Krönika. Shora Esmailian.

2015-12-12 22:12

De fattiga är Parisavtalets förlorare

Entusiasterna menar att Parisavtalet har ett symbolvärde: att det sänder en signal till företag som utvinner fossila bränslen om att deras dagar är räknade. Men till de fattiga som redan i dag drabbas skickas inga symboler och signaler – annat än att de inte är värda ett drägligt liv, skriver Shora Esmailian.

Det finns de som är hoppfulla, som kallar detta avtal för enastående och dagen för historisk. Kanske bländas de av det ambitiösa målet om att försöka hålla uppvärmningen under 1,5 grader – med betoning på försöka. Visst kan det ses som en seger; efter tjugo års förhandlade lyckades till slut de fattiga länderna tvinga igenom en sådan ambitiös skrivning. Men inget i den målsättningen rimmar med ländernas frivilliga utsläppsminskningar (sk. INDC) och det saknas verktyg för tvingande utsläppsminskningar i det rykande färska Parisavtalet.

För att inte överstiga mer än 1,5 grader måste utsläppen nå en topp och vika nedåt redan i dag, med ett totalt utsläppsstopp redan år 2035, påpekade klimatforskaren Kevin Andersson från Tyndall Center under en presskonferens tidigare i veckan. Tillsammans med andra forskare återkom han dels till att det behövs konkreta och robusta planer på hur utsläppen ska minska, men också att ländernas INDC – också kända som ”klimatplaner” – bör omprövas ofta, helst så ofta som vartannat år. I Parisavtalet står att man ska göra det var femte år. I tidigare utkast har det dock funnits relativt radikala formuleringar med angivna siffror på utsläppsminskningar – men de är nu alltså helt borta.

Redan på fredagskvällen – ett helt dygn innan klimatavtalet klubbades igenom här i Paris – började USA plocka ner sitt ofantliga delegationsstånd. Det är föga förvånande, för trots Barack Obamas pampiga retorik i början av mötet om att USA behöver ta problemet på allvar, agera och ta ansvar har landet systematiskt drivit på för att få ett så tandlöst avtal som möjligt. Bland annat var USA den mest drivande parten i att skapa en avgörande klausul i den del av avtalet som går under namnet ”Loss and Damage”. Klausulen fråntar helt de rika länderna ansvaret för de förluster och skador som följer av klimatförändringarna och som framför allt drabbar fattiga länder: de rika kan nu inte ställas till svars för vad de gjort och tvingas kompensera de fattiga. Det är en enorm förlust för de senare, som inte kommer att kunna ta upp frågan igen inom ramen för FN:s klimatförhandlingar.

Varken flyget eller sjöfarten – växande källor till utsläpp – omfattas av avtalet, och intressant nog nämns över huvud taget inte fossila bränslen i texten. Man har i stället öppnat upp för en expansion av utsläppsmarknader, där olika länder kan koppla samman sina marknadssystem. Till skillnad från i exempelvis frihandelsavtal är Parisavtalet inte heller som helhet juridiskt bindande; sanktionsmöjligheter saknas. Och trots anhängarnas argument att ett icke-bindande avtal skulle resultera i högre ambitioner stannar summan av alla inlämnade INDC på en uppvärmning med någonstans runt tre grader. Inte heller frågan om finansiering av anpassningsåtgärder reddes ut till fördel för fattiga länder – ingen plan på hur den gröna klimatfonden ska fyllas på finns att tillgå.

Entusiasterna menar att detta avtal har ett symbolvärde: att det sänder en signal till företag som utvinner fossila bränslen om att deras dagar är räknade. Men till de fattiga som redan i dag drabbas skickas inga symboler och signaler, annat än att de inte är värda ett drägligt liv. I den insikten tar nu klimatrörelsen avstamp för de kommande ronderna i kampen.

Shora Esmailian
Shora Esmailian 

Malmöbaserad journalist och ­författare. Har skrivit boken Ur askan som bland annat handlar om klimat­flyktingar i Nildeltat.