Dagbok från folkmordet

Jag heter Ahmed. Mina vänner kallar mig Asem eller Asoumi. Jag vet inte mycket om hur det är med mina vänner. Jag försöker ta reda på det så fort jag kan gå ut på nätet. Jag granskar alla ansiktena för att försäkra mig om att mina vänner inte finns bland dem – men samtidigt inser jag att alla de som är med på bilderna och i filmerna också är mina vänner … och jag brister i gråt.

Jag heter Ahmed, och jag avskydde undervisningen i arabiska och grammatik redan när jag var liten. Jag avskyr frågor om skillnaden mellan två saker. Jag avskyr svar, och jag älskar frågor. Jag blev fundersam över en fråga för två dagar sedan: Vad är skillnaden mellan eskalering och krig? Jag undrade vad det spelar för roll ifall resultatet är detsamma: ett skrikande barn och en gråtande mor (om de hinner skrika och gråta).

Jag heter Ahmed, och jag oroar mig för att jag ska dö och bli en siffra, och att allt kommer att vara borta innan jag har skrivit färdigt det jag måste skriva.

Ahmed Mortaja föddes i Gaza 1996. Han skrev det här dagboksinlägget, som har hämtats på sajten Passages Through Genocide, tidigt på morgonen den 13 oktober 2023. Hans hem förstördes vid ett flyganfall den 28 oktober 2023, men han räddades ur rasmassorna och fortsatte att skriva. 

Heba Almaqadm 

Om jag bara hade vetat

Det var på kvällen den tionde oktober 2023. Jag satt hemma med min familj i vårt hus i området al-Tawam i norra Gaza. Vi var oroliga för framtiden och försökte koppla av så gott vi kunde.

Plötsligt började bomber regna ner från himlen. Alla fönster i huset krossades och glassplitter, stenar och betongbitar flög omkring. Ljuset slocknade och rummen fylldes av rök och damm så att vi inte kunde se någonting. Vi rusade ner i källaren och fruktade att nästa bomb skulle falla på oss.

Det var då jag insåg att vårt liv aldrig mer skulle bli som förr. Vi såg tysta på varandra där vi satt i källaren, och alla i familjen darrade av skräck. Vi visste inte att det här var början på ett folkmord.  

Om jag bara hade vetat att jag måste förbereda mig för ett folkmord skulle jag ha njutit av den sista tiden hemma, min sista natt i en säng, min sista kopp morgonkaffe, min sista kibbeh med hummus, min sista arbetsdag, min sista sång, min sista födelsedagsfest – alla min sista. Om jag bara hade vetat skulle jag ha packat ner några av de där minnena och tagit med mig dem.

Men jag hann inte göra det, för vi beslöt oss för att fly omedelbart. Det är en av de fruktansvärda saker vi måste göra hela tiden – försöka gissa oss till det minst dåliga alternativet av olika otänkbara alternativ.

Vi beslöt oss för att fly. Vi trängde ihop oss i vår bil alla tio, barnen ovanpå de vuxna. Efter några sekunder kom en våldsam explosion alldeles framför oss. När jag öppnade ögonen såg jag att det var blod i hela bilen. Jag slog armarna om min nioåriga lillebror Adam, som har en funktionsnedsättning, och kramade honom hårt.  

Jag minns fortfarande min mors röst i det ögonblicket. ”Adam är död, Heba! Han rör sig inte!” Jag såg på Adam och sa att han var oskadd, att han bara var i chock. Vi var i chock allihop, men vi hade klarat oss.

När vi tagit oss ur bilen lyfte jag upp Adam i famnen och sprang tillbaka mot vårt hus. Pappa sprang framför mig och de andra i familjen sprang efter. Vem skulle jag hjälpa? Adam var så skräckslagen att jag inte kunde lämna honom ensam ens en sekund. Armarna började domna av tyngden. ”Pappa!” ropade jag. ”Hjälp mig! Jag orkar inte bära Adam längre.”

