– Tragiska illustrationer av oljeekonomin. Men än mer tragiskt är att bakom alla de här ruinerna finns ett förödande förakt för kunskap.

Det säger professor Geovanny Siam, som leder ett forskningsinstitut om hållbar utveckling på Universidad Central i Caracas.

– De tio åren av extremt höga oljepriser som började 2004 blev inledningen på en slags kollektiv berusning. Pengarna flödade. Allt var möjligt. Allt kunde köpas.

Professor Siam, som har kinesiska förfäder, bugar lätt när han vill understryka något.

– Vi fick också lite del av pengafloden, berättar han. Det var så vi, tillsammans med andra universitet, kunde bygga upp en experimentell vindsnurrepark i Guajirabukten. Syftet var att mäta potentialen. Och resultatet var enastående, vi skulle lätt kunna försörja hela delstaten Zulia med elektricitet därifrån.

Professor Siam tystnar och lyfter upp händerna i en uppgiven gest.

– I dag är parken en ruin. Det som varit värt att stjäla har stulits. Istället för att satsa på en hållbar framtida energikälla lades hela projektet ner när oljepriset började sjunka. Det skedde från en dag till en annan, utan någon som helst diskussion.

– Vi här på institutet har inte längre råd att hålla oss med vetenskapliga tidskrifter. Vi kan inte ens gå in på vetenskapliga databaser. Vi får läsa sammanfattningar på Google.

Men professor Geovanny Siam är en överlevare som vägrar att ge upp och som varje dag infinner sig på sitt kontor för att åtminstone försöka jobba.

Victor Poleo är en annan överlevare. Han var vice-energiminister under Hugo Chavez första år. Nu ansvarar han för doktorandutbildningen inom energiområdet på Universidad Central. Han är lika arg, men inte lika diplomatisk som Geovanny Siam.

– Maduro tycks tro att det räcker med en militär order för att de fysiska lagarna ska lyda. Hur ska man annars förklara att han ersatt tekniskt kunnig personal med militärer som chefer inom hela det elektriska systemet.

– Å andra sidan, säger han med ett leende som inte rymmer ens skuggan av glädje.

– Det är ju samma logik som tillämpades när Chavez av politiska skäl gav 15 000 tekniker sparken från PDVSA (det statliga oljebolaget) och ersatte dem med över 100 000 politiskt trogna anhängare – eller snarare ja-sägare. Där finns förklaringen till att PDVSA:s produktion sjunkit från 3,2 miljoner fat olja per dag till mindre än en miljon fat i dag.

Victor Poleo bor i ett litet hus som mirakulöst blev kvar när den lantliga byn, som fanns här tidigare, förvandlades till ett storstadskvarter. På senare tid går han nästan inte ut. Han håller doktorandseminarierna här istället för på universitetet.

– Eftersom gruppen av doktorander, av ekonomiska skäl, på ett år har minskat från 25 till sex, så är det inga problem. Vi får plats här kring matbordet.

Men just nu är bordet fyllt av gamla dokument. Rodolfo Tellerías, en av Venezuelas mest kända ingenjörer, som nu är närmare 100 år och som var djupt inblandad både i uppbygget av PDVSA och det nationella hydroelektriska systemet, har bett Victor Poleo att ta hand om hans arkiv.

– Tellerías var Venezuelas Gunnar Janke, säger Victor Poleo och förklarar att den svenske ingenjören Gunnar Janke spelade en central roll i uppbygget av Venezuelas elektriska system.

– Det var förresten Tellerías som tog hit Gunnar Janke tillsammans med flera av världens då bästa ingenjörer. Men Gunnar Janke var kanske den främste, en verklig pionjär.

Lite oväntat att möta en svensk hjälte mitt i den venezulanska krisen. Men vad Victor Poleo vill visa är att det finns en tradition av ingenjörsvetenskap i Venezuela som spelat en avgörande roll för utvecklingen.

