Kommentar.

2017-07-11 10:46

Jag minns den arga tonårstjejen

”För vissa barn är kollo den enda gången på hela sommaren som de känner sig trygga, får äta tre mål mat om dagen och kan sova på nätterna.”

Ett av de starkaste och smärtsammaste minnena jag har från att arbeta på kollo, var när mina kollegor tvingades köra hem en utåtagerande tonårstjej som trots upprepade allvarliga, pedagogiska och kärleksfulla samtal med ledare och föreståndare inte lyckades klara av minimikraven för att vistas på kollo.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Hon satt knäpptyst i bilen hela vägen från Norrtälje till den Stockholmsförort där hon bodde, och när de kom fram var hennes mamma inte hemma.

Mamman svarade inte i telefonen och hade dessutom låst dörren med nycklar som hennes dotter inte hade. Den tysta och arga tonårstjejen drog sin resväska bort mot balkongen på första våningen där dörren stod på glänt, kastade väskan över räcket och hoppade sedan in själv.

För en del barn är att åka på kollo en rolig och lustfylld del av sommaren. Vistelsen utgör en av flera inplanerade aktiviteter på sommarlovet, intryckt mellan utlandssemestern och landstället.

För andra barn är kollo en livsavgörande upplevelse och kanske den enda gången på hela sommaren som de känner sig trygga, får äta tre mål mat om dagen och kan sova på nätterna.

Kollo kan i bästa fall utgöra en mötesplats där barn och ungdomar från olika stadsdelar och skilda socioekonomiska bakgrunder kan lära känna varandra och skapa vänskapsband över klassgränserna.

I värsta fall blir det trots subventionerade avgifter, ledarnas goda intention och att alla får köpa godis för lika mycket pengar ändå smärtsamt uppenbart vem som kommer var­ifrån och hur ens sociala status i gruppen påverkas av de förutsättningar man har fått med sig hemifrån.

Jag började jobba som kolloledare på Barnens Ö 2006 och mötte år för år allt fler barn som upplevde fattigdom i sin vardag, barn som inte ville ringa hem en enda gång under den två veckors långa vistelsen och barn som utsatts för fysisk och psykisk misshandel i hemmet.

Vissa perioder var det så många barn som mådde dåligt att jag och mina kollegor fick panik, hur skulle vi under två veckor hinna ge dem här barnen så mycket kärlek, trygghet, värme och positiva upplevelser att de skulle klara sig igenom resten av året?

Vid flera tillfällen fick jag göra anmälningar till Social­tjänsten eller tvingas prata med föräldrar vars tonfall och ordval gjorde mig som vuxen mörkrädd.

Som kolloledare kan man göra mycket, men kollo kan inte förändra ett allt hårdare klassamhälle med större inkomstklyftor, socialt utanförskap, psykisk ohälsa och ökad barnfattigdom.

Det är politikernas ansvar och det ansvaret gäller 365 dagar om året, det 10 veckor långa sommarlovet inkluderat.