”Och det blir natt och tyst. Bara sophelikoptern surrar i sakta mak från port till port”.
Orden, som inleder Jonas Selberg Augustséns Sophelikoptern, är hämtade från Gunnar Ekelöfs dikt Till de folkhemske (1945), som anklagade socialdemokratins samhällsarkitekter för att ha ”gjort molnen fyrkantiga”.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Filmen följer tre romer på resa genom Sverige i en Saab 900 Turbo för att hämta hem ett väggur åt sin mormor, och konkretiserar Gunnar Ekelöfs ord genom att följa denna av folkhemmet förtryckta minoritet. Längs vägen besöker de pursvenska monument såsom världens största osthyvel i Ånäset, löser korsord (”Det goda samhället, tio bokstäver”) och tar del av publiksporter som kosläpp.
Vägguret går dock inte, men tickar fortfarande; det påminner alltså om tiden utan att ange den, vilket även kan sägas gälla filmen, som består av en serie sketcher utan tydligt sammanhållande dramaturgi. Visuellt är den hårt stiliserad, med monokroma färger och korthuggen dialog.
Jonas Selberg Augustséns stil, och kanske även Gunnar Ekelöfs, skulle kunna kallas ”didaktisk surrealism” – alltså konst som pendlar mellan övertydlighet och upplösning av betydelse. Dock med stödbenet i det förra, som i det stående skämtet att romerna tilltalas med engelska, eller att de besöker en utställning om förintelsen.
Trevligt nog sker en stor del av dialogen på romani, och gruppen symboliserar rimligen den förmoderna vagabondism som Gunnar Ekelöf och så många andra av hans samtida hyllade.
I Individ och gemenskap i svensk litteratur påpekar litteraturvetaren Göran Hägg att svensk folklig litteratur under hela 1900-talet varit påfallande individualistisk. Så även på folkhemmets guldår under 40- och 50-talen, då luffaren träder fram som en litterär hjälte i kamp mot folkhemmets kvävande likriktning. Som exempel nämner han Bolle i Harry Martinssons Vägen till Klockrike (1948) och Paradis-Oskar i Astrid Lindgrens Rasmus på luffen (1956).
Göran Häggs egen förklaring till den svenska kulturens underliga cocktail av individualism och kollektivism är kul, om än inte tillfredsställande: ”Det är givetvis så att man i litterär form knappast kan propagera för eller drömma om något som redan finns i övermått. Det saknas kameler i Koranen likaväl som gemenskap i den svenska litteraturen.”
Göran Hägg argumenterar klokt för att den bondska frihetsandan var en litterär fiktion, men som Lars Trägårdh och Henrik Berggren visat i Är svensken människa var det svenska folkhemmet snarare en kompromiss mellan individualism och kollektivism, och alltså inte den renodlade tvångsgemenskap som Gunnar Ekelöf och hans samtida gjorde gällande.
Konstnärer hyser med få undantag en naturlig (och för yrkesgruppen sund) skepsis mot kollektivism, men när denna av människor med högborgerlig bakgrund som Gunnar Ekelöf tar sig explicit politiska uttryck blir resultatet ofta plumpt, och framför allt konstnärligt undermåligt. Att besjunga de fattiga som hjältar, men fördöma gratis tandvård som själsdödande byråkrati är alltför genomskinligt: välfärdsstaten må vara ute efter överklassens plånböcker, men knappast efter deras diktböcker.
Det finns dock närmare inspirationskällor till hands än Gunnar Ekelöf, exempelvis filmare som Aki Kaurismäki och Roy Andersson, vars estetik och temperament anas även hos Jonas Selberg Augustsén. Även om jag ibland uppskattar dem, så har jag svårt att förstå hur denna elitistiska absurdism kunnat bli så folklig. Miljöerna i denna genre är gärna tydligt folkhemska, med trånga lägenheter som kitschigt blandar trött allmoge och själlös modernitet: fulbruna tapeter och pärlspont; lantlig konst och centralt placerade tv-apparater. Med diverse stilistiska grepp ska vi förstå att vår version av sovjetmänniskan, folkhemsmänniskan, är absurd. Men varför folkhemmet var så absurt framgår inte hos Roy Andersson; han visar inte, han insisterar. (Själv kan jag tycka att det slutat vara punk att kritisera folkhemmet åtminstone sedan november 1985, när riksbanken avreglerade kreditmarknaden.)
Problemet finns även hos Sophelikoptern. Vårt förtryck av romerna löper som en implicit poäng i filmen; färglösheten antyder att de är spöken, som uteslutits ur vårt drömsamhälle men återvänder för att gäcka oss. Allt detta är vackert, och en välförtjänt upprättelse för en folkgrupp som lidit alltför länge. Men precis som vi aldrig får lära känna huvudpersonerna förblir det folkhem som uteslutit dem bara en löjlig karikatyr utan lockelse. Gestaltningen blir därför även i bildlig bemärkelse svartvit.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
