Initierat.

2017-08-17 18:30
Utsläpp / Rickard Warlenius. Bild: Andy Wong/AP
Utsläpp / Rickard Warlenius.

Akuta klimathot kräver uppbrott från nyliberalismen

För att Parismålen ska nås måste utsläppen ­halveras varje decennium framöver, samtidigt som både ekonomin och befolkningen växer.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det är, jag lovar, värre än du tror. Så inleds David Wallace-Wells essä ”The Uninhabitable Earth”, publicerad i New York Magazine under den näst hetaste sommaren någonsin uppmätt. Därefter följer en faktatung genomgång av vad klimatförändringen kan leda till.

Inte den optimistiska version vi oftast serveras, som bygger på att Parisavtalets tvågradersmål uppfylls och att klimatet beter sig ungefär som förväntat. Utan vad som händer om utsläppen fortsätter som nu och forskarnas mindre sannolika men ändå fullt möjliga scenarier slår in. Och jag lovar, det är riktigt illa.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Wallace-Wells artikel sägs ha lästs 50 miljoner gånger och har utlöst många debatter, främst om det är okej att måla upp en så dyster bild av läget. Samtidigt tycker många att det är viktigt och befriande att ta del av den osminkade versionen av forskarnas farhågor. Visserligen har liknande grepp tagits tidigare, men kanske är tiden nu mogen för en seriös diskussion om de katastrofala och tyvärr inte helt osannolika klimat­scenarierna.

I så fall kanske tiden även är mogen för en seriös debatt om hur en proportionerlig respons på dessa nästan obeskrivligt allvarliga problem kan utformas. För även om klimatet diskuteras och åtgärder läggs fram, bleknar de fullständigt jämte det problem som åtgärderna är tänkta att åtgärda.

För att Paris­målen ska nås måste utsläppen halveras varje decennium framöver, samtidigt som både ekonomin och befolkningen växer. Framgång kräver av allt att döma extraordinära åtgärder. I det läget överträffas futtigheten i att föreslå en skatt på 80 kronor per flygresa bara av att motsätta sig till och med det lilla.

Skifte av prioriteringar

Behovet av proportionalitet mellan åtgärd och det som ska åtgärdas gäller inte minst i ekonomin. Ekonomisk politik syftar i första hand till tillväxt: att öka den ekonomiska aktiviteten så att även sysselsättningen, lönerna, företagens vinster och statens inkomster ökar.

Det är i sig hedervärda mål men konsekvensen har nästan alltid blivit ökad energianvändning, ökad resursanvändning, ökad klimatpåverkan. Nu måste prioriteringen skifta till att först och främst reducera utsläppen och anpassa samhället till de klimatförändringar som är oundvikliga.

Behöver omprioriteringen motiveras? Jag tror inte det. Visserligen är klimatfrågan lite som de dödas armé i ”Game of Thrones”, med ett fåtal Jon Snows som inför de sju kunga­dömenas alla stridande parter påpekar att om de inte enas för att bekämpa Nattkungen är det slut med oss alla.

Men trots att det för det mesta är förgäves vet vi ju att Snow har rätt. Vi vet att det omöjligen kan finnas något mer politiskt angeläget än att avvärja de skräckscenarier som kan bli verkliga om vi inte reducerar utsläppen.

I den ekonomiska omprioritering som de akuta klimathoten kräver torde en sak stå klar: de senaste decenniernas nyliberalt influerade politik är på tok för riskabel för att klara uppgiften. Jag tänker främst på två aspekter: individualiseringen och att marknaden ska lämnas orörd.

Visst finns det goda skäl att ­imponeras över hur en fraktion av näringslivet snabbt utvecklar solceller, batterier, elfordon. Men det hindrar inte att en annan – och betydligt större – fraktion investerar i kol, gas och olja som aldrig förr. Den klimatbekymrade delen av mänsklig­heten håller nu andan och tummarna för att den första fraktionen ska konkurrera ut den andra tillräckligt snabbt för att undvika klimatkatastrof.

Men hur mycket vi än hejar på det första laget förutsätter det upplägget att marknaden överordnas allmänintresset. I själva verket är det ju absurt att civilisationens överlevnad alls ska överlämnas till kampen mellan kapitalfraktioner på en kaotisk marknad.

En politik som ställer sig neutral i rena överlevnadsfrågor har fastnat i dogmatism och behöver skakas om av en rörelse som säger det självklara: verksamheter som är till allvarlig skada är dåliga och måste motverkas, förbjudas, stoppas. Verksamheter som är nyttiga ska däremot gynnas och stödjas, till exempel genom regelverk, subventioner, och ­offentliga investeringar och uppköp.

Samhällsproblem individualiseras

Miljöpolitikens fokus på individuella handlingar går också att förstå som en följd av nyliberalismen. Snarare än demokratiskt inflytande över gemensamma angelägenheter förespråkar den ”valfriheten” att kunna köpa olika varor på en marknad.

