BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Nu har den andra delen i det sistnämnda projekt kommit på svenska, där varje bok är döpt efter årstiderna. Om vintern heter den, skickligt överförd till svenska av översättarkungen Staffan Söderblom. Det är en slags slumpmässig encyklopedi där Karl Ove Knausgård varvar brev till dottern med miniessäer. Rubrikerna kan se ut så här: "Månen", "Sex", "Tops", "Bussar", "70-talet" etcetera. I varje essä börjar Karl Ove Knausgård i en bild eller en observation som han sedan associerar vidare utifrån. Och det ska sägas med en gång: årstidsböckerna är en glittrande samling texter, förtätade likt starkt solljus under klara vintermorgnar.
I den förra delen – Om hösten – skrev Karl Ove Knausgård att vuxna, till skillnad från barn har ett mellanrum mellan sig själva och världen. Utrymmet är en plats där man kan förhålla sig till vardagen och det är detta som Karl Ove Knausgård försöker gestalta. Men för att göra det riktar författaren en främmande blick på tingen, inte olik den hos just ett barn. I ett avsnitt beskriver han en termos som om det var den första gången han såg föremålet. I en annan näsans utseende precis som om han stått framför spegeln och undrat "vad fan är det där?". På ontologiska skulle man kalla detta för en fenomenologisk blick, men själv föredrar jag att se essäerna som små partitur till skapelsen.
En sak som jag alltid tyckt är underskattad hos Karl Ove Knausgård är hans humor. Som i essän om tugummin från Om hösten, där han står utanför dörren hos en mycket seriös kulturredaktör och plötsligt inser att han har en jättepladuska i munnen. Panikslagen ser han sig själv utifrån, som ett litet barn som stoppat in för mycket godis i munnen, och pular in tugummit i kinden. Så att det istället ser ut som en cancersvulst. Humorn har ju den fantastiska egenskapen att den kan förankra allvaret. Essän slutar med att Karl Ove Knausgård spottar ut tugummit och tittar på asfalten – som är täckt av små vita prickar – varpå en reflektion om stjärnhimlen ovanför följer.
Nu är inte alla essäer i Om hösten och Om vintern lysande. En del texter mynnar ut i ganska ytliga tankar vilka maskeras av Karl Ove Knausgårds poetiska språk. En text från Om hösten är jag också förvånad över att det inte har blivit mera diskussion om. Där skriver Karl Ove Knausgård om könsläppar och börjar med att beskriva sin dotters snippa. I nästa mening går han över till den vuxna kvinnans fitta och berättar om sin instinktiva lust att stoppa in tungan i den. När jag läser detta kommer jag att tänka på Stig Larsson och den pedofildebatt som rasade i tidningarna för något år sedan.
Samtidigt blir det lite skevt att läsa Karl Ove Knausgårds miniessäer i motljus. Poängen med dessa små betraktelser är ju inte att man ska försöka bemöta dem med argument. Snarare bör man läsa dem följsamt och glida med i de excentriska tankebanorna. För det som är roligt med essäerna är just vändningarna och de små skutten över avgrunderna.
Om hösten och Om vintern är i slutändan två oemotståndliga textsamlingar. De visar att Karl Ove Knausgård är en författare vars skrivande ständigt förändras och förnyas. Inte bara till genre utan även stilmässigt. Under åren har det publicerats en del essäer i DN som jag i ärlighetens namn uppfattat som lite småtråkiga och pratiga. Men i årstidsböckerna har han dragit ihop raderna och koncentrerat uttrycket. På samma sätt som han var tvungen att skriva två halvdana romaner innan han nådde fram till den gestaltande litteraturen i Min kamp har han med Om hösten och Om vintern hittat det rätta uttrycket för essän. För läsaren är det som att komma till en solupplyst glänta i en mörk, tät skog.
