BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Malin Ullgren snuddar vid samma sak i DN (25/10) när hon skriver om de renaste kvinnorösternas lättvikt i förhållande till disharmoniska och karaktärstunga mansröster: "Konflikten mellan skön kvinnoröst och oskön mansröst rör egentligen vid större estetiska frågor…Enklare förklarat: det blir en uppställning mellan den duktiga och den tuffe."
Rätt snabbt går det att desarmera påståendet som generell sanning med hjälp av tusentals undantag, ändå ekar det bekant i min kropp.
Valde alltid tuff framför duktig
När Lisa Ekdahls debutsingel Vem vet snurrade på radiostationernas maxrotation var jag 13 år och hade ännu inte antecknat vilka som avfärdade henne med bäbisargumentet. Men det var precis i den vevan som jag fick mina första insikter om hur musik för mig var något annat än skönsång och duktiga uppvisningar. Det var liksom vägen ut, fram, in i något större. Strax efter denna insikt blir det jag lyssnar på också tätt förknippat med mina kärleksobjekt, och en personlighetsklyvning större än horan och madonnan startar i mig – den mellan musiken jag låter stå framme och den jag gömmer i garderoben. Skulle någon händelsevis fråga vad jag lyssnade på var det viktigt att inte ha några sprickor i fasaden. De som levde i den eftersträvansvärda världen var inte ett dugg imponerade av tonsäkerhet och instrumentvirtuositet, de valde alltid tuff framför duktig.
I juli 1995 gick jag på Lisa Ekdahls konsert i Norrvikens trädgårdar i Båstad. Innan internet kunde man göra sånt nästan osynligt, jag förklädde det till och med inför mitt sällskap som något som råkade hända i en uttråkad fjortisvardag på landet. Sällskapet verkade inte alls ha min inre konflikt utan tyckte Ekdahl var precis lika töntig och tråkig som jag önskade att jag tyckte. Det regnade och vi punkdansade på skoj bredvid scenen, som om vi inte brydde oss ett dugg om den där bäbisen på scen. (Som en övertydlig parallell var vi senare samma år på Peace Love and Pitbulls på Cirkus, där behållningen för mig var de uppskattande blickarna jag fick från killarna i nian på bussen hem. De formativa årens yin & yang.)
Jag skämdes tillräckligt då för att orka skämmas för det nu, även om jag verkligen vill be Lisa Ekdahl om ursäkt för den där spelade nonchalansen i regnet. Kanske är den bästa boten att vårda en värdefull insikt om hur kluvenhet kan finnas även i det mest respektlösa beteendet.
Ett oreflekterat dubbelliv
Från och med då befann jag mig i ett helt oreflekterat dubbelliv. Jag ville ha tillgång till (musik)världen, vägen gick via männen och därför var strategin nödvändig. Att nämna Thåström funkade ofta, Cure kunde till och med få en och annan lite imponerade. Viss anpassning krävdes förstås, KSMB funkade bara på några och Charlie Parker på andra.
Det var inte lögn, det var en kompromiss, jag höll med mig själv om allt jag tyckte men undanhöll lika mycket.
Att merparten av artisterna i garderoben var av samma kön tror jag inte ens att jag tänkte på, att det dessutom hade stora konsekvenser för min självuppfattning förstod jag först när jag började sörja varje gång jag hörde ordet "replokal".
De som i undantagsfall fick komma ut och lufta sig lite var de som absolut inte lät som en "bäbis", jag spelade in Patti Smith på blandband trots att jag tyckte hon var rätt outhärdlig att lyssna på, och fast dagböckerna är fulla av helt andra stämmor. Där trängdes Lisa Ekdahl med Alanis Morrisette, Cranberries, Tori Amos, Skunk Anansie, Eva Dahlgren, Marie Fredriksson, Edie Brickell, Bette Midler, Belinda Carlisle och en och annan musikal. Till och med Dilba var inne och vände ett tag. Tusen texter jag lät beskriva mitt liv i hemlighet men raderade ur kärleksbrev och konversationer.
Eventuell är det min största upplevelse av att få kärlek bevisad när min första stora kärlek gav mig en bland-cd döpt efter ett Lisa Ekdahl-citat. Det kändes som att han hade accepterat en stor böld på min kropp som vi båda försökt ignorera.
Känns som vi vann
När jag i somras tryckte en t-shirt med en photoshoppad supergrupp bestående av Lisa, Alanis, Tori och Dolores från Cranberries var det som det slutgiltiga steget ut ur min flickgarderob. Responsen jag fick kändes som en stor svindlande lättnad på samma sätt som när jag ser Little Jinders svar till sin omoderna kritiker. Och några bilder senare på Jinders instagram står hon med Lisa Ekdahl tätt intill sig, i kommentarsfältet är det bara hjärtan nu, och det känns som om vi vann.
