Analys / Andreas Gustavsson.

2017-05-17 14:00

Manifestet som ger britterna ett alternativ

Manifestet är allt som Tories inte är, allt som New Labour inte har varit.

Förra veckan läckte det 51-sidiga manifestet från Labour, i går presenterades slutligen den färdiga varianten. Borgerlig press kommer inte att mildra sin alarmistiska kritik. ”Klasskrig”, varnar Daily Mail. Medan regeringens företrädare säger att den ekonomiska politik som föreslås skulle dammsuga britternas plånböcker på grund av svällande offentliga åtaganden, finansierade av höjda skatter. ”Det här är nonsens”, tycker finansminister David Gauke.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Jeremy Corbyn är en kontroversiell partiledare, även bland sina egna parlamentsledamöter, som tidigare försökt att tvinga bort honom. Men bland många av Labours gräsrötter – särskilt då i rörelsen Momentum – välkomnas att Corbyn försöker driva socialdemokraterna mot vänster, bort från mitten.

Budskapet från kretsen kring Corbyn inför den formella lanseringen av manifestet är att planen är ”radikal” och samtidigt ”ansvarfull”. Åtstramningspolitiken ska få ett slut, men en Labourregering kommer inte att leva över sina tillgångar. Fokus är på majoritetens behov, inte på det priviligierade fåtalets. Och skatten kommer inte att öka för 95 procent av britterna, enligt Labour.

Redan utkastet gav ett tydligt definierat alternativ för valet 8 juni. Manifestet är allt som Tories inte är, allt som New Labour inte har varit. Theresa May kommer att ogilla manifestet. Det kommer också Tony Blair att göra, då det distanserar sig från hans tredje, kompromissande väg (som han nu propagerar för genom att starta en lobbygrupp, med drag av parallell partistruktur).

Labour ska låna för att investera, nedskärningar är bara skadliga för ekonomin. Välfärden ska stärkas med skattehöjningar för höginkomsttagare. Verksamheter ska regleras eller återförstatligas – järnvägen, elnätet med mera – för att garantera att de gör största möjliga samhällsnytta. Det här är klassisk socialdemokrati, menar Corbyns lojala. Varför skulle Labour inte prioritera att ge 30 timmar skattefinansierad förskola för 1,3 miljoner barn? Varför skulle partiet inte höja bolagsskatten och utkräva en särskild avgift på finansiella transaktioner? Varför skulle Labour inte vilja förbjuda de mest otrygga timanställningarna och reglera en växande plattformsekonomi? (En obestridlig likhet med europeisk socialdemokrati, inte minst svensk, är annars att manifestet klimatpolitiskt har låst sig vid kärnkraften som ett energislag för framtiden.)

Frågan är hur väljarna kommer att reagera. De har upplevt nästan tio år av nedskärningar. De vet att den relativa fattigdomen närmar sig de katastrofala nivåerna från Margaret Thatcher, vars 80-tal fortsatt är ett trauma för många britter. De ser hur London drar ifrån, dopat av bankerna i city och av en bubblande bostadsmarknad, där inte ens förmögna britter kan konkurrera med spekulerande ryssar och saudier. De har under hela våren kunnat följa rapporteringen om krisande sjukvård och fallerande skolor.

De konservativa leder med marginal i aktuella opinionsmätningar (Opinium och ORB), men trots att avståndet är 14–15 procentenheter börjar Corbyn en försiktig stigning, till 32 procent. Det är högre än resultatet i valet 2015 (30,4 procent).

Valet hålls den 8 juni.