Ofta läggs mer krut på märkningar, kvalitetsgranskningar och kompensationssystem som gör att konsumenten ska kunna göra mer upplysta val än på regelverk som faktiskt fasar ut det dåliga. Det hänger förstås ihop med synen på marknaden som oberörbar, och får till följd att ansvaret för stora samhälls­problem individualiseras. Det leder dock till allvarliga problem, inte minst för akuta problem som klimathoten.

Återigen gäller argumentet att det är alldeles för riskabelt. Det är tänkbart att tillräckligt många spontant kommer att sluta köra fossilbil, flyga och äta nötkött, men särskilt troligt är det inte och därför en olämplig strategi i ett akut läge. Det är förresten inte så lätt att göra rätt ens om vi försöker.

Medan tipsen på klimatsmart leverne ofta handlar om att sopsortera och köpa ekologiskt, visar en ny studie från Lunds universitet att det har marginell klimatnytta. Det viktigaste vi kan göra för att minska utsläppen är i stället att skaffa färre barn, sälja bilen, sluta flyga och äta vegetariskt.

Tenderar att släta över skillnader

Men även dessa välmenande och noggrant kalkylerade tips bortser från komplicerande faktorer. Det är inte alls säkert att utsläppen minskar för att några slutar köra bil/flyga/äta kött. Företagen kommer då att försöka skifta efterfrågan­ till andra grupper, och ofta lyckas. I Sverige har vi nu fler vegetarianer än någonsin, och ändå har vi aldrig ätit mera kött.

Synen på barn som en källa till utsläpp är än mer problematiskt. Visst orsakar människor koldioxidutsläpp, men hoppet om en ­klimatomställning är också bundet till mänsklig ­aktivitet. Om vi uppfostrar klimataktivister som lyckas stänga ner ­världens alla kolkraftverk, vad blir då deras nettoutsläpp?

Tips om vad DU kan göra för att rädda klimatet tenderar också att släta över skillnaderna människor emellan. De flesta orsakar faktiskt måttliga utsläpp. Enligt en uppskattning av Oxfam står den fattigare halvan av världens befolkning för bara tio procent av de utsläpp som tillskrivs privatkonsumtion, medan de rikaste tio procenten står för hälften av utsläppen.

Effektivare än att försöka övertyga de mest samvetsömma att ändra livsstil vore att tvinga storutsläpparna/höginkomst­tagarna att göra det. Som David Roberts skrev i Vox om Lund-undersökningen: “Om du är rik, sluta flyga så mycket. Men om du inte är det är det bästa du kan göra för att minska koldioxidutsläppen att engagera dig politiskt.”

Gå till källan

Genom politiken kan vi gå direkt till källan. Enligt Carbon ­Majors Report kan 71 procent av de globala utsläppen sedan 1988 spåras till bara 100 företag. De, och de stater som tillåter deras livsfarliga verksamhet, har rimligen ett större ansvar för klimathoten än de miljarder människor som tankar lite av ­oljejättarnas bensin, ofta i brist på bättre alternativ. För som individer kan vi inte bygga ut kollektivtrafiken, utesluta kolkraften ur fjärrvärmen eller köra nattåg till kontinenten. För det krävs, återigen, att vi går samman och påverkar politiken.

Inom rimliga gränser är det oproblematiskt, till och med rekommendabelt, att kombinera samhällsengagemang med att försöka leva klimatsmart. Men bland annat filosofen Renata Salecl menar i boken ”Valfrihetens tyranni” (2016) att det finns en risk för att fokus på den individuella livsstilen ersätter ett meningsfullt samhällsengagemang, och då är det kontraproduktivt.

Liknande resonemang fördes nyligen av Martin Lukacs i The Guardian (17 juli) och av Agnes Ozolins i ETC Växjö(4 juli). Klimatångest drev henne till en extremt asketisk livsstil, men utan att hon tyckte att hon uppnådde något. Först när hon blivit miljöaktivist kunde hon slappna av i insikten att ”jag ­behövde min energi till större saker än att granska innehållsförteckningar med lupp och att leva fläckfritt … Vi kan flytta berg, men det krävs rejälare doningar än att göra det en PET-flaska i taget”.

Större styrning och mer politisering av ekonomin kräver ett uppbrott från nyliberalismens individualisering och laissez-­faire-inställning till marknaden. Det har vänstern länge sagt och motiverat med hänvisning till att nyliberalism leder till ökad ojämlikhet och inskränkt demokrati. Under tiden av akuta klimathot kan ytterligare ett argument tillfogas.

Mer politik och mer ekonomisk reglering är även nödvändigt för att våra samhällen med tillräcklig grad av säkerhet ska kunna orientera sig ur klimatkrisen, så att de skräckscenarier som forskarna målar upp aldrig riskerar att bli verklighet.

Rikard Warlenius

Rikard Warlenius forskar och undervisar i humanekologi och ekonomisk historia.

Han har utkommit med flera böcker om klimat och ekonomi.

2017 disputerade han med  avhandlingen ”Asymmetries: Conceptualizing Environmen­tal Inequalities as Ecological Debt and Ecologically Unequal Exchange”.

Han är även ledamot i kommunfullmäktige för Vänsterpartiet i Stockholm.