BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Därtill införde Venezuela nyligen en digital valuta – ”petro” – som backas upp av landets olje- och gasreserver, liksom också av guld- och diamantfyndigheter.
Enligt Maduro har redan 200 000 kunder från 133 länder hört av sig för att köpa ”petros” till ett värde av 5 000 miljoner dollar, motsvarande 40 miljarder kronor. Stämmer det är det en förvånansvärd framgång, inte minst med tanke på att USA har förbjudit all handel med ”petro” både för amerikanska medborgare och andra aktörer som har USA som bas, men också på grund av den brist på förtroende som den venezulanska regeringen har i omvärlden, inte minst bland investerare.
Maduros leende kunde ge intryck av att han kommit på den magiska lösningen.
Men vad valutareformen och ”petro” kan komma att betyda är ännu svårt att säga.
Att något måste göras håller alla med om. Inflationen i Venezuela beräknas i år uppgå till 13 000 procent, överlägset högst i hela världen. Trots att minimilönen höjdes åtta gånger förra året så är dess köpkraft bara en tredjedel av var den var för ett år sedan. Och en lärare kan knappt köpa en kyckling, något kilo bröd, lite matolja och en handfull potatisar för sin lön. De matpaket som regeringen säljer till subventionerade priser en eller ett par gånger i månaden räcker inte länge, så köerna framför de subventionerade butikerna och apoteken, där just ingenting finns, sträcker sig fortfarande kvarterslånga. Hela projektet är också omgivet av skandaler där miljontals kronor försvunnit i samband med uppköpen av mat och paket i olika länder av företag som ofta står regeringspartiets (PSUV) ledare nära. En grupp journalister som avslöjade en sådan affär tvingades nyligen, efter hot, lämna landet.
Men i Venezuela råder det inte bara brist på mat och mediciner, det råder också akut brist på sedlar. Regeringen strävar efter att alla ekonomiska transaktioner ska ske digitalt, men i många transaktioner krävs kontanter. Bankernas brist på sedlar har gjort att venezulanerna bara får ta ut mellan 10 000 och 30 000 bolivares per dag, vilket inte ens räcker till att köpa en kopp kaffe eller en läsk. Därför har också den svarta handeln med sedlar vuxit.
I Cucuta, på den colombianska sidan av gränsen, väger man numera sedelbuntarna i stället för att räkna dem. En miljon bolivares i 10 000 bolivaressedlar väger 115 gram, men kan kosta uppemot dubbelt så mycket för en venezulan som är i behov av kontanter. Många av dem som dagligen strömmar över bron på gränsen mellan Cucuta och San Cristobal är människor som helt enkelt måste köpa sedlar för att kunna betala tjänster i Venezuela kontant. Dessutom finns det numera en dubbel prissättning inom den svarta marknaden, där de flesta måste handla för att få tag på nödvändigvaror, där den som betalar kontant får bättre pris än den som betalar via digital överföring.
Livet i Venezuela har, med andra ord, blivit nästan obegripligt krångligt, på gränsen till svart humor, vilket är ett av skälen till att så många lämnar landet, uppemot två miljoner de senaste åren.
Men frågan är om de här olika valutaåtgärderna kommer att ha någon egentlig effekt.
Många hoppas, lika många är skeptiska.
Det är heller inte första gången det sker.
För tio år sedan genomförde Hugo Chavez exakt samma åtgärd: tre nollor skulle strykas och den nya bolivaren fick då tillägget fuerte, stark.
När Hugo Cavez offentliggjorde bildandet av el bolivar fuerte satt jag i en Toyotajeep tillsammans med Luis, som hade ett politiskt förtroendeuppdrag för guvernören i delstaten Lara, och två studenter från universitetet som fått i uppdrag att utforska möjligheterna för en slags folklig turism som skulle visa hur bygget av det tjugoförsta århundradets socialism såg ut. En kreativ metod för att locka till sig utländska turister.
När vi hörde Chavez tal i bilradion riktigt jublade Luis.
