BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Jag är inte nöjd förrän det inte finns en enda fitta som inte vet vad den kan, säger Torres.
ETC var där för att fråga om vilka sexualpolitiska konflikter som finns kring fittejakulation – och för att testa på att ejakulera.
– Upprepa det, nästan som ett mantra: Det är inte piss, det är inte piss, det är inte piss!
Nej, det är inte piss. Det är vulvans vattenliknande ejakulationsvätska som performancekonstnären Diana Torres håller halvdagskurs om i dag. På övervåningen av det feministiska caféet/kulturcentret Punta Gozadera har sju kvinnor samlats för lära sig om fittanatomi.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
När Torres inleder med att beskriva sensationen av att känna sig kissnödig under penetration eller strax efter orgasm är det flera av deltagarna som nickar igenkännande. Den kvinnliga prostatan, organet som producerar ejakulationsvätskan, består av körtlar rotade kring urinröret. Prostata-stimuli kan därför skapa en sensation som påminner om kissnödighet. I flera år undrade Torres själv om hon kissade på sig under sex.
– Inte för att det skulle göra så mycket om det var piss, säger hon till mig senare, men det är ett problem att jag i skolan fick lära mig att mitt könsorgan i stort sett är en tub.
Därför leder Torres ejakulationsworkshops. Alla personer över 18 år som har vagina och 150 pesos (motsvarande 75 kronor) att avvara är välkomna.
– Jag är inte nöjd förrän det inte finns en enda fitta som inte vet vad den kan, säger Torres.
Ett politiskt ställningstagande
I sitt konstnärskap är Torres känd som Diana Pornoterrorista. I sin första bok Pornoterrorismo utvecklar hon idén om porrterrorismen, för Torres är det den enda praktiska möjligheten som finns kvar för att nå frigörelse i en värld där sexuella tabun och tvåkönsnormer håller alla kroppar fångar. Att definiera sig som kvinna är för Torres ett politiskt ställningstagande, ett sätt att direkt kunna peka på – och bryta ned – föreställningar om "kvinnlig sexualitet" och "kvinnliga kroppar".
I boken Pucha Potens som kom ut förra våren driver hon tesen att fittprostatan är ett förbisett organ och fittejakulation en förbisedd praktik. En utbredd okunskap som ytterst är politisk.
– Kvinnor ska vara rena, prydliga och framför allt introverta. Att ejakulera blir en symbol för explosivitet och expansion, det passar inte in i patriarkatets idé om kvinnlig sexualitet. Vi får lära oss att vi är här för att städa upp andras skit, inte fläcka ner själva, säger hon.
I och för sig lämnar prostatavätska inga fläckar, om den inte är utblandad med urin, men ändå.
"Alla fittor ser olika ut"
Torres stänger ner powerpointpresentationen och kopplar projektorn till en handkamera. Vaginateckningarna hon visat är nog så bra, men allra mest pedagogisk är the real thing.
– Alla fittor ser olika ut. Vi har alla olika storlek och placering på våra prostator och olika många ejakulationshål, säger hon medan hon avslappnat drar av sig de svartvitrandiga byxorna.
Jag får hålla kameran medan Torres viker undan blygdläpparna och blottar två små, veckliknande körtlar på var sin sida om urinrörsmynningen. Substansen som skapas där är kemiskt väldigt lik den som skapas i den manliga prostatan.
– Att det kallas kvinnlig prostata är egentligen idiotiskt ... Det är som att snacka om ett kvinnligt eller manligt hjärta. Men patriarkatet är fullständigt beroende av de två kategorierna man och kvinna. När de gränserna suddas ut skakas hela samhällsordningen från grunden, säger Torres.
För Torres är ejakulation därför, mer än någonting annat, en politisk handling.
– Visst, det är kul att ejakulera och jag känner mig oftare djupare tillfredsställd om jag squirtar i samband med orgasm. Men att ejakulera är för mig framför allt en politisk njutning, säger Torres.
Och hur gör en då?
– Tryck mot slidväggen, sikta inifrån mot ovansidan av vulvaberget. Och tänk er att ni gör en "kom hit" rörelse med fingrarna, instruerar hon och släcker.
Efter tjugo minuters egentid kan bara ett av sju plastglas stoltsera med den lätt grumliga vätskan. Men för Torres är det oviktigt.
– Jag har haft workshops med tjugo deltagare där alla squirtat, hälften för första gången. Andra gånger är det ingen som gör det, säger hon.
– Det viktigaste är inte själva ejakulationen, det är att återta sin kropp genom att utforska de funktioner som hålls dolda för oss. Bara att veta att det är fysiskt möjligt är en vinst.
När Torres vänder ryggen till smyger en av deltagarna ner sitt tomma plastglas i väskan.
– Jag vill ändå kunna! Jag ska ta med glaset hem och jag ska fylla det, viskar hon – och jag tror henne.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
