Inrikes.

2014-12-12 10:11
Snart kan alla borgerliga partiledare vara kvinnor – men i vänstern är det mycket män just nu.  Bilder: TT
Snart kan alla borgerliga partiledare vara kvinnor – men i vänstern är det mycket män just nu.

Vänsterns gubbvälde

Moderaterna kommer att få sin första kvinnliga partiledare. Och snart kan samtliga allianspartier styras av kvinnor.
   På vänsterkanten ser det annorlunda ut. Trots att S och V är feministiska partier är det männen som dominerar på toppen.
   Dagens ETC ställer den uppenbara frågan: Varför?

På Moderaternas extrastämma den 10 januari kommer Anna Kinberg Batra väljas in som ny partiledare. Därmed får Moderaterna sin första kvinnliga partiledare någonsin. Tillsammans med Annie Lööf kommer hon att bli alliansens tyngsta namn.

– Centerpartiet är det parti bland de borgerliga som har varit bäst på att rekrytera kvinnor till de tyngsta positionerna. Moderaterna har å andra sidan aldrig haft en kvinna som partiledare. Anna Kinberg Batra är inte vald bara för att hon är kvinna, men det har varit ett plus, säger Drude Dahlerup, professor i statsvetenskap och genusvetenskap.

Mycket talar dessutom för att Lööf och Kinberg Batra inom något år kommer att få sällskap av två kvinnor till. Både Göran Hägglund och Jan Björklund säger sig visserligen vilja fortsätta ett tag till, men bakom dem står flera kvinnor redo att ta över. Maria Arnholm eller Birgitta Ohlson spås bli Björklunds efterträdare, och många vill se Kristdemokraternas partisekreterare Acko Ankarberg Johansson som partiledare efter Hägglund. Det skulle innebära att samtliga borgerliga partier styrs av kvinnor. Medan vänstern domineras av män.

Mäns meriter värderas högre

Inte helt överraskande, menar Jessika Wide, statsvetare som forskat på kvinnorepresentation, framförallt i kommunpolitiken.

– Det är samma mönster som i kommunerna, där S och V har betydligt jämnare fördelning mellan kvinnor och män i grupperna och till exempel fullmäktige, än vad de borgerliga partierna har, men när det kommer till de tyngsta posterna är det tvärtom, säger hon.

Varför det ser ut så här är svårare att säga, menar både Drude Dahlerup och Jessika Wide. Men särskilt inom socialdemokratin är det tydligt att man har lättare att enas kring en manlig kandidat.

– Kanske har det att göra med männens väg in i makten, många kommer från olika fackförbund till exempel, och kan då ha stöd med sig därifrån, samtidigt som sådana meriter kanske värderas högre än kvinnornas. Normerna för hur man ser på en ledare kan också spela in, säger Jessika Wide.

Att Anna Kinberg Batra blir partiledare för M betyder också att hon kan bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Blir det så menar Drude Dahlerup att det är ett misslyckande för Socialdemokraterna. Och inte bara av den uppenbara anledningen att Sverige i så fall styrs av högern.

– Alla hade förväntat sig att en socialdemokrat skulle få rollen som första kvinnliga statsminister. Blir det inte så är det absolut ett nederlag för dem. I övriga Norden, förutom Finland, har det varit S-kvinnor som tagit sig ända upp till posten som statsminister.

Sverige sist i Norden

Oavsett om Anna Kinberg Batra blir statsminister eller inte är en sak säker – Sverige blir sist i Norden med att ha en kvinna som regeringschef. Ett faktum som även det överraskar omvärlden, menar Drude Dahlerup. Men tittar man på vilka som har haft rollen som partiledare är det kanske inte längre så märkligt. Bortsett från Miljöpartiet som alltid har haft ett kvinnligt och ett manligt språkrör, har det bara funnits sju kvinnliga partiledare genom tiderna i Sverige. Av dem har tre varit centerpartister. Socialdemokraterna har bara letts av en kvinna under en period, Mona Sahlin. Liksom Vänsterpartiet där Gudrun Schyman har varit den enda kvinnliga partiledaren. Detta trots partiernas feministiska ambitioner.

– Partiledarna väljs ju inte av folket, utan av partierna. Det måste finnas en vilja inom partierna att rekrytera kvinnor och låta dem avancera inom partiet och ta sig uppåt. Uppenbarligen har det här varit svårare i Sverige än i grannländerna, säger Drude Dahlerup.

”Störande att enda kvinnan är centerpartist”

Ingen feminism utan socialism. Så brukar Vänsterpartiet beskriva sitt feministiska projekt. Trots det verkar det vara svårt för partiet att föra kvinnor till toppen.