Pappa skrek: ”Jag kan inte, Heba, jag har skadat handen!” Han hade fått ett djupt jack i handen, och blodet sprutade.

Gatan var täckt av spillror och bråte, och det såg nästan ut som om det hade varit jordbävning. Men det var ingen jordbävning. Det var en bomb som hade fällts för att döda oss. Kanske var det en bomb utan styrning, som kan landa trettio meter eller mer från sitt mål. Hälften av bomberna som Israel släpper ner för att döda oss är av den typen. Israel exporterar avancerad militärteknologi till många länder, men när det gäller oss palestinier i Gaza behövs inte den modernaste teknologin eftersom Israels ”fokus är [att skapa] förödelse, inte precision”. Det sa en talesman för den israeliska armén den tionde oktober 2023 – samma dag som Israel bombade vårt hus.

Vi sprang till grannfamiljens hus och bad till Gud att de skulle vara hemma. Deras son är sjuksköterska, och han lade om pappas hand medan vi väntade på ambulansen. Timmarna gick. Senare fick vi reda på att två av ambulanserna som hade försökt ta sig fram till oss hade bombats. Till sist kom det gudskelov en ambulans.

Vi sökte skydd i al Shifa-sjukhuset, där flera av oss fick vård. Min ettåriga systerdotter Sarah måste sys i huvudet och handen. Hon var så djupt chockad att hon inte ens grät. Min bror Mohammed hade fått splitter i huvudet och behövde opereras, men det dröjde sjuttiosex dagar innan han fick sin operation. Pappas hand var så svårt skadad att läkarna trodde att de kanske måste amputera den. Men vi skötte om den och tvättade den varje dag, och gudskelov fick han behålla den.

Vi stannade på sjukhuset en månad. Det fanns knappt någon plats att sova på och det fanns inget rent vatten. Varje dag kom hundratals människor till sjukhuset, en del svårt sårade, andra redan döda. Det var outhärdligt att bevittna våndan hos familjerna till offren. Det enda jag minns från al-Shifa är gråten och skriken som ekade i sjukhusets korridorer dag och natt.

Sedan tvingades vi ge oss av söderut, till flyktinglägret Khan Yunis. Vi gick till fots och hela tiden var vi livrädda för angrepp. För första gången förstod jag hur det måste ha känts för mina morföräldrar och farföräldrar när de fördrevs under Nakba, den etniska rensningen 1948. Jag förstod varför de behöll nycklarna till sina hem. Deras nycklar bar på så många minnen.

Vi var kvar i Khan Yunis i tjugofyra dagar. Vi hade nästan ingenting där. Vi hade ingen gas till matlagningen, ingen elektricitet, ingen möjlighet att ta oss någonstans, ingenstans där vi kunde söka skydd. Som tur är hörde vi till dem som kunde duscha ibland. Sedan kom israeliska soldater och beordrade oss att lämna lägret. Vi gav oss av igen, den här gången till Rafah.  

När jag går genom Rafahs gator idag ser jag bara rädsla. Rädsla för livet och rädsla för döden. Vi lever i rädsla varje dag. Och nu är vi rädda för att vi aldrig ska få tillbaka våra liv.  

Vem är jag i det här kriget? Det verkar som om jag i omvärldens ögon bara är en siffra, någon som förs upp på en lista över människor som fördrivits, människor som sårats eller människor som hungrar och törstar. Och om nästa bomb träffar mig blir jag ännu en siffra som läggs till antalet som dödats under det här folkmordet – och sedan kommer jag att vara glömd.

Heba Almaqadma är författare och översättare mellan engelska och arabiska, och utbildar sig till farmaceut vid universitetet al-Azhar i Gaza. Hon beskriver sig som ett språkrör för de förtryckta vars röster har tystats, och hon finner tröst och lindring i litteraturen. Hennes text publicerades i Palestine Nexus i mars 2024.

