Huvudpersonen Nora Eldridge närmar sig medelåldern och arbetar som lågstadielärare. Skötsam, punktlig, hjälpsam, tar hand om sin gamla far och är omtyckt på skolan. Men under den stillsamma ytan är Nora rasande. Livet är ointressant, innehållslöst, ofrivilligt barnlöst och hon känner att de uppoffringar hon gjort för andra inte givit något tillbaka. Dessutom har hon svikit sin gamla dröm om att bli konstnär för att i stället ha en ekonomiskt trygg tillvaro. Hon har blivit ”kvinnan på övervåningen”, duktig men osynlig, till skillnad från den utåtagerande ”galna kvinnan på vinden” som blev ett litteraturhistoriskt begrepp efter Charlotte Brontës roman Jane Eyre.

”Det var meningen att det skulle stå ’Stor konstnär’ på min gravsten, fast om jag dog precis nu skulle det stå ’En fin lärare/dotter/vän’ i stället, men det jag egentligen skulle vilja skriva är FAN TA ER HELA BUNTEN”, fräser Nora i bokens inledning.

Intresserad av klagande

– Den klagande som utgör öppningskapitlet kom till mig på en gång, i sin helhet. Sedan blev jag tvungen att försöka ta reda på vem kvinnan var och vad som var hennes historia, berättar Claire Messud, som är på Stockholmsbesök.

– Flera saker som jag intresserar mig för dyker upp hos Nora. Jag har alltid älskat romankaraktärer som klagar. Men det är oftast män som gör det i böcker. Det är också en bok om medelåldern som jag inte hade kunnat skriva när jag var yngre, om en tid i livet då man inser att allt man fantiserat om inte kommer att bli verklighet.

För Nora ser livet ut att vända när den fransk-libanesiska familjen Shahid kommer in i henne liv. En ny pojke, Reza, börjar i hennes skolklass, och Nora lär känna hans föräldrar: den framgångsrika konstnären Sirena och Skandar, gästprofessor på Harvard. Hon blir erbjuden att dela ateljé med Sirena, inspireras till att på nytt försöka göra konst, blir förälskad i familjen och börjar allt mer leva genom dem i en ojämlik vänskapsrelation. En relation som slutar illa, får vi veta redan i början av boken.

– Hon har gett upp sina planer och så plötsligt kommer den här familjen in i hennes liv och hon tänker att drömmarna kanske kan bli verklighet. På ett sätt är de hennes motsvarighet till någon som köper en röd sportbil, något som plötsligt ger ungdom och möjligheter, säger Claire Messud.

Ny självbild

Det var med sin fjärde bok, bästsäljaren och Bookerprisnominerade The emperor’s children från 2006, som Clare Messud fick sitt stora genombrott. Den handlar om tre vilsna 30-åringar som försöker slå sig fram i New Yorks kulturelit, strax före terror­attacken 11 september 2001. Både The emperor’s children och Kvinnan på övervåningen kretsar kring människor som inte tycker att livet blev som de tänkt sig, även om Noras dröm handlar om att ägna sig åt konst snarare än att bli känd.

– Jag tror att både Noras självbild och känsla av otillräcklighet och situationen för karaktärerna i The emperor’s children har att göra med ett gigantiskt kulturellt skifte i samhället, säger Claire Messsud. Hon berättar om en studie som gjordes efter andra världskriget, och sedan på nytt på 1980-talet, där amerikaner tillfrågades om just deras liv är viktiga: På 40 år steg andelen som svarade ja från 10 procent till 90 procent.

– Skulle Nora ha känt sig missnöjd på samma sätt 1950? Jag vet inte. Men det känns som att det hänger ihop med en viss tid i historien. Alla har alltid haft drömmar som de inte kan uppfylla. Men förväntan på att vi borde kunna uppfylla dem är mycket större nu. Jag menar, vad hindrar Nora egentligen? Hon är vit, välutbildad medelklass i ett av de rikaste länderna i världen.

En del amerikanska recensenter har provocerats av just detta, att Nora har alla förutsättningar att göra det hon vill men inte förmår göra det.

– Ja, det handlar återigen om tron på individens makt, att man helt kontrollerar sitt eget liv. Men hennes situation delas av många andra människor, som är privilegierade men ändå inte lever upp till sin potential. Det kan handla om psykologiska faktorer, uppfostran, och yttre faktorer. Nora tillbringar till exempel en stor del av 30-årsåldern med att ta hand om sin sjuka mamma. Hennes mamma övertalade henne också i unga år att det är viktigt att bli oberoende, och det är svårt att kombinera det med konstnärslivet.

Claire Messuds eget östkust­intellektuella liv – bästsäljande författare och gift med Harvardprofessorn och inflytelserike litteraturkritikern James Wood – verkar åtminstone på ytan långt från Noras.

– Och jag har barn, tillägger hon och skrattar.

– Men jag skulle inte ha kunnat skriva Nora om jag inte kände ett släktskap till henne. När jag var ung trodde jag aldrig att jag skulle kunna ha en familj om jag skulle bli författare, så det är en oförutsedd välsignelse att jag både har en familj och kan leva på att skriva fiktion. Men medelåldern har också fört med sig andra saker som jag inte kunde föreställa mig när jag var 17. Under tiden som jag skrev den här boken blev båda mina föräldrar sjuka och dog. Jag kunde inte ha föreställt mig att fem år av mitt liv till stor del skulle ägnas åt att ta hand om mina föräldrar.

Långt uppehåll

Det gick sju år mellan The emperor’s children och Kvinnan på övervåningen, delvis på grund av föräldrarnas sjukdom.

– Mina föräldrars död kom nära inpå framgången med The emperor’s children, så det var inte som att jag satt och var nöjd med mig själv. Framgång är någonting trevligt, men när man står öga mot öga med vår dödlighet har det väldigt liten betydelse. Det gav på sätt och vis frihet att ha den medvetenheten när jag skrev den här boken.