Jag tänker på maoisten Drillo

För den norska fotbollspubliken blev han känd under 60-talet, då han debuterade och sedermera spelade 16 landskamper för nationen. Det är en någorlunda vedertagen sanning att han borde ha fått spela fler, om det inte vore för förbundskaptenen Willi Kment, som varken tyckte om Drillos personlighet, hår eller politiska åsikter. 

För det var ju det där med Drillos politiska åsikter. Han växte upp i arbetarstadsdelen Østsiden i Fredrikstad, i ett kvarter som i folkmun kallades ”Lilla Moskva”, där han tidigt odlade ett politiskt medvetande. Som ung gick han med i maoistiska AKP (m-l), och så sent som 2024 sa han till norska Klassekampen att Marx är hans bästa läsning i livet.

På 1990-talet tog han över som tränare för det norska landslaget. Spelarna han förfogade över då var långt ifrån vad dagens norska landslag är, och nationen hade inte kvalat in till VM sedan 1938. Trots det lyckades han, genom att applicera maoistisk gerillataktik, ta Norge till VM både 1994 och 1998. Många skulle kalla fotbollen han förespråkade för tråkig. En del skulle kalla den genial. Ingen kan hävda att den inte fungerade. 

Drillo hade studerat matcher, långt före analysverktyg och AI-hjälpredor, och kommit fram till att de flesta mål görs efter max tre till fyra passningar inom laget. Taktiken var således simpel. Den gick ut på att spela defensivt och disciplinerat, låta motståndaren ha bollen, för att direkt vid bollvinst slå en lång, hög boll upp mot anfallaren Jostein Flo, som i sin tur nickade ner bollen till en medspelare, som i värsta fall behövde slå en passning till innan avslut. Passningen till anfallaren etablerades som konceptet ”Flo-passningen” och taktiken som helhet blev ”Drillo-fotboll”.

Än i dag används begreppet av elaka tungor som en förolämpning, men efter att Drillo lämnade landslaget lyckades inte Norge kvala till VM på 18 år. 

Det finns många anekdoter om Drillo. Det är, om jag tillåts bli lite personlig, det enda som får mig att hoppas att Norge besegrar Elfenbenskusten i kväll. Men om jag inte får fler chanser att skriva om Drillo vill jag avsluta med det han svarade inför VM 1994, när en sportjournalist frågade om han var orolig för mittbacken Rune Bratseths knä:

”Jeg er langt mer bekymret for markedsliberalismens frammarsj i Europa”.