Robert Wilsons gästspel var som att befinna sig inuti ett konstverk. Och det var underbart.

Kvinnorna vill betvinga hela världens smutsighet med sin gränslösa kraft.

Lucie Ricos ”Kycklingoratoriet” rör sig från lerigt landsbygdsmörker till civilisationskritik.

Nu är vi nere i skitgropen igen, kanske djupare än någonsin.

Teju Coles essäistiska roman är alldeles lysande, inte minst i en tid som ”fått nog” av identitetspolitik

William Burroughs? Keith Haring? Studio 54? Jennifer Clement kände alla. Hon var alltid där. Och det var inte du. Nu berättar hon allt. Och det kan göra ont.

”Yellowface” är en attack på alla sidor av den cirkus identitetspolitiken delvis reducerats till.

Martin Engbergs fängslande roman ”Allätaren” tecknar ett porträtt av en svårgripbar man.

Kanske har vi i tappat kontakten med vad som är på riktigt och måste läsa oss till hur ett vanligt liv levs?

Serien ”Smärtpunkten”, om Lars Noréns skandalföreställning ”7:3”, får tittaren att sakna tiden när kriminalvården hade en rehabiliterande vision.

Stridsbergs är som klippt ur en av alla manliga manusförfattares favoritfantasier till krimserie. Men sådant händer på riktigt.

Johan Hiltons bok om teaterdirektören Fredriksson är laddad med politiskt sprängstoff och personliga tragedier.

I sina tre senaste romaner har Stefan Lindberg trasslat till verkligheten och lögnen rejält – allt hänger samman men inget går ihop.

Dramat om den gnabbande och kärleksfulla dottern och hennes far, landar förbluffande nog i något fjäderlätt. Och rart. 

En nattsvart skildring av hur patriarkatet verkar i slutna världar. I hemvändarromanen ”Hundnätter” låter Mirja Unge berättelsen verka utan några filter.

Fernanda Melchiors ”Falsk hare” är så svart, våldsam och vidrig att den varit omöjlig att läsa om inte språket vore som en tropisk våg, skriver Jenny Aschenbrenner.

Emilienne Malfatto låter läsaren befinna sig i huvudet på en torterare. Det är en sorts inkännandets tvångsåtgärd, skriver Jenny Aschenbrenner.

Tolvskillingsoperan är en sällsam upplevelse idag. Nuet speglar sig i dået på ett alltmer skrämmande sätt, skriver Jenny Aschenbrenner.

Olga Ravn beskriver livet på en en arbetsplats i rymden, där ingen, vare sig människa eller maskin, är mer värd än sin prestation.

Jenny Aschenbrenner har höga förväntningar när hon ser Alejandro Leiva Wengers farsartade pjäs ”Pappas födelsedag”. Kommer magin att infinna sig?