Joakim Medin frisläpps. Det finns inga ord som kan beskriva den glädje vi känner över att han äntligen får återförenas med sin familj.

Netanyahu har varit tydlig med att han kommer att fortsätta ”till slutet”, och vi vet vad han menar med det.

Ingen frågade hur Stenevi mådde. Nu får vi svaret: riktigt, riktigt dåligt. Men när hon försökte berätta fick hon inget stöd från partiet – i stället tvingades hon bort. 

Brister hos polisen har kostat flera kvinnor livet och Nytorgsmannen återgick till att våldta kort efter frigivningen. Det handlar om gigantiska svek från samhället.

Vi har redan offrat kurder – nu riskerar vi offra Medin.

SD:s frösådd har gett resultat – nu måste vänstern börja planera sin odling.

Mardrömmen är inte över, men kanske är det här ett steg i rätt riktning.

Vi verkar har glömt att männen också har en roll i det hela. 

Varför är måttstockarna så olika?

Sverigedemokraterna drömmer om total tystnad.

Systemet är utformat för att göra livet svårt för fattiga och enkelt för rika. 

En riksdagsledamot kan inte se kritik från en pensionär som ett omotiverat påhopp.

Tiden går ruskigt fort på utsidan – och olidligt långsamt i Joakim Medins cell.

Det rättsväsendet gjort mot mördade Mohameds föräldrar är oförlåtligt. 

Och myndigheterna ska göra reklam för återvandringsbidraget. 

Kanske vill vi intala oss själva att klimatkrisen är diffus och avlägsen för att slippa ta in vilken fara vi, och våra närmaste, faktiskt står inför.

Vi måste börja omfamna medelmåttigheten. 

Det är nästan imponerande att lägga fram sina tankar om barn och lycka utan att ägna kvinnors förutsättningar en enda tanke. 

Det går inte att bortse från influencerkulturen när vi pratar om ätstörningar och skönhetsideal.

Mer än en tredjedel av reformutrymmet går till avdrag för renoveringar.