 Ashraf Afifi

Vi ska twittra om det

Jag vill berätta för er om Taghreedah. Jag började med teater först när jag var strax över tjugo, år 2009, och på den tiden var det ganska pinsamt att säga att man höll på med teater. Jag studerade drama i två år utan att berätta det för mina föräldrar. Det är annorlunda idag, och nuförtiden finns det stor respekt för den konstformen och även för kvinnliga skådespelare och regissörer. Men för att nå dit var vi tvungna att kämpa mot många rigida och förlegade synsätt. Teater kan vara ett viktigt och effektivt verktyg för att belysa samhällsfrågor som rättigheter, könsbaserat våld, barnmisshandel och så vidare – inte minst i Gaza, där det finns stora begränsningar när det gäller vad man får säga och inte får säga offentligt. Men teatergrupperna här fick ofta externa bidrag som var villkorade på olika sätt. De satte upp pjäser som hade ett tydligt pedagogiskt syfte och vars budskap hamrades in som om det var en föreläsning man var på och inte en teaterföreställning.

Vi ville vara annorlunda. Vi ville ha mer oberoende, arbeta på ett friare sätt och skapa djärvare teater. Våra uppsättningar skulle vara mindre övertydliga, de skulle vara djupare, ironiska, till och med satiriska.  

Vi valde namnet Taghreedah, som betyder "tweet". Det engelska ordet tweet betyder "kvitter", och vi valde det för att småfåglars sång är så vacker och älskas av alla fastän den kommer från en sådan liten varelse. Och idag är det ju också namnet på ett meddelande som kan gillas och delas av människor över hela världen, utan fysiska begränsningar. Taghreedah blev en mångkulturell teatergrupp som inbegrep olika konstformer – skådespeleri, dans, poesi, sång – och den utgör en del av den växande teaterscenen i Gaza. Vi skriver alla våra pjäser själva, och jag regisserar och utvecklar manus där de olika konstformerna tillsammans ger teatern ett nytt uttryck.

Den senaste pjäsen vi uppförde, 2021, var ”Barzakh” (”Livet efter detta”). Vi ville protestera mot den rådande politiken i Palestina. Våra liv betraktas som värdelösa, och vi offras för ett fåfängt syfte. Att sätta upp en sådan föreställning skulle kunna vara riskabelt, särskilt i Gaza, men vi kände att vi måste tala om det som ingen talade om. Vi ska utnyttja kulturen för att ta upp de här frågorna, sa vi till varandra. Vi ska twittra om det.

Alla människorna i pjäsen är döda, men deras själar svävar fortfarande över gravarna – det finns saker som måste lösas innan de kan komma till himlen. En av rollfigurerna är en ung kvinna som dog för länge sedan, före ockupationen. Hon är ljuv och oskuldsfull och väntar på den rätte. Hennes motsats är en soldat som stred för PLO under dess glanstid. Hans högsta önskan i livet var att det skulle utbryta ett tredje världskrig. Han är en ideolog som dog medan han ivrigt såg fram emot kärnvapenkriget.

Sedan är det Umm Ali, en gammal kvinna vars hela liv hade kretsat kring en enkel beräkning: om varje familj bidrar med tio martyrer, sa hon, skulle det bli över en miljon – tillräckligt för att befria Palestina. Hon hade räknat till nio i sin egen familj, men hon kan inte få ro förrän familjens tionde martyr fullbordar sitt öde.

Umm Alis dotter svävar också på scenen. När hon dog var hon ursinnig på sin son, som hade svikit sitt land och lämnat Gaza för en trygg och bekväm tillvaro i Spanien.

Pjäsens centrala rollfigur, Mahmoud, förkroppsligar allting angående Gaza som upprör oss. Hans martyrdöd vid gränsstängslet speglar ett annat drama – gränsprotesterna i Gazaremsan 2018. En del såg det som ett spontant uppror medan andra betraktade det som en iscensatt aktion där människor dödades eller lemlästades för en sak som hela tiden varierade – från rätten att återvända, till att protestera mot blockaden, till att belönas med hundra dollar i månaden. Till sist såg de resväskor med sedlar komma från Gulfstaterna och förstod att deras kroppar hade blivit ett sätt att få in pengar.