– Nu fasen blir det spiken i botten, skrattade han. Revolutionens motorer kan starta.
– Snart ska inflationen vara nere i noll, eller nästan, lovade Chavez i bilradion.
Luis entusiasm var av ett slag som det var svårt att inte smittas av. Men jag hade lite svårt att förstå hur han kunde tro att det räckte med att stryka tre nollor för att inflationen skulle försvinna och ekonomin stabiliseras.
– El bolivar fuerte, sa Luis och riktigt sög på orden.
Han förklarade att den folkliga turism som han och de två studenterna fått i uppdrag att organisera nu hade helt andra förutsättningar.
– Vi kommer att kunna bygga bättre infrastruktur, sa han.
Men vad han mest talade om var att el bolivar fuerte skulle göra det lättare för honom att förverkliga ett eget företagsprojekt; en slags motocrosspark där han skulle hyra ut motorcyklar och som han tänkte skulle ingå i det ”folkliga turistpaketet”.
Han hade kontakter så han räknade med att få krediter för att importera motorcyklarna.
Inflationen då låg kring 35 procent – inte alls så katastrofal som nu. Dessutom surfade Venezuela på de extremt höga oljepriserna. Aldrig tidigare hade det runnit in så mycket pengar till PDVSA (det statsägda olje- och gasbolaget), Centralbanken och de olika utvecklingsfonder som stod direkt under presidentens kontroll. Nog fanns det pengar för att ”så” oljan som man alltid talat om i Venezuela. Liksom också för att spara för de magra åren.
Men det blev inte riktigt så.
När de goda åren tog slut hade Venezuela den största utlandsskulden i världen räknat i procent av BNP och export.
Den spanske ekonomen Alfredo Serrano, som varit den venezulanska regeringens rådgivare och som Maduro döpt till ”ekonomins Jesus Kristus”, menar att det gjordes många misstag, men han förklarar samtidigt att den första prioriteten var att betala den gigantiska sociala skuld som Venezuela ackumulerat. Och att det var helt korrekt att göra som man gjorde.
I det syftet utarbetade Chavez och Fidel Castro projektet med misiones – en slags ofta tidsbestämda kampanjer inom utbildning och hälsovård. Projektet fick en rivstart och lyfte Chavez populäritet. Deltagarna på de olika misiones fick ett stipendium som det räckte att leva på. De drivande lärarna, läkarna, sjuksköterskorna och andra yrkeskategorier var oftast kubaner. Projektet räddade Kuba från katastrof. Betalningen för de tiotusentals kubanerna i Venezuela gick till en kubanska regeringen. Själva fick de ett stipendium som de kunde leva på – idag går det knappast – och ett sparkonto på Kuba där de kunde hämta cirka 16 000 kronor efter två års tjänsgöring i Venezuela.
Samtidigt fanns en bakomliggande strävan – den att med hjälp av misiones bygga en ny slags institutionalitet – en parallell stat. Satsningen på utbildningsmisiones, nya ideologiskt rena bolivarianska skolor och universitet gick hand i hand med att de gamla skolorna och universiteten lämnades åt sitt öde.
Samma sak hände inom hälsosektorn. Samtidigt som tusentals små hälsokliniker med enbart kapacitet för primärvård byggdes upp med kubanska läkare, så drogs finansiering till de offentliga sjukhusen ner. I dag går både klinikerna och de offentliga sjukhusen på kryckor och sjukdomar som sedan länge varit utrotade, som tuberkolos, har kommit tillbaka i hotfull omfattning.
Samtidigt förde Venezuela en generös handelspolitik med grannar och allierade.
Men den viktigaste effekten av den här politiken, som märktes långt innan oljepriserna började gå ner, var att produktionen i Venezuela gick ner inom praktiskt taget alla områden. Jordar som nationaliserats och delats ut till kollektiv låg i träda och jordbruksmaskiner stod och rostade på fälten. Industrier som nationaliserats producerade mindre än tidigare. Cement, som Venezuela tidigare exporterat, producerades inte alls. Antalet privata företag minskade från 14 000 till 2 000 på bara några år. Det var billigare att importera än att producera. Eller i alla fall enklare, så länge pengarna fanns.
