Ekonomi.

2016-02-23 14:00

Åter till fattigvården?

Det ställs allt högre krav på den som söker socialbidrag. Men politiken är inte ny, den doftar snarare 1800-tal. Det menar sociologen Tobias Davidsson, som i sin avhandling visar på likheterna med det förrförra seklets fattigvård.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


När Moderaterna i höstas föreslog ”en jobbstimulans i socialbidraget” med argumentet att ”man behöver öka kraven och inte bidragscurla” hajade sociologen Tobias Davidsson till. Det framställdes som en ny giv. Men inget kunde vara mer fel.

– Förslaget är tvärtom helt i linje med de senaste 20 årens förändringar, som närmast uteslutande syftat till att ”öka kraven” på socialbidragstagare, säger han.

Ända sedan slutet av 1990-talet har fokus legat på ”aktivering” och ”jobbstimulans” av bidragstagare, med jobbsökande och praktik som krav för stöd. 1998 blev det genom en lagändring möjligt för kommunerna att villkora bidraget för unga. 2013 utvidgades kraven till alla. Den som inte rättar in sig i ledet får avslag.

Bidragsberoende och extremism

I sin avhandling Understödets rationalitet visar Tobias Davidsson dessutom hur de senaste decenniernas politik påminner om det sena 1800-talets fattigvård. Det mest slående är att de offentliga systemen pekas ut som problem i sig, menar han.

– Inför riksdagsvalet 2006 konstruerade alliansen en orsakskedja där arbetslöshet sades leda till ett passivt bidragsberoende, som i sin tur främjade utanförskap, kriminalitet och extremism. I mitten av 1800-talet menade man att offentligt understöd skapade ökat begär, lättja, oansvarighet och i slutändan kriminalitet.

På 1800-talet fanns ”försörjningsinrättningar”, där fattiga tvingades arbeta.

– Understödstagarna skulle förstå relationen mellan arbete och försörjning och bättra sig, tänkte man. Och genom att göra fattigvården svårtillgänglig och avskräckande ville man minska antalet understödstagare, säger Tobias Davidsson.

”En ideologisk manöver”

Från 1930-talet blev välfärd allt mer av en rättighet. Att skuldbelägga individen ansågs omodernt. Men de senaste decennierna har fattigvårdstänkandet återuppstått, om än i ny skrud. Nu talas det om att bryta ”bidragsberoendet” och ”utanförskapet”.

– Det har låtit som om kraven införts för socialbidragstagarnas egen skull, men det finns också moraliserande principer i argumentationen, säger Tobias Davidsson.

Som när Landskronas kommunalråd Torkild Strandberg (L) för några år sedan motiverade kommunens krav på motprestation med att ”Det är orimligt att man över tid kan leva av andra människors arbete utan att förväntas ge något tillbaka till samhället”.

Förändringen har samtidigt en djupare förklaring, menar Tobias Davidsson.

– Ju mer uppenbart det är att arbetslöshet beror på strukturella orsaker, desto viktigare tycks det vara att individualisera problemet och peka på karaktärsdrag som passivitet och lättja. Det är naturligtvis en ideologisk manöver med nyliberala förtecken, men i min avhandling pekar jag också på att ideologi och ekonomi är sammantvinnade.

”Sorgligt förbisedd fråga”

Det har blivit svårare att upprätthålla en ständigt växande ekonomi och därför bör vi se aktiveringen som länkad till ökade rop på låglönejobb eller ”enkla jobb”, menar han.

De effektstudier som gjorts av 1998 års lagändringar visar att en aktiveringspolitik som bestraffar genom avslag eller sänkta bidrag i själva verket minskar chansen för socialbidragstagare att få ett arbete.

Samtidigt tvivlar Tobias Davidsson på att politikens egentliga syfte har varit att fler bidragstagare ska få jobb.

– Snarare vill man att fler ska söka arbete. Och syftet med det är i slutändan att pressa ner priset på arbetskraft, det vill säga lönerna, säger han.

Tobias Davidsson ser få tecken på att S-MP-regeringen kommer förändra politiken.

– Varken i 2014 eller 2015 års Regeringsförklaring berördes till exempel villkoren för socialbidragstagare med ett ord. Över huvud taget är socialbidraget en sorgligt förbisedd fråga, och om det nämns i debatterna handlar det i princip uteslutande om ytterligare skärpta krav på aktivering. Det är också värt att påpeka att både S och Mp röstade för de strängare kraven på aktivering som infördes 2013.