvisade till lönearbete för att försörja sig vidtog samhället åtgärder som ett skydd. Marknaden innebär att människor ska kunna sälja sin arbetskraft som en vara, trots att varan arbetskraft aldrig kan skiljas från människan som säljer den. Därför behövs denna motreaktion mot marknaden, för att människor överhuvudtaget ska kunna överleva i det system som kallas kapitalism.

Det Polanyi satte fingret på var en intressant effekt av vad som hände när samhället tog på sig ansvar för att se till att folk klarade sig trots att de var tvungna att lönearbeta. Detta gjorde att samhället garanterade arbetskraftens långsiktiga redproduktion.

Enligt Polanyi är kapitalismen som sådan så pass kortsiktig att den motverkar sig själv: mekanismerna av exploatering gör att marknaden om den får härja fritt överexploaterar människor i den grad att de inte kan överleva. När arbetskraften som resurs är uttömt är det såklart kört också för systemet. Samhällets motreaktion blev därmed en förutsättning för att ge kapitalismen en stabilitet som den inte garantera själv.

Det marknaden inte kan

Haagh skriver att syftet med basinkomst är just att ge stabilitet. Hon identifierar marknadsmekanismernas instabilitet, inte minst den instabilitet det ger i människors liv. Haagh utgår från en problemformulering som hon har gemensam med snart sagt alla debattörer på vänsterkanten. Den fokuserar på välfärdsstatens nedmontering och en alltmer instabil arbetsmarknad. Grunden i detta är den förändrande maktbalansen mellan arbete och kapital som uppstått ur ekonomiska kriser och en ökning av finanskapitalets inflytande. Även om problemet grundar sig i klasskonflikt, är det inte i denna relation som Haagh söker lösningar.

Den ideologiska ledstjärnan för Haagh är inte Marx utan snarare Marshall.

T. H. Marshall var en sociolog som i mitten av 1900-talet diskuterade medborgerliga rättigheter och relationen mellan stat och medborgare. Det är just denna relation som basinkomst handlar om, staten som ska garantera det marknaden inte kan.

Det finns flera konfliktdimensioner som uppstår när staten ska stå för välfärd, en välfärd som gärna ska öka. I vår tid formuleras en slags kamp mellan medborgare och stat, vi är många som har stått på gator och torg och protesterat mot nedskärningarna av välfärden, mot stängda gränser, utförsäljningar av allmännyttan och annat otyg som politikerna har gjort med hänvisning till det allmänna bästa. Konflikten mellan medborgares krav på välfärd och statens ansvar att tillgodose detta har nämligen historiskt sett hanterats genom att hänvisa till gemensamma intressen, där staten vill framstå som en rättvis förvaltare och fördelare av ekonomin.

Förlorar ingen?

Förespråkare för basinkomst, Haagh inberäknad, hanterar konflikten på just samma sätt. Den framstår både som något vi behöver för att minska lönearbetsberoende, samtidigt som det på intet sätt påstås leda till att människor ska arbeta mindre. Det är en reform som påstås omdana samhället till något bättre och mer humanistiskt, men ingen förlorar på det.

Det är en reform som kräver en grundläggande omstrukturering av skattesystemet, men som samtidigt inte beskrivs som en fråga om omfördelning av resurser.

Försök med något som har kallats för basinkomst har genomförts nyligen. I Finland experimenterade man genom att ge en slags ersättning på cirka 5 800 kronor i månaden. Detta gavs till slumpmässigt utvalda människor som var långtidsarbetslösa. Projektet sjösattes av höger/centerregeringen, för att underlätta ersättningssystemet och se till att det fanns en poäng i att ta lågavlönade jobb som låg under arbetslöshetsersättningsnivån. ”Basinkomsten” förlorade man nämligen inte även om man tog sådana arbeten. Efter två år lades försöket ner.

I Italien har man nyss fattat beslut om ett slags medborgarlön till de sämst ställda invånarna i landet. Syftet är att försöka avhjälpa fattigdom.

Bägge dessa former är långt ifrån de modeller som förespråkare av basinkomst brukar lyfta. För dem är en viktig princip att alla medborgare ska få basinkomst. Skälen till detta är att helt och hållet slippa behovspröva, att människors livssituation kan förändras och att minska stigmat i att ”få bidrag”.

Ytterligare ett skäl till denna universalistiska princip är att minska politisk konflikt kring reformen. Detta kan jämföras med införandet av barnbidrag i Sverige, som bekant går till alla, till och med de absolut rikaste. När det skulle införas motiverades detta med att även de välbeställda i samhället skulle kunna ställa sig bakom en sådan reform, eftersom även de stod som vinnare.

Socialpolitisk investering

När välfärdsstaten skulle byggas formulerade socialdemokraten Gunnar Myrdahl den produktiva socialpolitiken. Med detta menade han att socialpolitiska reformer inte var en kostnad för samhället, utan det var produktiva, en investering.

Genom att ge arbetarna välfärd skulle de bli bättre arbetare, vilket även var till gagn för samhället och näringslivet.

Basinkomstdiskussionen påminner om en svunnen socialdemokrati, i den bemärkelsen att man vill sätta sociala rättigheter som grundpelare som samhället ska bygga på.

Vi behöver helt klart en ny diskussion om social välfärd och sociala rättigheter. Men att föra en radikal omfördelnings­politik måste ha någon som förlorar på det. Det handlar om att faktiskt flytta resurser, från de som har i överflöd till de som behöver det mer.

Det kanske gör det hela svårare att sälja in till näringslivet, konservativa och liberala, men total konsensus kanske inte är det högsta målet med en progressiv politik.