Mellan 2013 och 2017 sjönk BNP per capita med 40 procent, i klass med depressionen i USA 1929–1933.
Venezuela blev mer beroende av sin olja än någonsin. Ett problem som Alfredo Serrano också presenterat för regeringen.
– Venezuela måste diversifiera sin ekonomi, säger han, ett måste för att komma framåt.
Men utvecklingen tog en annan väg. Det statliga oljebolagen PDVSA, som står för nästan alla exportinkomster, producerade med 40 000 anställda i början av 2000-talet 3,4 miljoner fat olja per dag och projicerade en snar ökning till 4,4 miljoner fat per dag. I Chavez testamente – El Plan de la Patria – förutser han en produktion på sex miljoner fat per dag inom en snar framtid. Men idag producerar PDVSA mindre än två miljoner fat olja per dag med 120 000 anställda. Och tendensen är att produktionen sjunker ytterligare. Bristande underhåll och bristande investeringar har inte bara reducerat PDVSA:s produktionskapacitet radikalt, det har också gjort det farligt att jobba där för alla olycksrisker.
Den förre ekonomiministern under Chavez, Jorge Giordani, hävdar att av alla de hundratals miljoner dollar som försvann under åren när oljepriserna gick i skyn, så kan han gå i god för att det var minst 2,5 miljarder kronor som bara stals rakt av. Ännu mer försvann i falska kontrakt och olagliga växelaffärer. Det finns många miljarder på bankkonton utomlands som ägs av venezulaner.
Giordani är i dag en gammal man. Han var Chavez ekonomi- och finansminister under många år och inom oppositionen är det vanligt att ge honom skulden för det ekonomiska kaoset.
– Jag som alla andra gjorde naturligtvis misstag, säger Giordani. Men det som gjorde att det gick som det gick berodde fram för allt på att det inte fanns någon helst öppen redovisning. Jag, som var minister, måste gissa… Jag visste helt enkelt inte var pengarna fanns.
De venezulanska regeringarna först under Chavez och nu Maduro har varit auktoritära och kaotiska. Marginalerna för korruption har varit stora för att alla ska få sin beskärda del.
Men i en aspekt, menar Serrano, har regeringen varit exemplarisk.
– Den har alltid skött sina skulder.
Med tiden har det blivit en sanning med modifikation. Det var länge sedan Venezuela inställde sina betalningar till underleverantörer och affärspartners inom oljeindustrin, internationella flygbolag har ställt in flygningar till Caracas för att de inte får betalt i dollar, farmaceutisk industri har ställt in sina leveranser därför att de inte fått betalt…. Den egentligen enda skulden som Venezuela sköter prickfritt är den som gäller statsobligationerna på Wall Street. Och orsaken till det, tror många, är att det är många högt uppsatta venezulanska stats- och regeringsmedlemmar, liksom också partimedlemmar, som äger en stor del av dessa statsobligationer.
Sociologen Tulio Hernandez hävdar att essensen i venezulanernas identitet är att stå i kö i förtröstansfull väntan på sitt alldeles eget oljefat.
– Det finns en slags pervers förhoppning att korruptionen ska sippra ner till alla, säger Tulio Hernandez.
Kanske inte längre, men det skulle ändå kunna förklara det tålamod som trots allt hittills har präglat venezulanerna i gemen. Visserligen genomfördes förra året stora protestaktioner under 100 dagar i sträck. Men när sedan regeringen genomförde en folkomröstning till en konstituerande församling, som oppositionen bojkottade och som fabrikanterna av det datasystem som räknar rösterna hävdar var präglat av omfattande fusk, så var det ändå som om luften gick ur och allt återgick till den allt mer krångliga vardagen.
Den konstituerande församlingen sysslar med det mesta, utom det den valdes för, det vill säga att skriva en ny grundlag. Framför allt sysslar den med att ogiltigförklara de beslut som den valda kongressen fattar och där oppositionen är i majoritet och bidrar därmed också till att skapa kaos inom oppositionen. En taktik som både Chavez och nu Maduro har genomfört framgångsrikt flera gånger.