Tusentals unga människor begav sig till gränsen, upprymda och orädda trots skjutandet och tårgasen. När de var framme vid taggtrådsstängslet började de riva ner det med sina bara händer för att ta sig över gränsen och återta sitt hemland. En av dem var min vän Ahmed al-Udayni. Jag trodde att han värdesatte sitt liv lika mycket som jag värdesatte det. Jag trodde att han skulle vara klok nog att inte riskera att dö på ett så meningslöst sätt. Men han blev ett offer den dagen, tillsammans med många andra.

Jag har aldrig kunnat bli kvitt bilden av frontsoldaten som dör utan att veta om slaget vanns eller förlorades, om hans mål uppnåddes eller om han dog förgäves, om det han kämpade för var samma sak som hans överordnade kämpade för.

Så pjäsens Mahmoud är en representation av min döde vän. De andra gengångarna frågar honom hur han dog, och han återger hela förloppet: mobiliseringen, hur alla rusar fram mot taggtrådsstängslet – och han blir så berusad av glädje att han tror att han och alla de andra faktiskt tog sig över gränsen och befriade landet och att folk strömmade genom öppningen i stängslet och återvände hem.  

När de andra har hört berättelsen om denna lysande bedrift kan deras själar äntligen få ro. Mahmoud är allas hjälte. Men medan de väntar på att man ska resa en staty över honom eller döpa ett torg i det befriade Jerusalem efter honom träder en ny rollfigur in på scenen: nutidens martyr. Gengångarna frågar hur han dog, och han berättar om ockupation och fattigdom och umbäranden. Gengångarna förstår ingenting. Ockupationen är väl över? säger de. Mahmoud berättade ju att alla gjorde uppror, rev ner stängslet, befriade landet. Så förstår de. Ockupationen är inte slut. Ingen har återvänt hem. Vi är fortfarande fångar. Och pengarna flödar fortfarande.

Gengångarna blir rasande, och de samlas på scenen och deklamerar:

Sluta upp med den här farsen innan ditt hjärta slutar slå.

Sluta upp med att tillverka vapen när ni säger att ni vill ha fred.

Varför gråter ett barn?

Varför sörjer en mor?

Varför har en man dödats?

Varför tillåter vi krig att stjäla barns identitet?

Sluta upp med att starta krig som inte leder till annat än död.

Kom ihåg att det finns ett hemland i öster dit folket behöver vägvisning.

En fri människa tystnar aldrig så länge hon tror på något.

Det här är de dödas dröm för de levande.

Det här är landets budskap till folket.

Produktionen av ”Barzakh” tog över fyra månader, men det blev en lysande föreställning där manus, koreografi, ljussättning, musik och poesi tillsammans förmedlade vårt budskap – att det vi utsätts för är inhumant och att vi protesterar mot det. Men premiärkvällen hade kunnat bli en katastrof: det var augusti och över fyrtio grader varmt, och plötsligt slutade luftkonditioneringen i lokalen att fungera. Det var stekhett där inne och alla dröp av svett, men inte en enda i publiken gick. Alla satt kvar på sina platser och fläktade sig med sina programblad. De ville vara där. Det rörde mig djupt.

Och budskapet idag är förstås detsamma som det var 2021: Sluta upp med den här farsen innan ditt hjärta slutar slå.

Författaren och regissören Ashraf Afifi föddes i Gaza 1986. Han har studerat vid dramaskolan Muasasat Ayam al-Masrah och andra kulturinstitutioner i Gaza och har regisserat en rad uppsättningar för barn och vuxna. 2016 bildade han kulturgruppen Taghreedah, som består av fyrtiofem unga artister från olika orter i Gaza som sätter upp nya teater- och dansföreställningar. Han höll det här talet i maj 2024.

