ANALYS. George Monbiot.

2017-05-16 12:30

En malström av förstörelse hotar Storbritannien

Snart är det val i Storbritannien. Vad händer om Theresa May vinner valet med stärkt mandat? Låtsaskonservatismen kommer att utnyttja chansen. Den vill riva upp allt för att bana väg för kapitalet.

Konservatismen antar tre huvudsakliga former. Den inkluderande konservatismen eftersträvar att skydda sådant som är värdefullt till förmån för alla. Det kan inbegripa fantastiska stadsvyer, nationalparker, vilda djur, konstverk eller betydande institutioner, såsom den offentliga sjukvården och BBC. Det är denna konservatism som regeringar åberopar när ett land går i krig.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Den exkluderande konservatismen, däremot, motsätter sig förändring som skulle hjälpa den stora majoriteten, till förmån för en privilegierad elit. Det är den här formen – som motarbetar den allmänna rösträtten, arbetstagares rättigheter, progressiv beskattning och välfärdssamhället – som har rådit i Storbritannien under större delen av landets historia.

Sedan finns en tredje form som kallar sig konservatism, men som inte alls är det: den vill riva upp allt för att bana väg för kapitalet. Det är denna form som idag råder i Storbritannien, i USA och i en stor del av världen. Dess uppgift är att förstöra de normer, värderingar, institutioner, offentliga egendomar och skydd som hämmar omfattningen av vinsthemtagning.

Mot framtida vinster

Kapitalet känner bara framtiden, aldrig historien. Det rusar mot möjligheten till framtida vinster. Allt som ligger i dess väg måste undanröjas, utan hänsyn till det värde det kan ha för människor. Moderna konservativa regeringar ser det som sin uppgift att underlätta den här processen. Om Theresa Mays regering blir omvald kommer dess möjlighet att göra det överträffa de möjligheter som Donald Trump upptäcker i Amerika.

Skälet är följande. Genom omvandlingen av europeisk lag till brittisk lag, genom den så kallade Great Repeal Bill, kommer regeringen att tillerkänna sig makten att, fastslår den i sin vitbok, ”korrigera lagboken där det är nödvändigt”. Att ”korrigera lagboken” kommer att ses som en av vår tids stora politiska eufemismer.

Korrigeringarna kommer att anta formen av sekundärlagstiftning, vilket innebär att något som kallas lagstiftningsinstrument (statutory instrument) används. Regeringen uppskattar att 800 till 1 000 sådana instrument kommer att behövas – utöver den vanliga totalsumman – och deras inverkan kommer att vara betydande, då de har att göra med enorma frågor. I praktiken finns det nästan ingenting som parlamentet kan göra för att bestrida dem. Som Brexit-analytikern Ian Dunt påpekar så artar sig lagförslaget till ”den enskilt största incidenten av att roffa åt sig verkställande makt i Storbritanniens efterkrigshistoria”. 

Obehindrat maktmissbruk

Lagstiftningsinstrumenten kan inte ändras. På grund av en kombination av regeringens kontroll över den parlamentariska tidsplanen och ett antal svårbegripliga och ålderdomliga förfaranden, har knappt något stoppats under de 70 år de funnits. Deras makt missbrukas redan obehindrat. Det är meningen att de ska vara reserverade för tekniska frågor: rätta till lagar på sätt som inte förändrar vårt förhållande till staten. De används dock i allt större utsträckning till att smussla mer betydande förändringar genom parlamentet. 

Som journalisten Jane Fae rapporterar så användes i genomsnitt 1 900 om året av den förra Labourregeringen (ett högt antal som troligen omfattar flera fall av missbruk). Under de konservativa har antalet stigit till över 3 000.