Alliansen har just nu två kvinnliga partiledare och kan snart ha kvinnor på ännu fler ledarpositioner. Vänstern har inga. Hur känns det för en feminist?

– Dubbelt. Att fler kvinnor tar plats på inflytelserika positioner är något positivt, alldeles oavsett vilket parti de leder. Det som dock är problemet är att dessa kvinnor, som Lööf och Kinberg Batra, står för en politik som har ökat klyftorna mellan män och kvinnor och försämrar därför möjligheterna för många kvinnor att ta makten över sina egna liv, säger Rossana Dinamarca, feministisk talesperson för V.

Men varför går det så trögt med representationen för den svenska vänstern?

– Jag har tänkt på det här mycket, tyvärr kan jag inte knäcka den nöten åt dig. Det finns starka strukturer som det är svårt att bryta. Det är klart att det är oerhört störande för mig när den enda kvinnliga partiledaren under en debatt i tv är en centerpartist. Och det svider så klart att högern snart kan börja vifta med feministkortet. Här måste vi vara självkritiska och ta vårt ansvar.

Rossana Dinamarca kandiderade själv till partiledarposten 2012, efter att Lars Ohly hade axlat partiledaransvaret i åtta år. På partikongressen röstades dock Jonas Sjöstedt fram som vinnare med 79 röster mot 39 för Dinamarca.

– Jag kandiderade för att jag ville se en kvinna på posten. Så blev det inte och det är ett problem. Därmed inte sagt att jag utmanar Jonas på något sätt. Vänsterpartiet driver en bra, feministisk politik och vi har massa kompetenta kvinnor på höga positioner. Här är vår representation bättre än alla andra partiers. Nu måste vi släppa fram dem till partitoppen också.

”Det räcker inte”

Carina Ohlsson är ordförande för S-kvinnor. Hon ser saken på ungefär samma sätt som Rossana Dinamarca:

– Representation är viktigt, och det är så klart positivt att den blir bättre oavsett vad det är för parti. Men det räcker inte. Det kommer inte att bli en feministisk regering med Anna Kinberg Batra och Annie Lööf, för de har helt enkelt inte en feministisk politik. Det är något som de senaste åtta åren tydligt har visat.

Varför ser vi så få kvinnliga partiledare i vänsterblocket?

– Ja, man blir lite undrande vad gäller just partiledar- och statsministerposten, särskilt om man tittar på våra nordiska grannländer. Det visar att det definitivt finns mer att göra, vi är ännu inte ett jämställt land. Men jag tycker att vissa viktiga milstolpar har nåtts, exempelvis att finansministern och arbetsmarknadsministern är kvinnor.
 

Kvinnliga partiledare genom tiderna

Mona Sahlin (S), 2007-2011

Gudrun Schyman (V), 1993-2003

(- Ulla Hoffmann (V), tillförordnad partiledare innan Lars Ohly tillträdde, 2003)

Karin Söder (C), 1985-1987

Maud Olofsson (C), 2001-2011

Annie Lööf (C), 2011-

Maria Leissner (FP), 1995-1997

Madeleine Larsson (SD), var talesperson tillsammans med Anders Klarström 1990-1992

 

Så många kvinnor har varit partiledare senaste 20 åren

S har haft 5 partiledare, varav 1 kvinna

V har haft 3 partiledare, varav 1 kvinna (fyra/två med Hoffmann)

MP har haft 8 partiledare, varav 4 kvinnor

M har haft 3 partiledare, varav 0 kvinnor

C har haft 4 partiledare, varav 2 kvinnor

FP har haft 4 partiledare, varav 1 kvinnor

KD har haft 2, partiledare varav 0 kvinnor

SD har haft 3 partiledare, varav 0 kvinnor

= Totalt 32, varav 9 kvinnor. 28 procent kvinnor.

Utan C och MP vore det 3 av 20 = 15 procent.

 

MP har alltid haft en kvinna och en man som språkrör

Ragnhild Pohanka, 1984-1986

Eva Goës, 1986-1988

Fiona Björling, 1988-1990

Margareta Gisselberg, 1990-1991

Marianne Samuelsson, 1992-1999

Lotta Nilsson Hedström, 1999-2002

Maria Wetterstrand, 2002-2011

Åsa Romson, 2011-

Kvinnliga regeringschefer i de nordiska grannländerna

Danmark: Helle Thorning-Schmidt (S), 2011–

Finland: Tarja Halonen (S), 2000–2012

Norge: Gro Harlem Brundtland (Arbeidarpartiet), 1981 och 1986–1989, och 1990–1996. Erna Solberg (Höyre), 2013–

Island: Johanna Sigurdardottir (Samlingsfronten), 2009–2013