Selma Dabbagh

Glimtar från Gaza

Den senaste gången jag reste till Gaza var för tolv år sedan. Vi kom dit på natten och såg månen hänga över begravningsplatser som gled ner i havet. Jag minns mörkret, strömavbrotten, stjärnorna, bombade hyreshus och historiska byggnader. Skrattande levnadsglada elever i föreläsningssalar. Fiskrestauranger. Hotell med havsutsikt. Hängivenhet och trötthet. En känsla av människor som blivit svikna, övergivna. En känsla av instängdhet och övervakning. Viljan att ta vara på varje glädjefyllt ögonblick. Kärlek till barn och mjukisdjur. Politiska slogans och romantiska budskap målade på väggarna. Stolthet över platsen, över familjen, över lägret.

Nu ser jag Gaza på min mobilskärm: en oändlig ström av slaktande, förödelse, hunger och förödmjukelse.

Jag ser bilderna även när jag inte tittar på mobilen. De spelas upp framför ögonen som om de projicerades på en filmduk som hänger mellan mig och min verklighet i London. Det finns dagar när det enda jag ser är en ung kvinna som talar in i sin kamera. Hon står framför en vit mur och har en svart scarf lindad om ansiktet, nakna läppar, utmejslade drag. Det är en kort video. Hon försöker ge en saklig redogörelse. Hon försöker tala om för världen vad som händer. Så tar känslorna överhanden, och hon talar allt snabbare. Orden hon säger – ”De släppte fosforbomber och ljudbomber över Beit Lahia”, ”Alla rusade i panik åt alla håll för att söka skydd”, ”De släpper ner flygblad där de uppmanar oss att evakuera”, ”Jag kan inte beskriva det”, ”Jag har tappat bort min familj”, ”Jag vet inte var de är”, ”Jag tänker stanna här”, ”Må Gud förbarma sig över oss” – var bland de sista hon uttalade.  

Jag ser i inlägget att den unga kvinnan heter Ayat al-Khadour. Att hon var journalist. Att detta var hennes sista film. Hon är en av de över hundra journalister som har dödats i Gaza sedan den sjunde oktober. Det är inte så många som har gillat hennes inlägg, relativt sett. Jag klickar på ”gilla”, men vad finns det att gilla? Videon är så nära man kan komma en snuff-film, men jag vill att den ska bli viral. Jag vill att den ska visas på en filmduk på Times Square. Jag vill att den ska gå på loop i Knesset, Vita huset, Westminsterpalatset, i styrelserummen hos alla vapentillverkarna. Jag vill att det ska resas ett monument över Ayat al-Khadour, lika stort som Frihetsgudinnan, större än Nelsonkolonnen.

En annan bild på Instagram är färggladare. Blå plastsäckar liggande på brun sand. Kanske en konstinstallation för Biennalen? Vad är det jag ser här, efter reklamen för en ny sorts vitlökspress? Rad efter rad av blå säckar, i olika storlekar, prydligt paketerade som portioner med middagsrester som ska läggas i frysen. Det är en lång massgrav med över hundra människor. Man har klottrat text på säckarna med tuschpenna. Inte tillräckligt för att kunna identifiera dem. ”Lik från al-Shifasjukhuset”, står det i inlägget. Bilder av folkmordet når mig genom sociala mediers lins. Efter liken kommer det en video med magövningar innan samma bild visas igen i en annan tevekanal. Massgravar. En del av patienterna hade fortfarande en droppslang i armen, får jag reda på senare. Det finns ingen möjlighet för föräldrar att hitta sina barn, för barn att hitta sina föräldrar. Ingen möjlighet för någon att hitta Ayat al-Khadour, om hon hade varit bland dem, men det kan hon inte vara eftersom hon dödades i Jabalia. Hon hann inte ens slutföra sin rapport, den här unga kvinnan vars tro på medborgarjournalistik var lika stark som hennes tro på Gud ända tills hon drog sitt sista andetag. Hon hann inte till något sjukhus innan de odokumenterade såren på hennes kropp berövade henne livet.  

