Konstnären Jean-Michel Basquiat? Absolut, hon bodde med hans färgstänk på sitt golv. Frida Kahlo, nja, men har hängt i hennes hus en hel del och var bästa kompis med hennes styvbarnbarn, Diego Riveras dotterdotter. Keith Haring? Japp. William Burroughs? Jajamän. Studio 54? Alla gånger!
Att läsa Jennifer Clements självbiografi, berättade genom några av de städer som hon levt, är som en sorts orgie i Fomo.
Dessa platser. Dessa människor. Denna tidsepok.
Jennifer Clement har skrivit om New York och Basquiat förut, men jag förknippar henne med de böcker som rört sig i trakterna av de humanitära katastrofer som pågår i Mexiko och USA. Om vapenvåldet i USA, om bortförda flickor i Mexiko, i roman som ”Gun Love” och ”Bön för de stulna”. Hon har också varit ordförande för internationella PEN och är en hängiven förkämpe för det fria ordet, mindre visste jag om hennes spektakulära förflutna.
Hon föddes i USA, ett barn till amerikanska föräldrar som hamnade i Mexiko City genom pappans jobb men sedan aldrig ville återvända. Aldrig lämna det kreativa kaos som de hamnat i. Mexiko under 1960-talet vibrerade av allt nytt som ville bryta ut ur det gamla, politiskt, konstnärligt och socialt. Samtidigt som stoltheten över alla de som gått före lyser igenom. De nyskapande modernisterna såväl som traditionella helare och schamaner.
Hon kom till USA i tonåren, via internatskola vidare till New York, till dansutbildning och med racerfart in i epicentrum för 1970-talets konstscen, helt glimrande ett tag fram tills att knarket (heroinet) och viruset (aids) hejdade den dundrande framåtrörelsen i steget och gjorde allt så mycket solkigare.
Många föll längs vägen, inte Jennifer Clement.
Hon rör sig med en imponerande smidighet mellan skären och framstår som självklar, vart hon än hamnar. Hos aristokrater i Paris, bland pundare och genier i New York eller bland Mexikos poeter och schamaner …
Hon kan ju såklart varit en mycket jobbigare typ än hon själv framställer sig som men Jennifer Clements samtidigt sakliga och intensiva framställning av sina formativa år är övertygande, och Niclas Hval färgar den svenska texten med samma sorts självklara närvaro.
Clement slänger fram sina punchlines med låtsad nonchalans, de sitter som de ska: ”Jag sov inte. Jag levde på kaffe, kokain, Coca-Cola och Camel. Jag jobbade som servitris, studerade litteratur och antropologi på NYU, gick på Studio 54 och Mudd Club på torsdagskvällar, och på Club 57 på onsdagar”.
Det handlar om Jennifer Clement och människorna som hon hängde med men även om tidens skiftningar, hon är skicklig på dra med sig de stora skeendena längs i sin forsande livsström, från Svarta pantrarna under OS i Mexiko 1968 till elfte september i New York 2001.
”Löftet om en fest” är snärtig och rätt så underbar läsning och man kan befria sig från den intensiva känslan av att ha missat det roligaste som vår västerländska kultur lyckats åstadkomma hittills, genom att låta sig smittas av den rättframma livslusten och gränslösa aptiten på både vetande och skapande.
Ska man invända något är det att det kan bli lite monotont med sida upp och sida ner av nya rafflande möten och händelser, hisnande skeenden, nya bekantskaper och oväntade sammanträffanden. Clement stannar inte och reflekterar, borrar sig inte ner och letar svar på djupare nivåer än det ständiga pågåendets. Men, det är å andra sidan också bokens styrka. Här lipas inte, vare sig å egna eller andras vägnar, det finns noll sentimentalitet, bara nyktra konstateranden. Pappa söp, bästa vännen blev slagen hemma, mamma flyr in i passionsaffären, väninnan skjuter heroin …
Och under ytan i det förbisvischande livet finns en kärna av engagemang, för de utsatta, de åsidosatta, av storpolitiska och strukturella krafter eller av familjedynamiska.
