Kulturdebatt.

2014-03-26 17:30
Kistorna med kapten Johan Palmöv och löjtnant Gunnar Andersson tas emot på Ärna flygplats. De båda svenska soldaterna sköts ihjäl i Afghanistan 2010. Bild: Sergeant Niklas Ehlén/Combat Camera/Försvarsmakten
Kistorna med kapten Johan Palmöv och löjtnant Gunnar Andersson tas emot på Ärna flygplats. De båda svenska soldaterna sköts ihjäl i Afghanistan 2010.

Har Sverige verkligen haft 200 år av fred?

I år ska det firas att Sverige har haft 200 år av fred. Men vad kallar vi det som händer i Afghanistan? Det finns glipor i vår fredsfasad, konstaterar Maud Eduards.

Kungen tog upp det i sitt jultal 2013. Statsminister Fredrik Reinfeldt har hävdat det flera gånger förra året, vid en studentafton i Lund, i Almedalen och på partistämman i Norrköping. Förre ärkebiskopen K G Hammars bok Freden är vägen till fred lanserades med referens till frågan. Jan Eliasson, tidigare social­demokratisk utrikesminister, numera FN:s vice generalsekreterare, talade om det vid ett fredsfirande i Uppsala på nyåret. Försvarsmaktens överbefälhavare, Sverker Göransson, betonade det vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen i januari i år.

Vad är det då som förenar så olika makthavare?

Jo, idén att Sverige haft fred i 200 år.

Dessa ledare för tunga samhällsinstitutioner – monarkin, regeringen, oppositionen, kyrkan och försvarsmakten – uppträder både övertygande och samstämt om hur den svenska historien ska tolkas. Inga tvivel uttalas. Och de har både journalister, forskare och allmänhet med sig. I en artikel i Svenska Dagbladet nyligen, brett uppslagen över tre helsidor, skrev frilansjournalisten Peter Lenken att det sista krig Sverige deltagit i avslutades den 14 augusti 1814. Då annekterades Norge. Berndt Storm, 32 år från Bohusläns regemente, anges av artikelförfattaren som den siste stupade svenske soldaten. 200-årsminnet av freden ska också firas på Bohus fästning i juni.

Statsvetaren Ulf Bjereld skriver på sin blogg att 200 år av fred sannerligen är värt att fira och att det förpliktigar Sverige att ”ständigt gå i spetsen” för internationellt fredsarbete.

Den svenska fredsideologin är dominerande, en helt central ingrediens i det nationella identitetsskapandet. Men frågan är hur väl den stämmer med verkligheten? Har Sverige verkligen haft fred i 200 år? Är de aktiviteter som den svenska bataljonen bedrev i Kosovo på 1990-talet enbart av fredlig natur? Vad gjorde de svenska specialförbanden i Kongo 2003? Hur ska man se på de svenska soldater som dött i Afghanistan – är de inga ”riktiga” soldater? Varför sveps då deras kistor i den svenska flaggan och hedras i högtidliga ceremonier? Och de afghaner som dödats i strid med hemliga svenska specialstyrkor i Afghanistan, vad har de deltagit i? Kan man rent av anse att Sverige är i krig i Afghanistan?

Hade jag inte hört en ABF-debatt i höstas med rubriken ”Bokslut Afghanistan” hade jag inte förstått vidden av glappet mellan fredsretoriken och stridspraktiken. Professorn i underrättelseanalys, Wilhelm Agrell, talade då om att Sverige gått från fredsoperation till krigsinsats i Afghanistan, men att det skett utan någon demokratisk debatt. Pierre Schori, S-märkt diplomat, menade att Sverige är med i ett amerikanskt krig, helt utan egen strategi. Och att vi deltar för att testa våra stridskrafter. I boken Ett krig här och nu – Sveriges väg till väpnad konflikt i Afghanistan (2013), gör Agrell gällande att Sverige ingår i fullskaliga militära operationer och ”för första gången i modern tid har deltagit som aktivt krigförande part i en större väpnad konflikt”.

En kommendörkapten och forskare vid Försvarshögskolan, Marcus Mohlin, menar i ett samtal vi haft, att det åtminstone står klart att Sverige ställt förband till förfogande för en krigförande stat/organisation (läs: USA). För insatsstyrkan på plats i Afghanistan handlar det om krig, ”motståndare” ska dödas. Magnus Johnsson, försvarsmaktsdoktorand, påtalar att Försvarsmakten deltagit i strider utomlands sedan 1990. Betyder det att delar av staten i praktiken är involverade i väpnade konflikter? Medan andra lugnt firar den 200-åriga freden? Fred här hemma och krig där borta, som Marcus Mohlin uttryckte saken.

Här ser vi den första av tre glipor i fredsfasaden, som behöver upp till diskussion. Var och hur ska väpnade konflikter utspelas för att de ska hota bilden av Sverige som fredlig nation? Peter Wallensteen, professor i freds- och konfliktforskning, berättar i en krönika på Svenska Freds hemsida att Uppsala, som kallar sig fredsstad, inte haft några militära strider på sin mark sedan 1520. Platsen för stridigheterna har uppenbarligen viss betydelse. I så fall kanske annekteringen av Norge 1814 faller bort ur krigshistorien, då det inte lär ha förekommit några strider på svensk mark. Och hur räkna USA:s många krig som aldrig varit i närheten av det amerikanska fastlandet? Det är också i den riktningen som den vapenteknologiska utvecklingen i väst går, mot ett försvarstänkande där riskerna för den egna befolkningen och de egna soldaterna ­minimeras. Cyberkrigare, användandet av drönare och privata företag som aktörer i krig är bara några exempel på postkolonial säkerhetspolitik, som terroriserar fiendesidans befolkning.