Sedan är det pojken som går till sina föräldrars grav varje morgon och kramar sandhögen som de ligger under. Han kryper ihop på den varje dag för att vara nära dem. Jag vill sträcka mig in i bilden och ta honom i famnen, ta med honom in i mitt liv, mitt hem. Ge honom mat och trygghet och hopp. Men jag vet inte var han finns, den här pojken. Jag vet inte ens vad han heter. Även om jag hade kunnat hjälpa honom är han bara ett av sjuttontusen barn som inte har någon familj hos sig i det här avstängda apokalyptiska landskapet där drönarna ständigt surrar på himlen så att det är omöjligt att sova, där tälten är mögliga och trasiga, där avloppsvatten rinner på gatorna. Han bor nog i södra Gaza, den här pojken, eftersom det inte kommer många bilder från den norra delen nu. Där uppe råder ett annat slags helvete. Det skulle kunna vara minuter bort, det skulle kunna vara på månen. Mellan Gazas norra och södra del löper en mur av övervakningskameror och stridsvagnar.  

De israeliska soldaterna ser ut att njuta av det de gör mot Gaza och dess invånare. Jag ser dem köa för att ta för sig från dignande bufféer. De spelar in videor av sig själva när de roar sig med olika små påhitt: spränger hyreshus i sina barns namn, låtsas att de är fastighetsmäklare som erbjuder lägenheter med havsutsikt. De roar sig med att slå sönder leksaker i affärer och förstöra matleveranser i lastbilar och förråd. De roar sig med att fösa ihop män, beordra dem att klä av sig, bakbinda deras händer med buntband och rikta gevären mot dem när de hukar i nygrävda diken. De skjuter dem eller deras mödrar, eller deras mormödrar, eller deras döttrar, eller människor som flyr på åsnor och viftar med vita flaggor. Alla är tillåtet byte för dem. De kvinnliga soldaterna dansar och tar selfies där de plutar med munnen mot kameran. Männen provar underkläderna som de hittar i byrålådorna i sovrummen som de plundrar. De filmar sig själva när de torterar nakna män med ögonbindlar. Det är en lustfylld massaker. Det är en orgie i sadism. Det pågår dag efter dag.

Selma Dabbagh är en brittisk–palestinsk jurist och författare. Hennes roman Out of it (2011) som utspelar sig i Gaza nominerades till Guardians Årets bok, och hon var redaktör för antologin We Wrote in Symbols: Love and Lust by Arab Women Writers (Saqi Books 2021). Hennes artiklar och noveller publiceras i bland annat Granta och London Review of Books. Hon skrev den här essän i juni 2024.

Haifa Farajallah

Min röst är mitt liv

Mitt liv före kriget var fyllt av musik. Varje dag längtade jag efter att gå hem från jobbet så att jag kunde sjunga och spela och lyssna på musik hela kvällen och långt in på natten. Min röst är min inkomstkälla och det jag älskar mest i livet. Ibland gör jag radioreklam, men framför allt är jag sångerska, sjunger folksånger och samarbetar med band och musikskolor i hela Gaza.  

Jag är strax över fyrtio. Allting var mycket svårare när jag var ung. När jag gick ut på kvällen berättade jag inte för mina föräldrar att jag skulle på ett musikställe eller repa med ett band utan sa att jag skulle till ett kulturcentrum. Inställningen till musik, och särskilt till kvinnliga musiker, var väldigt annorlunda på den tiden. Men under de senaste åren hade allting förändrats dramatiskt. Det fanns ett sjudande musikliv i Gaza. Det hade skett en enorm utveckling när det gällde att undervisa i musik, förstå musik och skapa musik i många olika genrer. Många arbetade inom musikindustrin. Organisationer som al-Sununu, som grundades av den ryska pianisten Elena Rostropovitj, stödde oss och arrangerade musikundervisning för barn. Kvinnor bildade körer som uppträdde inför publik, och föräldrar började acceptera att kvinnor kan delta i musiklivet och uppmuntrade sina döttrar att göra det. Folk började förstå att musik är ett sätt att uttrycka känslor och koppla av. När man promenerade i stan såg man unga människor sitta och spela och sjunga tillsammans utan att verka det minsta rädda eller generade. Jag är faktiskt lite avundsjuk på den nya generationen som växt upp i en tid där allt det här är accepterat och betraktas som helt normalt. De har en frihet som min generation bara kunde drömma om.