– Vårt elektriska system var så perfekt att ingen ens tänkte på att det fanns, förrän krisen började för tio år sen. Och det berodde på att staten då fortfarande hade respekt för kunnandet. Samma sak gällde för oljeindustrin.

– Se här, säger han, och visar upp dokument ur Tellerías arkiv från 60- och 70-talet.

– Här fördes en ständig diskussion om framtiden, inklusive om alternativa energikällor. Redan då insåg man inte bara att oljan inte skulle vara för evigt, utan också att förbränningen skapade problem som samhället måste ta itu med.

Innan jag åkte hem till Victor Poleo och efter samtalet med professor Geovanny Siam på Universidad Central, hade jag också pratat med Hector Navarro som var minister fem gånger under Hugo Chavez tid vid makten, bland annat energiminister. Han hade också utgjutit sig över regeringens nonchalanta attityd gentemot kunskap och berättat en massa anekdoter om hur det vimlade av falska dokument inom ministerierna om pågående projekt vars enda syfte var att dölja den ständigt pågående förskingringen av statliga medel.

– En gång, berättade han, när jag just utnämnts till utbildningsminister frågade Hugo Chavez mig hur jag tänkt organisera invigningen av alla nya skolor som byggts det senaste året. Eftersom jag var ny hade jag inte riktigt grepp om situationen och kallade därför till ett möte med alla ministerier som var inblandade i byggena. Av de 30 skolor som, enligt rapporten som lämnats till Hugo Chavez, skulle vara färdiga för invigning, var inte en enda byggd. Än värre; inte en enda var ens påbörjad. Och ingen visste någonting om dem. Allt var bluff. Hugo Chavez blev ursinnig, men gjorde ingenting eftersom det var hans bror Adán som varit minister före mig.

Hector Navarro skrattar nästan dånande, men som så ofta när man talar med kritiker i Venezuela som själva är socialister, finns det ingen glädje i skratten. Snarare då ångest.

– Enligt min uppfattning finns det nog ingen som gjort större skada för själva idén om socialism än Nicolás Maduro.

– Och, säger Hector Navarro, jag är övertygad om CIA ligger bakom. Vem annars kan ha intresse av att idén om socialism smutskastas så effektivt som Maduro gjort?

Men Nicolas Maduro är inte ensam vid makten. En av de som oftast får träda fram i krissituationer är Jorge Rodriguez, som är informationsminister. Jorge Rodriguez är också psykiatriker och bror till Delcy Rodriguez, som också ingår i maktens centrala kärna. Deras far, som också hette Jorge var en av grundarna till Liga Socialista, som 1976 kidnappade en amerikansk affärsman som de anklagade för att vara CIA-agent. Under jakten efter den kidnappade greps Jorge Rodriguez. Han torterades så svårt att han dog. Jorge och Delcy var små när det skedde, men minnet av deras ihjältorterade far har naturligtvis varit en viktig politisk drivkraft för dem. Vid något tillfälle beskrev Delcy till och med den bolivarianska revolutionen som en hämnd för mordet på deras far. Men när informationsminister Jorge Rodriguez framträder i tv och förklarar att det dramatiska elavbrottet i början av mars som pågick i över 100 timmar och som fortfarande orsakar problem, var resultat av ett attentat, liknar det mer förakt för kunskap.

Jorge Rodriguez talar först om en cyberattack, sen om en elektromagnetisk attack och slutligen om två prickskyttar som skjutit sönder själva centralen i det stora kraftverket Guri som är hjärtat i Venezuelas elektriska system och som, liksom alla andra elanläggningar, står under militärens kontroll. Han presenterar inte ett enda bevis, men han ler på ett sätt som om han hade avslöjat något sensationellt. Och hans ton är triumfatorisk, som vore det en stor seger han nu berättar om för tv-tittarna. Som en extra bonus passar han på att utnämna oppositionsledaren Juan Guadió, och alla hans medarbetare, till psykopater.

