Elfenbenskusten - Norge
Jag tänker på maoisten Drillo
Text
Någon gång skulle det behöva hända. Det finns bara ett begränsat antal saker man kan tänka på i relation till Norge. Det är vikingar och olja och Haaland och… ”Drillo”. Eller Egil Olsen, som är hans riktiga namn.
För den norska fotbollspubliken blev han känd under 60-talet, då han debuterade och sedermera spelade 16 landskamper för nationen. Det är en någorlunda vedertagen sanning att han borde ha fått spela fler, om det inte vore för förbundskaptenen Willi Kment, som varken tyckte om Drillos personlighet, hår eller politiska åsikter.
För det var ju det där med Drillos politiska åsikter. Han växte upp i arbetarstadsdelen Østsiden i Fredrikstad, i ett kvarter som i folkmun kallades ”Lilla Moskva”, där han tidigt odlade ett politiskt medvetande. Som ung gick han med i maoistiska AKP (m-l), och så sent som 2024 sa han till norska Klassekampen att Marx är hans bästa läsning i livet.
På 1990-talet tog han över som tränare för det norska landslaget. Spelarna han förfogade över då var långt ifrån vad dagens norska landslag är, och nationen hade inte kvalat in till VM sedan 1938. Trots det lyckades han, genom att applicera maoistisk gerillataktik, ta Norge till VM både 1994 och 1998. Många skulle kalla fotbollen han förespråkade för tråkig. En del skulle kalla den genial. Ingen kan hävda att den inte fungerade.
Drillo hade studerat matcher, långt före analysverktyg och AI-hjälpredor, och kommit fram till att de flesta mål görs efter max tre till fyra passningar inom laget. Taktiken var således simpel. Den gick ut på att spela defensivt och disciplinerat, låta motståndaren ha bollen, för att direkt vid bollvinst slå en lång, hög boll upp mot anfallaren Jostein Flo, som i sin tur nickade ner bollen till en medspelare, som i värsta fall behövde slå en passning till innan avslut. Passningen till anfallaren etablerades som konceptet ”Flo-passningen” och taktiken som helhet blev ”Drillo-fotboll”.
Än i dag används begreppet av elaka tungor som en förolämpning, men efter att Drillo lämnade landslaget lyckades inte Norge kvala till VM på 18 år.
Det finns många anekdoter om Drillo. Det är, om jag tillåts bli lite personlig, det enda som får mig att hoppas att Norge besegrar Elfenbenskusten i kväll. Men om jag inte får fler chanser att skriva om Drillo vill jag avsluta med det han svarade inför VM 1994, när en sportjournalist frågade om han var orolig för mittbacken Rune Bratseths knä:
”Jeg er langt mer bekymret for markedsliberalismens frammarsj i Europa”.
Text
Kommentarer
Den här konversationen modereras enligt ETC:s communityregler. Läs reglerna innan du deltar i diskussionen. Tänk på att hålla god ton och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Olämpliga inlägg kommer att tas bort och ETC förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.
Läs mer i samma kategori
Jag tänker på planstormaren Mamadou N'Diaye
Jag tänker på Garrinchas misogyni
Jag tänker på att Argentinas nationalsång egentligen borde vara en cumbia
Jag tänker på Iñaki Williams föräldrar
Jag tänker på Maximilian Beier
Jag tänker på Lumumba
Jag tänker på att heja på fel lag
Jag tänker på längtan efter en riktigt bra berättelse
Jag tänker på vuvuzelan
Jag tänker på Skammen i Gijón
Jag tänker på Pips, Chips & Videoclips
Jag tänker på Clayton-Bulwer-traktaten
Jag tänker på Amanda Staveley
Jag tänker på Lilian Thuram