Jag fick jobba hårt för att skapa mig en plats i Gazas musikliv. När jag började fanns det knappt några kvinnor som uppträdde offentligt. Jag väntade inte på tillåtelse utan började sjunga i skolor och tävlingar och på mindre tillställningar. Mina föräldrar stöttade mig, och efterhand blev det allt fler som stod bakom mig. Jag uppmuntrade mina väninnor att börja sjunga, men det krävs mod för att ställa sig på en scen och sjunga inför publik. Det var inte många kvinnor som vågade det.

En dag 2006 promenerade jag i Gaza City när mobilen ringde. Det var en inbjudan genom den statliga teven att delta i en musikfestival i Frankrike. Jag tackade genast ja, och sedan sålde jag mobilen och använde pengarna till att skaffa ett pass. Det blev en underbar resa, och jag sjöng många traditionella palestinska sånger med ett politiskt budskap: ”Mijana”, ”Ala Dalouna”, ”Wayn ala Ramallah” och andra. Publiken jublade och applåderade.

Jag har sjungit i Frankrike och Egypten, men jag har aldrig varit i Jerusalem eller på Västbanken. Det är min högsta dröm, att uppleva musikscenen i den andra halvan av vårt land och träffa andra artister.

En gång deltog jag i en konsert i Gaza som anordnades på Internationella kvinnodagen. Jag var den enda kvinnan, alla bandmedlemmarna var män. Mitt solonummer var ”Yumma Mweil al-Hawa”, som är en protestsång mot ockupationen och innehåller den välkända textraden ”Åh, min mor, jag kan fördra blödande sår men inte att ondskan styr mitt liv”. När jag sjöng den sneglade jag ner på tre Hamaspoliser som satt på första raden. De gjorde hotfulla gester mot mig. Jag fortsatte att sjunga, men jag blev riktigt rädd. Som tur var hände det mig ingenting den gången.

Jag vill också ta upp en annan aspekt av min identitet. Jag tillhör den afrikanska befolkningen i Gaza. Jag tror att vi utgör omkring två procent av invånarna. Det händer att folk frågar var jag kommer ifrån. Min släkt kommer från Be’er Sheva och innan dess från Arabiska halvön, enligt min far, men jag vet inte säkert. Jag skulle vilja ta reda på det när kriget är slut. Det finns en mångfald även inom den afrikanska befolkningsgruppen, men såvitt jag vet finns det inga band mellan de olika släkterna. Det glädjer mig mycket att vi som icke-vita är en del av det mångkulturella kosmopolitiska palestinska samhället, men på grund av de fysiska och politiska barriärerna i Gaza har vi ingen kontakt med afrikansk–palestinska grupper i andra områden. När jag kom till Frankrike var jag stolt över min palestinska identitet, men jag träffade många med afrikanskt ursprung där som såg mig som en av dem. En kvinna sa till och med att om jag någonsin kände mig diskriminerad i Palestina skulle jag vara välkommen till dem i Frankrike.

Det förekommer diskriminering här. När vi reser till delar av Gaza där man inte är van vid att se icke-vita händer det att folk viskar eller kommer med kommentarer eller ger oss fientliga blickar. Det är en rasism som beror på okunskap och fördomar. Jag tror att jag har gått miste om en del jobb på grund av min hudfärg – och även för att jag är kvinna. Det finns många djupt rotade fördomar: många svarta män gifter sig med ljushyade kvinnor, men för mig skulle det vara väldigt svårt att hitta en man som inte är svart. Det är sorgligt och absurt.

