Venezuela och oljans förbannelse

Utefter det jättelika bostadsområdet Petares södra gräns i Caracas står 20 meter höga cementställningar i en lång rad. De skulle, var det meningen, bära upp en högtågsbana som planerats gå runt Caracas. Men det blev inget. Bara ställningarna står kvar som en slags meningslösa, men samtidigt  hotfulla statyer. Den jätte­lika basebollstadion ”Hugo Chavez” nedanför La Vega blev heller inte färdig. Den ser, på lite avstånd, ut som ett stort metallnystan. Överallt i Venezuela stöter man på rester av grandiosa projekt som påbörjats, men aldrig slutförts. Ett av de största är ett järnvägsprojekt som skulle byggas av ett kinesiskt företag och som skulle binda ihop Los llanos, slättlandet i söder, med resten av landet och sen fortsätta in i Colombia i riktning mot Ecuador. På flera håll i landet kan man fortfarande se oanvända järnvägsvagnar och lok, som direkt efter lossningen i hamnen transporterades till platser som skulle bli viktiga järnvägsknutar. Nu växer buskar i vagnarna och barnen använder loken som lekplats.

– Tragiska illustrationer av oljeekonomin. Men än mer tragiskt är att bakom alla de här ruinerna finns ett förödande förakt för kunskap.