Det finns en scen i Noah Baumbachs svartvita New York-epos Frances Ha, som i sin krassa enkelhet ringar in den operfekta medelmåttans lott. Huvudkaraktären Frances upptäcker på en utlovad bjudmiddagsdejt att hon saknar både pengar och betalkort, ursäktar sig med ett taffligt "I’m so sorry – I’m not a real person yet", springer ut på jakt efter en bankomat bara för att brutalt snubbla och få ett blodigt sår på kuppen. Dessutom upptäcker Frances inte att hon blöder från armen förrän hennes manliga sällskap påpekar saken, när hon med andan i halsen och de eftertraktade pengarna i handen är tillbaka på restaurangen. Det hela är kudden för ansiktet-plågsamt på ett sätt som många av oss förmodligen känner igen från en eller annan minnesvärd situation ur livet. Men varför görs det då så få filmer om sådana som Frances? Kvinnor vars fumlighet lyser igenom den mer eller mindre upparbetade fasaden, som ständigt stupar på målsnöret vare sig det gäller arbete, pojkvänner eller pengar, som snubblar sig fram över uttalade konventioner och outtalade krav – kvinnor som helt enkelt saknar den i dag så åtråvärda duktigheten. Adhd-flickorna, de som suttit och skruvat på sig i skolbänken med tankarna på allt annat än franska verb och som lyckas halka på varje slipprigt trappsteg uppför den så kallade karriärstegen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
I dagarna har begreppet "den duktiga flickan" åter hamnat i fokus efter släppet av den folkpartistiska politikern Birgitta Ohlssons självbiografiska bekännelsebok på temat, där utbildning och flit beskrivs som biljetten uppåt i livet, och för några år sedan pekade även författaren Therese Bohman i Expressen på den duktiga klassresenärens möjlighet att utan vare sig rätta kontakter eller släktband ta sig uppåt på samhällsstegen med hjälp av studier. Men vad händer då om man inte har den där flitsamma duktigheten, eller för den delen de rätta släktbanden, med sig från början? Om man likt Noah Baumbachs Frances finner sig vara mindre "lyckad" än sina glidarvänner, och tvingas tillbaka till sitt gamla college för ett ungdomligt förnedrande sommarjobb bara för att få pengar till mat och hyra. "Du har inte kommit någonstans" säger en av Frances rumskamrater prosaiskt till henne, samtidigt som han själv lever på frikostigt lån från styvfadern. Frances själv lyckas på något konstigt sätt alltid befinna sig på fel plats vid fel tillfälle, som när hon närapå kraschar en mysputtrig parmiddag med sitt påträngande singelskap och håller ett lyriskt drucket tal till tvåsamheten.
Det finns hundratals starka kvinnor på film väl värda att lyfta fram, pionjärer i sin egen kraft som på olika sätt banat vägen för kommande generationer. Men så här lagom till kvinnodagen skulle undertecknad hellre vilja sätta ljuset på filmvärldens lite mer medelmåttiga och småsjaviga exemplar, likt Frances i Frances Ha. De som aldrig var den där duktiga i skolan och som kanske inte ens var särskilt intresserade av att vara det, de som gjort dagdrömmandet till en konst för att fly en vardag de inte själva valt. I Lars von Triers Breaking the waves söker exempelvis den nygifta Bess vara duktig på det sätt hon själv tror är rätt, nämligen genom att ha tillfälligt sex med främlingar, vilket hon i sin barnsligt besatta gudstro hoppas ska göra hennes svårt skadade make bra igen. Den maniska "duktigheten" blir dock här till något som inte bara hotar att bokstavligen förgöra Bess, utan även gör det. När den socialt utsatta Mia använder dansen för att stå ut med sin hårda vardag i Andrea Arnolds mästerliga Fish tank, är varje trevande danssteg också en strävan mot den eftersträvansvärda duktigheten. Men hon begår också en närapå kidnappningsartad handling driven av sin svartsjuka – hon har helt enkelt inte med sig den uppsättning av moraliska riktlinjer de flesta av oss får med modersmjölken. Och Mia har definitivt heller inte förutsättningarna för att med studieflit ta sig upp ur den brittiskt grådaskiga arbetsklasstillvaro som fostrat henne.
Sedan finns också den både kvävande och nödvändiga duktigheten, den som i filmens värld så ofta läggs på kvinnans axlar. I bröderna Dardennes bioaktuella Den okända flickan blir sökandet efter sanningen till en närmast besatt plikt för läkaren Jenny, när en ung kvinna hon inte släppt in sent en kväll på sin mottagning hittas död i närheten nästa morgon. Jakten på flickans identitet leder Jenny bort från prestigefylld karriär och in på nya stigar, och på fler än ett sätt kan hennes karaktär ses som den klassiskt uppoffrande kvinnliga stereotypen. Men hennes duktighet har samtidigt ett mål som inte kan värderas i pengar eller framgång, utan i ren och skär utrotningshotad humanism.
Visst kan den duktiga flickan till syvende och sist ändra både sin egen och andras situation till det avsevärt bättre. Men låt oss inför denna systerskapets dag ägna en tanke åt de mer oduktiga av oss, både i filmens värld och i verkligheten, och låta vår strävan uppåt inkludera alla.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