Jag behöver tala med någon som stödjer regeringen, men som vare sig är beroende av dess materiella stöd eller tar dess ord som heliga sanningar. Någon som kan förklara varför regeringen agerar som den gör. Och varför Jorge Rodriguez talar som han gör. Jag får tips om Alberto Cova som är tillförordnad chefredaktör på Ultimas Noticias, ­Venezuelas största dagstidning som stödjer regeringen men också släpper fram kritiska röster. När jag frågar om elavbrottet så talar han genast om attentaten som en självklar sanning. Men när jag hänvisar till den totala bristen på bevis för attentatsteorin och till den kritik för bristande underhåll som förts fram av experter och fackliga ledare de senaste tio åren och som enligt dem, i kombination med skogsbränder, var orsaken till sammanbrottet, så tvekar han lite.

– Det är sant att det saknas bevis, medger Alberto Cova.

– Och det är sant att det länge förekommit en massa kritik för bristande underhåll.

– Men, fortsätter han, medge att det är ett märkligt sammanträffande att elavbrottet sker samtidigt som USA lanserar sina sanktioner och hotar med militär intervention. Nog liknar det en väl organiserad plan för att tvinga fram en kollaps.

Men om det nu skulle vara så, säger jag, varför inte ta initiativ till en offentlig debatt om de olika versionerna? Det vore väl någonting Ultimas Notiocias skulle kunna göra?

Men Alberto Cova tycker inte att det är någon bra idé.

– Det skulle bara förvirra, säger han.

Även om han tycker att Jorge Rodriguez kunde ha nämnt och svarat på kritiken om bristande underhåll. Alberto Cova tycker inte heller att det är stort problem att oljeproduktionen sjunker.

– En miljon fat innebär fortfarande mycket pengar, säger han. Och kan vi bara ta oss igenom den här turbulensen som Guaidó orsakade med att utropa sig till ”förvaltande” president, så kommer saker och ting att ordna sig. Alla dramatiska händelser i Venezuela har alltid skett under första halvåret, så klarar vi oss till juli så lugnar det nog ner sig sen.

Mina frågor om de stora skulderna till Ryssland och Kina och om hur det elektriska systemet ska kunna ­repareras nu när USA:s sanktioner omöjliggöra köp av reservdelar, rinner av honom som vore de lite störande detaljer som nog försvinner om man bara klarar sig fram till juli.

– Och, säger Alberto Cova förtröstansfullt, snart kommer oljepriserna att stiga igen.

Men Victor Poleo tror inte att oljepriserna kommer att stiga.

– Oljan är på väg ut, säger han. Tendensen i världen är att bensindrivna bilar kommer att ersättas med eldrivna bilar.

– Betänk, fortsätter han, att den sista boomen då oljepriserna gick i höjden mellan 2004 och 2014 inte var orsakad av någon väpnad konflikt, såsom det alltid varit tidigare när oljepriserna gått upp dramatiskt. Den här gången höjdes priserna för att alla regeringar och stora oljebolag var överens.

– Varför? frågar Victor Poleo retoriskt. Vad användes de stora extrainkomsterna till?

För första gången finns det något glatt i hans leende.

– Jo, svarar han, de användes till forskning. Till den forskning som omläggningen till ett helt nytt energisystem, oberoende av olja, kräver. Överallt i världen satsas nu på sol- och vindenergi, på elbilar, på ett nytt energisystem. Utom här.

Victor Poleo skakar på huvudet.

– Här i Venezuela användes inga pengar till forskning. Här slösades de bort på misslyckade projekt och på att exportera vår ”revolution” till hela världen. Och på att bygga upp falska speglar där våra ledare ser ut som segrare över imperiet.

Nästa gång jag åker till Universidad Central söker jag på nytt upp Geovanny Siam. När jag berättar vad Victor Poleo sagt ler han lite inåtvänt och bugar sig.

– Som det har blivit, säger han, verkar det som att Donald Trump har förvandlats till Nicolas Maduros bästa allierade. Så länge Trump och hans folk dundrar och hotar kan Maduro alltid hänvisa till imperiets agressioner för att förklara alla problem. Om Trump kunde hålla tyst, skulle regimen falla av sin egen tyngd. l

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.