Och nu när det snart, den 20 maj, ska hållas presidentval är oppositionen splittrad. En del hävdar att det enda rätta är att bojkotta valet. De pekar på att valmyndigheten går i regeringens ledband och anpassar valkretsar, vallokaler och tidpunkter efter regeringens önskemål. Ett annat argument är att de två miljoner som lämnat landet står kvar i vallängderna, ett faktum som lätt kan manipuleras. Men andra delar av oppositionen menar att det vore självmord att inte delta. De pekar på att valbojkott aldrig, någonstans, har lett till framgångar. Men att delta även om förutsättningarna är dåliga och regelvidriga har visat sig kunna vara en väg till seger. Och, menar de som vill delta, om det blir ett riktigt stort valdeltagande och vi står eniga, så kan det kanske omöjliggöra fusk.
Maduros leende när han offentliggjorde valutareformen med slopandet av tre nollor rymde också en tillfredsställelse med att återigen ha lyckats så väl med att splittra oppositionen.
Men kanske fanns också en oro. Dels för att åtgärderna inte kommer att ha någon som helst effekt, liksom Chavez reform för tio år sedan. Kritiska ekonomer menar att om det inte samtidigt vidtas åtgärder för att få igång produktionen och diversifiera ekonomin så kommer de tre nollorna att vara tillbaka inom ett år. Någon påpekar att en positiv effekt av valutareformen kan komma att bli att priset på bensin höjs till en mer realistisk nivå. Idag praktiskt taget skänks bensinen i Venezuela, vilket i sin tur har gett upphov till omfattande smuggling i alla gränsområden. Men den minsta myntenheten i det nya systemet kommer att vara 0,5 bolivares. En full tank kostar dock mindre än 0,3 bolivares och eftersom det inte finns mindre myntstorlek för att ge tillbaka på 0,5 bolivares, så lär det enklaste bli att höja priset.
Men även om det tycks att Maduro och hans regering har lyckats ta tillbaka initiativet efter oppositionens stora protestkampanj förra året, så är det knappast någon idyll. På senare tid har flera tidigare ledande chavistas hamnat på kollissionskurs med regeringen och många gömmer sig utomlands. Det har också skett utrensningar inom PDVSA:s toppskikt. Många har anklagats för korruption och ställts inför rätta.
Men när det gäller den korruption som är knuten till det brasilianska byggföretaget Odenbrecht och som lett till uppmärksammade rättegångar i flera latinamerikanska länder, och som senast tvingade den peruanske presidenten att avgå, har det inte skett någonting i Venezuela. Odenbrecht hävdar att man skänkt 90 miljoner dollar till politiska kampanjer, bland annat till Nicolas Maduro. Men det venezulanska rättsväsendet har, till skillnad mot kollegerna i grannländerna, inte tagit något som helst initiativ för att undersöka uppgifterna.
Det finns därför misstankar att utrensningarna i Venezuela främst är politiskt motiverade. En misstanke som stärks av de gripanden som också skett inom militären på senare tid följda av anklagelser om kupplaner. Den venezulanska militären utgör, liksom den kubanska på Kuba, regeringens viktigaste stöd. Den är välbeväpnad och har enorma resurser och ett eget företagsimperium som också står i startgroparna för att börja exploatera det stora och mineralrika området i söder som regeringen betraktar som sin räddning och ersättning för minskade oljeinkomster, men som andra beskriver som ett unikt ekologiskt område som måste bevaras från exploatering. Den militära apparaten har också vuxit i takt med att dess betydelse för regeringen har ökat. 2002 fanns det 70 generaler i Venezuela. Idag finns det 1 200. En priviligierad grupp, som dock inte är helt homogen. Det är mer pengar än ideologisk samhörighet som utgör kittet.