Efter att ha utlovat ”ett totalt förbud” mot fracking i nationalparker, tog David Camerons regering tillbaka löftet genom att smuggla ett lagstiftningsinstrument genom parlamentet. Det här kommer troligen att utgöra en modell, i en ny konservativ regering, för att ”korrigera lagboken”, inte minst för att, förklarar Mays administration, den parlamentariska kontrollen kommer att vara tvungen att ”balanseras” av ”processens hastighet”. 

Mycket att radera

Dunt observerar att ”nästan ett halvt sekel av arbetstagarrättigheter, miljöstandarder, hälso- och trygghetslagstiftning, konsumentskydd, djurrätt och oräkneliga andra områden ligger nu i händerna på konservativa ministrar som kan ägna en regnig fredagseftermiddag, när alla andra sitter på puben, åt att äntligen börja sudda ut de delar av lagstiftningen som de aldrig gillat”.

Brexitlöftet var att vi skulle återfå suveräniteten över våra affärer. Theresa Mays planer kommer dock att åstadkomma det motsatta. Suveräniteten kommer att tillfalla den verkställande makten, medan den parlamentariska kontrollen inskränks. Inget kommer att undkomma det som moderna konservativa muntert beskriver som kreativ förstörelse.

Öser ur sig förakt

Vi kan se vart det här är på väg. Miljardärpressen öser ur sig förakt för lagstiftning kring miljö och arbetsplatser. Det brittiska lantbrukarförbundet (NFU) kräver i sitt lobbydokument inför valet att bekämpningsmedel med neonikotinoider, vilka kopplas till utplåningen av bin och andra djur – och som för närvarande är förbjudna i EU-lagstiftningen – ska få användas i Storbritannien igen. Regeringen anser att planeringslagstiftning och djurskydd står i vägen för affärerna. Den använder varje tänkbar ursäkt för att inte ingripa mot luftföroreningar: varje eftergift måste tvingas fram med hjälp av den europeiska lagstiftningen. Framstående konservativa hånar dem som försöker skydda det här landets karaktär och tjusning, som ”den gröna blobben”.

För att uppnå ett allt närmre förbund med Trumps Amerika kommer regeringen sannolikt att bjuda ut de nationella standarder och egenheter som den anser är nödvändigt för att säkra ett handelsavtal. Det är därför den valde Liam Fox till handelsminister. Han representerar den konservativa önskan, i dess renaste form, att krossa porslinet.

Försvarade landet

Jag minns att jag slogs av tanken – när jag 1994, tillsammans med en grupp anarkister med dreadlocks, låg nedanför en fornborg från järnåldern och blockerade en anläggningsmaskin som var utskickad av John Majors regering – att vi var de konservativa och de var de destruktiva. Vi försökte försvara landets stomme, medan de, med sina vägnät som förbinder nationella fornminnen, kalkhedar, vattenängar och skogsmarker, försökte slå sönder den. De påstod sig vara patrioter, men vi älskade det här landet mer än de gjorde.

Det finns ingen oförenlighet mellan en inkluderande konservatism och försvaret av offentliga investeringar, offentlig service, arbetstagarrättigheter, jämställdhet och etniska minoriteters intressen. Jag har verkligen svårt att förstå hur någon kan älska människor utan att också älska den levande världen som gav upphov till oss, eller älska vår civilisation utan att älska det som finns kvar av dem som kom före oss.

Ingen normal regering

Om Theresa May vinner kommer hennes regering inte vara en normal konservativ regering, inte ens sett till de underliga och föränderliga standarder som blivit normaltillstånd under 2000-talet. Genom den makt hon tillerkänner sig själv hotar den att bli en malström av förstörelse till gagn för partiets finansiärer och bundsförvanter. 

Hur osannolika våra möjligheter än är så måste vi göra allt vi kan för att stoppa henne från att återfå ämbetet. 

Konservativa, res er och försvara ert land från dem som missbrukar ert namn.


Tidigare publicerad i The Guardian, men tack vare ett samarbete kan du även läsa George Monbiot i Dagens ETC. 

Översättning: Jenny Cleveson.