Klimat.

2017-11-20 13:15
  • Dokumentären ”En obekväm uppföljare” slarvar bort Al Gores kunnande, tycker Rasmus Landström. Bild: Mikayla Whitmore/AP/TT
    Dokumentären ”En obekväm uppföljare” slarvar bort Al Gores kunnande, tycker Rasmus Landström.
  • Al Gore åker bland annat till Filippinerna. Bild: Paramount pictures
    Al Gore åker bland annat till Filippinerna.
  • Smältande glaciärer är ett av problemen som Al Gore tar upp. Bild: Paramount pictures
    Smältande glaciärer är ett av problemen som Al Gore tar upp.

Det som egentligen är obekvämt i Al Gores nya film

I Al Gores ”En obekväm uppföljare” får vi följa den före detta vice presidenten i hans idoga arbete för klimatet. Men budskapet slarvas bort genom att allt för mycket fokus riktas mot Gore själv. Rasmus Landström undrar vad som egentligen är obekvämt i hans nya dokumentär?

Betyg: 2 av 5

Al Gores ”En obekväm sanning” kom 2006 och sedan dess är ingenting sig likt. Idag är det lätt att glömma, men den alarmerande ton som den före detta vicepresidenten använde i dokumentären var något nytt utanför aktivistkretsar.

”En obekväm sanning” gav klimatfrågan legitimitet (och densitet) både inom mainstreampolitiken och i Hollywood, den blev startpunkten för ett enormt intresse för klimatfrågan.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


I förlängningen ledde den också till att Gore tilldelades Nobels fredspris. När ”En obekväm uppföljare” nu kommer, elva år senare, är förväntningarna skyhöga.

När jag inför biopremiären ser om ”En obekväm sanning” blir jag förvånad över hur medioker den är som dokumentär. I stort är den ett filmat föredrag med korta avbrott för halvtaskiga animationer av blöta isbjörnar och pixliga städer som läggs under vatten.

I ”En obekväm uppföljare” är bildspråket upphottat, klippningen är skickligare gjord och den alarmerande tonen har höjts ytterligare. I föregångaren visade Gore animationer på vadande isbjörnar i Antarktis medan han i den nya filmen vadar själv genom glaciärernas smältvatten – på väg till sina föredrag. Detta kombineras med bilder på smoggindränkta skyar och orkaner som sveper in över amerikanska städer.

Slarvar bort Gores kunnande

Ganska snabbt blir jag besviken på filmen. I presentationen av ”En obekväm uppföljare” stod det att den skulle handla om hur vi egentligen har alla möjligheter att lösa klimatkrisen med sol-, vind- och vattenkraft. Men detta budskap får sammanlagt 1,5 minuter av filmens tid, vilket är att slarva bort Gores kunnande.

För alla som har läst hans ”Våra val” vet att han har unika kunskaper om de tekniska, politiska och ekonomiska förutsättningarna för en omställning. Istället levereras fakta som varenda person redan känner till.

Som att Kina har gått om USA som den största utsläppsboven, att 2016 var det varmast uppmätta året någonsin och att de amerikanska oljebolag under det senaste årtiondet öst pengar över det Naomi Klein kallat ”skräpforskning”.

Överlag får man intryck av att Gore velat trycka in så mycket i filmen att bara punchlines fått plats.

En sak som man dock får mycket av är Gore själv. Gore när han åker till Parismötet och tar selfies med storögda fans. Gore när han pratar med solpanelstillverkare. Gore när han försöker hindra Indien från att bygga 400 kolkraftverk.

Riktigt magplask

Detta är dokumentärens mest beklämmande inslag: vid flera tillfällen får jag intryck av att huvudpersonen försöker fixa klimatkrisen själv.

Vill man vara elak skulle man kunna säga att det är ett utslag av samma individualistiska ideologi som stått i vägen för en lösning på klimatfrågan under årtionden: tron på att Bill Gates ska bygga en sköld mot solen, att Michael Bloomberg genom geo enginering ska rädda New York eller – för all del – att Trump ska ta tillbaka jobben i kolgruvorna.

Detta gör ”En obekväm uppföljare” till ett riktigt magplask till dokumentär. Jag kommer på mig själv med att inte bara sakna värmen från föregångaren utan även den oputsade klippningen.

För även om ”En obekväm sanning” var pajig som dokumentär så fick Gore i alla fall möjlighet att fullfölja sina resonemang där. Stapeldiagrammen som han öste över tittaren, hans kunskaper om spjutspetsforskning, hans bildade referenser gav ett mycket originellt intryck.

Och de ”sanningar” han uttalade var verkligen obekväma då. I den nya filmen får vi istället följa en klimatfrågans superstjärna i stressade sekvenser. Och vad som skulle vara ”obekvämt” med det har jag ingen aning om.