En av de kubanska säkerhetsagenternas uppgifter, som arbetar parallellt med det venezulanska säkerhetssystemet, har därför varit att ha koll på rörelser inom militären som kan bli hotfulla. Samma sak sker inom regeringspartiet PSUV. Och att det på senare tid skett så många utrensningar kan tyda på ett gryende missnöje. Till saken hör också att de meniga soldaterna i den venezulanska armén inte alls har samma privilegier som de höga officerarna, utan ofta lider av samma problem som de civila venezulanerna, och att se sina chefers och deras familjers problemfria tillvaro kan upplevas provokativt.
Det är inte bara de höga officerarna och höga stats och regeringstjänstemän som lever ett privilegierat liv i Venezuela. Omkring 16 procent av befolkningen, nära fem miljoner, lever också gott. Det är den övre medelklassen som stannat kvar, men som har sina besparingar i dollar på säkert ställe. Vilket ju också de höga stats- och regeringsfunktionärerna har. Det är bara det att flera av dem inte längre kan komma åt sina pengar efter USA:s bestraffningar. Det är de som använder de stora snabbköp där allt finns, men till icke-subventionerade priser, det är de som handlar märkeskläder, det är de som äter på de många fina restaurangerna, som frekventerar de privata klubbarna – men som oftast drar sig tillbaka när mörkret faller på i en slags självvalt utegångsförbud på grund av våldet. Att ha dollar är förutsättningen för att leva bra i Venezuela. Att ha bolivares är mest ett problem, även om tre nollor tas bort.
Eligio Damas är en gammal lärare, marxist, socialist och aktivist i hela sitt liv. Han brukar publicera små vardagsfunderingar i webbtidnigen Aporrea där han berättar om hur han överlever på sin pension, om små solidariska cirklar i kvarteret, men också med förslag på politiska reformer i riktning mot större social och politisk rättvisa och hur det medborgerliga deltagande ska öka. Men i ett av hans senaste inlägg var det som om något brustit inom honom.
– Jag har nu under flera år på allvar verkligen ansträngt mig för att förstå varför det här, detta i vilket vi lever, kallas socialism, skriver han.
Och när han sedan gör en genomgång av en artikel av utbildningsministern Elias Joao, som brukar uppfattas som en av regeringens ledande teoretiker, med rubriken ”Den venezulanska vägen till socialismen”, så är det som om tårarna väller upp. Han går igenom punkt efter punkt av innehållslösa till intet förpliktade påståenden som oftast står i total kontrast till verkligheten och kommer, till sin förtvivlan, fram till slutsatsen att innehållet i det som minister Joao kallar den venezulanska socialismen är detsamma som att säga ”vi kommer aldrig att lämna makten”.
– Vad har detta med socialism att göra? frågar Damas.
Nicolas Maduro skulle svara honom att allt är det ”ekonomiska krigets” fel. Men även om han ler aldrig så mycket är det tveksamt om han tror på sig själv.
Landet befinner sig sedan fem år i en djup och tilltagande recession. Dagens ETC har vid flera tillfällen rapporterar om hur det drabbar befolkningen, bland annat genom brist på mediciner och mat.
Venezuelas president Nicolás Maduro genomförde i fjol ett val till en konstituerande församling, som anser att den står över alla andra myndigheter och institutioner, inklusive parlamentet.
Oppositionen försökte stoppa denna förändring. I de stora protesterna dödades minst 120 människor. FN har dokumenterat ”omfattande och systematiskt övervåld och godtyckliga gripanden” mot demonstranter.
Presidentvalet skulle egentligen ha hållits 22 april men har flyttats fram till 20 maj, enligt uppgift efter en överenskommelse mellan regeringen och delar av oppositionen som vill Venezuelas presidentval, som skulle äga äga rum den 22 april, flyttas fram till slutet den 20 maj. Åtgärden sägs vara ett resultat av en överenskommelse mellan regeringen och en del av oppositions-partierna.
Flera av oppositionens mest profilerade kandidater är förhindrade från att delta i valet. Till exempel sitter Leopoldo López i husarrest, anklagad för att ha uppmanat till våld under protester mot regeringen 2014.
