Det är inte så konstigt att pragmatiska vänsterpresidenter som Gustavo Petro i Colombia och Gabriel Boric i Chile uttalat sig skeptiskt om sin centralamerikanske kollega.

Bländande polemiker

Men ingen, inte ens Donald Trump, dominerar den twittrande polemikens konst som Bukele. Han har inte bara gett Petro och Boric svidande svar på tal, utan också erövrat en förbluffande ­populäritet hos ”mannen på gatan” i andra latinamerikanska länder. Den colombianska vecko­tidningen Semana kallar det ”undret Bukele”. 

Ändå var det först när jag häromdagen fick ett mejl från Paul, min gamle chaufför, tolk och självutsedde livvakt i Haiti, som jag själv insåg vilket fenomen Bukele faktiskt är. Paul är ingen nervös typ. Han har alltid stoiskt väntat på att arvet efter den segerrika slavrevolutionen som 1804 gjorde Haiti till den amerikanska kontinentens första självständiga nation, skulle materialiseras och äntligen synliggöra landets storhet. Varje besvikelse tycktes bara öka hans förväntan. 

Men nu hade något minerat hans orubbliga tillförsikt. Han var mer än nervös. 

– 80 procent av Port au Prince har tagits över av kriminella gäng. De hotar kidnappa mina döttrar. De kan inte längre gå till skolan. Vi är desperata. Det finns ingen stat. Den här gången går vi under. Vårt enda hopp är att Bukele kommer hit.

Bukele hade nyligen, surfande på sin hybris, erbjudit sig att sätta upp ett kontor i Port au Prince för att ta itu med Haitis ”maras”. Att Paul, som alltid varit mot all utländsk inblandning – inklusive FN:s – skulle ta honom på allvar var ofattbart.

”Besegrad och förnedrad”

Förklaringen fanns i de bilder han bifogade: Tusentals män enbart klädda i vita kalsonger med rakade huvuden och tatuerade kroppar och även ansikten – en slags antites till de befriande massnakenbilder som den amerikanske fotografen Spencer Tunick specialiserat sig på. De här bilderna, tagna på pation i det nybyggda mastodontfängelset i El Salvador med plats för 40 000 fångar, beskrev förnedring och nederlag. Männen i vita kalsonger som satt tätt hopträngda i rader bevakade av beväpnade vakter med skidmask för ansiktet, var ”maras” – medlemmar i de kriminella gäng som under åratal terroriserat befolkningen i El Salvador.

– Så vill jag se våra gängmedlemmar, menade Paul. 

– Med Barbeceue (Jimmy Chérizier, en haitisk kriminell ledare) främst i raden. Besegrad och förnedrad.

Flest mord i världen

Första gången jag fick en glimt av ”maras” var redan i slutet av 1980-talet. Jag besökte en grupp gerillaledare i Izalcofängelset, en bit utanför huvudstaden San Salvador. Grannbaracken beboddes av en grupp som nyligen utvisats från ett fängelse i Los Angeles. De kallades inte ”maras” ännu, utan ”pandilleros del norte”. De klädde sig och betedde sig annorlunda och gerillafångarna kände sig lite osäkra inför dem. 

Efter fredsavtalet 1992 tog tvångsutvisningarna av salvadoraner i amerikanska fängelser fart på allvar. De hade kommit till USA som småungar och kom tillbaka som färdigutbildade kriminella gängmedlemmar. I början uppfattades de nästan ­positivt. Många gerillamän, poliser och soldater som inte platsade i de nya strukturerna hittade gemen­skap i de nya gängen. Deras initiationsriter, som i början bestod av att stå ut med att bli misshandlad under i en given tid, väckte visserligen förundran men inte mycket mer. 

Det dröjde dock inte särskilt länge förrän ”maras” började sprida terror. Basorganisationerna, ”clicas”, utövade total kontroll inom sitt territorium, vilket bland annat innebar avgifter för alla affärsidkare, buss- och taxichaufförer. Betalade man inte straffades man hårt. Ibland med döden. Medlemmar i andra gäng var dödsfiender. Att lämna sitt gäng var ett förräderi som bestraffades med döden. Det enda acceptabla skälet att lämna var att ha blivit frälst. 