Jag är palestinier. Jag ska stanna i Palestina. Jag älskar musik och jag ska fortsätta sjunga.

Haifa Farajallah bor i Gaza och är sångerska och musiker. Hon talade i Rafah och al-Mawasi i maj 2024, efter att hon hade blivit tvångsförflyttad.

Beesan Nateel

Vem är jag?

25 december 2023.

Vem är jag att tänka på överlevnad?

Jag är inte en fågel, jag har aldrig hållit ett moln i min hand och jag förstår inte hur jultomtens renar kan flyga med en släde lastad med klappar till barnen. Vem är jag att välkomnas in i ett normalt liv, med dess normala sorg över att en vän ska resa bort eller att en morförälder dör? Ett liv där jag sår basilika på fönsterbrädan, sopar yttertrappan och stjälper ut en tekopp utan att oroa mig för vattenbrist? Där mina fingrar pryds av vackra silverringar från Jerusalem och det som oroar mig mest är att jag ska råka förlägga en av dem. Jag tänker inte på livsmedelsförsörjning eftersom jag inte är hungrig fastän jag inte har ätit frukost än. Jag bryr mig inte om vad osten kostar eftersom den finns att köpa där på marknaden, och jag längtar inte efter en bit choklad.

Vem är jag att undkomma den här döden?

Jag har inte tillräckligt med pengar för att betala en flyktingsmugglare de femtusen dollar det kostar att ta sig över gränsen till Egypten. Min morfar visste inte att hans kungliga släkt skulle ärva en flyktings liv, så han levde med sin sorg mellan fönster av hopp om att de en dag skulle återvända till sitt land. Han efterlämnade inget mer än hopp till mig. Inte ens fönstret. Alla fönster i vår stad har krossats, morfar. Fönstren har mördats.

Och vilka minnen ska jag bära med mig när jag har överlevt? För vem ska jag berätta om allt som händer nu?

Jag kommer att säga att vi överlevde.

Vad är det för överlevnad?  

Och för vad?

Vilket liv väntar mig när jag fortfarande drömmer om det hem som var mitt innan jag tvångsförflyttades?

Jag vill återvända till mina klänningar som hänger i klädskåpet. Till hönsen. Jag vill se myrtenträdets blommor regna ner på vår trappa. Jag vill slå armarna om palmen på gårdsplanen och gunga i barnbarnens gunga. Jag vill att min mor, som hälsade kaffekopparna med en ny berättelse varje dag, ska grävas fram ur vår stads ruiner och bli levande igen.

För allt detta liv som vi lämnade bakom oss efter att vi dog, förtjänar vi att överleva.

Beesan Nateel är författare från Gaza och har skrivit barnboken Luna al-Majnuna (Tokiga Luna). Den här texten är hämtad från Passages Through Genocide.

Refaat Alareer

Om jag måste dö

Om jag måste dö

måste du leva

så att du kan berätta om mig  

så att du kan sälja mina saker

så att du kan köpa en bit tyg

och ett snörnystan

(gör den vit med lång svans)

så att ett barn någonstans i Gaza

som väntar på sin far som slukades av lågor –

och inte sa farväl till någon  

inte ens till sin kropp

inte ens till sig själv –

tittar upp på himlen

och ser draken, min drake som du byggt, flyga där uppe

och tror att det är en ängel

som återbördar kärleken

Om jag måste dö

låt den väcka hopp

låt den vara en saga

Refaat Alareer (1979–2023) undervisade i litteratur och kreativt skrivande vid Islamiska universitetet i Gaza och specialiserade sig på Shakespeare. Han var mycket aktiv i kulturlivet och var redaktör för två novellsamlingar. Han publicerade dikten ”Om jag måste dö” 2011 och lade upp den på Twitter i november 2023, och sedan dess har den översatts till över fyrtio språk. Han dödades i Gaza City i ett israeliskt flyganfall den sjätte december 2023, tillsammans med många medlemmar av sin familj.