Jag tvivlar inte på att Sveriges politiska ledning till varje pris vill undvika militära strider på svenskt territorium. Det är kanske också vad kungen åsyftar när han talar om en unik ”historia av fred och frihet”. Våldet och dödandet har inte skett här, innanför våra gränser. Det är naturligtvis en enastående förmån för varje svensk. Men en obehaglig tanke är att ju längre bort desto lättare att definiera det svenska försvarets insatser som något annat än väpnade konflikter eller krig. Men de som lever där, i krigets vardag, tvivlar knappast på vad det handlar om. Politiska grupperingar bekämpar varandra med vapen och det förekommer våld, dagligt våld som dödar, skadar och skrämmer befolkningen.

I en sådan situation av dödliga hot, skräck och hjälplöshet är det svårt för civila att förstå det överordnade målet om fred. För soldaten däremot används det väpnade våldet som ett legitimt instrument för ett högre mål med kriget. Men det skyddar hen inte från att ta allvarlig skada av striderna, vilket en serie radioprogram med svenska hemvändare just gjort tydligt (Tendens, P1). Den italienska filosofen Adriana Cavarero påpekar i sin bok Horrorism (2011) att även om internationell lag förbjuder dödandet av oskyldiga civila är det fortfarande krigaren som står i fokus för regleringen av kriget. Cavarero vill vända på perspektivet och lyfta fram krigets och våldets konsekvenser, hur civila drabbas. Frågan är hur våldshandlingar legitimeras, på vems bekostnad.

I den svenska självbilden är militären en rättrådig aktör i fredsprojektet. ”Försvarsmakten är den yttersta garanten för demokrati, fred och frihet”, med överbefälhavararens formulering. Karin Enström, moderat försvarsminister, firar också 200 år av fred, med speciell reverens till försvaret som viktig ”krigsavhållare”. Krigsmakten har hållit, och ska fortsatt hålla, kriget borta. Krig för fred, som tv-dokumentärerna från våren 2011 om insatsstyrkan i Afghanistan också rubricerades. Den andra sprickan i den svenska berättelsen om fred som jag vill peka på kan sammanfattas som: Fred som mål, krig som medel.

All utrikespolitik behöver en legitimerande historia eller berättelse, skriver den danska statsvetaren Lene Hansen i sin bok Security as practice (2006). I Sveriges fall ser vi ett tydligt samspel mellan den dominerande berättelsen om fred och vad som diskuteras och inte i försvars- och säkerhetspolitiken. De måste hänga ihop, den nationella historieskrivningen och insatsstyrkornas agerande. Freden är en utrikespolitisk framgångsfaktor av betydande dignitet, som inte får rubbas.

Därför hukar ledande svenska politiker inför frågan om väpnade konflikter och krig. Det är min tredje tolkning av gapet mellan fredsretorik och militär handling. Vid flera tillfällen har medierna redovisat att försvarspolitiker inte anser sig ha blivit informerade om vad som pågår i Afghanistan. Ett aktuellt ”bråk om Sveriges insatser”, med Dagens Nyheters rubriksättning, gäller uppgifter om att svenska elitsoldater varit inblandade i hårda strider i Afghanistan, med flera dödade på fiendesidan. Riksrevisionen påpekar också i en ny rapport att regeringen bara i begränsad utsträckning följt upp Försvarsmaktens omställning från invasions- till insatsförsvar. Det är svårt att tolka dessa tvister som annat än flykt från ett försvarspolitiskt ansvar, där politiker talar så mycket fred att försvarsmakten hindras att tala krig.

Vad skulle hända om överbefälhavare Sverker Göransson hävdade att det svenska deltagandet i ISAF-styrkan i Afghanistan dragit in Sverige i krig – och att det ytterst är politikernas ansvar, inte hans och Försvarsmaktens? Men, framför allt, vilken bäring skulle det ha på den för givet tagna föreställningen om svensk fredsvilja, som odlas i ljuset av 200-årsjubileet?

Sverige skrivs fram som en fredlig och rättskaffens nation, särskilt väl rustad att lösa konflikter samt värna demokrati och mänskliga rättigheter. Vårt internationella fredssaldo står också klart på plus. Men, som jag velat visa, det finns sprickor i den nationella självbilden, som hakar i det faktum att gränserna mellan krig och fred blivit allt otydligare i transnationell politik. Om detta finns en omfattande och otvetydig kunskap. Det tillstår även utrikesminister Carl Bildt (M). Sverige är en part i denna utveckling, vilket är en betydligt viktigare insikt för framtiden än att lägga energi på att ärerädda vår historia. Min avslutande förhoppning är därför att fredsfirandet får ett politiskt genomslag i meningen att alternativa, obekväma frågor släpps fram i debatten, som vad krig gör med människor, vad det betyder att betrakta våld som ett instrument för högre fredliga syften och hur en ny svensk fredspolitisk berättelse – och praktik – skulle kunna se ut.

Debatt på kultursidorna?

Vi har redan smygstartat men nu börjar Dagens ETC på allvar med sådana texter, i skärningspunkten mellan politik och kultur. Vi bjuder in skribenter men tar gärna emot förslag. Mejla då till dagens@etc.se.