På kort tid blev El Salvador landet med flesta mord i förhållande till folkmängd. Medborgarnas rörelsefrihet bestämdes av ”maras”. Att korsa en gata kunde vara skillnaden mellan liv och död.

Brukar sina reklamtalanger

Författaren Horacio Castellanos Moya, född i Honduras uppvuxen i El Salvador, har i flera böcker, ­senast i ”Moronga” som till stor del utspelar sig i USA, och i ”El hombre amansando” som till stor del utspelar sig i Sverige, ­lysande och skrämmande beskrivit hur våldet från inbördeskriget ­regenereras i paranoida psykologiska mönster som flödar inte bara inom ”maras” värld, utan i hela samhället och även i exilen. 

När Bukele valdes till president 2019, hade alla hans föregångare försökt komma till rätta med problemet på olika sätt – allt från hårda tag över extra hårda tag till försök att förhandla. Bukele kombinerade alla metoder och tillförde nya. 

Det senaste är bygget av nya jättefängelser och nya lagar som möjliggör kollektiva rättegångar med flera hundra åtalade samtidigt. Allt ackompanjerat av professionella reklamkampanjer (Bukele är reklamman från början). De videos som släpptes när barfota fångar i vita kalsonger fördes till det nybyggda mastodontfängelset nyligen handlade om förnedring men hade en estetik och struktur som påminde om en avancerad musikvideo.  

Lossat rädslans grepp

Budskapet är att Bukele förvandlat El Salvador från Latinamerikas våldsammaste land, till det minst våldsamma. Det stämmer inte riktigt. Men det spelar ingen roll. Att Bukeles metoder lett till att tusentals oskyldiga hamnat i fängelse och att hundratals dött i fängelset av tortyr och misshandel spelar heller ingen roll. Det viktiga är att det på nytt går att leva utan konstant skräck för ”maras”. Att kunna korsa en gata utan rädslan för att det också är att korsa en gräns.

Att alla stora internationella människorättsorganisationer kritiserar Bukele för att nonchalera elementära mänskliga rättig­heter, avfärdar han lätt:

– Jag regerar inte för internationella människorättsorganisationer, jag regerar för det salvadoranska folket.

Bukele började sin politiska karriär som borgmästare i San Salvador som representant för det parti som den tidigare gerillan bildat. Men när han segrade i presidentvaklet 2019 hade han redan sitt eget parti ”Nuevas ideas”, som har total majoritet i kongressen, 56 av 84 platser. Det har tillåtit honom att upphäva all maktdelning och koncentera makten hos sig själv och den familjeklan som omger honom. 

Behov av tröst

Men trots det och trots att salvadoranerna nu tvingas leva i ett mer eller mindre permanent undantagstillstånd ger alltså 80 procent av dem Bukele sitt stöd. Att 71 000 personer, motsvarande två procent av El Salvadors vuxna befolkning, sitter i fängelse upplevs som en framgång, inte ett problem. Det gäller till och med en stolt revolutionär som Paul i Haiti. Hos Paul handlar det om desperation. Hos salvadoranerna också. Men salvadoranerna är dessutom märkta av att hela tiden ha sett sina drömmar ­krossas – först revolutionen, sedan freden som istället för fred blev början på ”maras” krig.

 Att Bukele lyckats frammana en ny dröm ur de som krossats är något av ett under och ett svar på det omättliga behov av tröst som alla nederlag gett upphov till. Ingen vill att också den drömmen ska krossas. Där finns grunden för Bukeles stöd. 

– Det är inte ­verkligheten, utan uppfattningen av ­verkligheten som är det ­viktiga, menar Horacio ­Castellanos Moya.

Och så länge Bukele kan styra berättelsen om sig själv sitter han säkert i sadeln. Men vad händer när hans grandiosa Bitcoinprojekt slås i spillror? Bara en tidsfråga, enligt de flesta experter. Det finns inget givet svar. Den växande misstron mot demokratin i Latinamerika, orsakad av besvikelse över brutna löften och kossade drömmar, kan vid det här laget ta vilken riktning som helst.