Vem kan älska en luggsliten industristad?

Mot floden. Det är det vackraste. Stadens centrum skyddas av checkpoints och tjeckiska igelkottar, omöjligt att komma åt. Mykolaïv har varit under bombardemang sedan starten av den ryska invasionen, men har nu haft ett relativt lugn sedan slutet av mars.

Toyotan kör sakta längs gatorna – vid alla vägkorsningar finns högar av gamla däck, hälften av dem ljust målade, och molotov­cocktails redo att tändas till försvar av staden. Däcken kommer från innergårdar, där de vanligtvis används för att avgränsa trädgårdar eller som blomkrukor, en typisk postsovjetisk tradition. 

Det var Vitaly Kim, den karismatiske guvernören i Mykolaïv-distriktet, som bad invånarna i staden att organisera dess försvar på detta sätt. 

Det är den jäveln Putins fel!

På stranden av södra Bug, under vårsolen, ­andas Mykolaïv igen, trycket minskar. Men staden har precis träffats av en missil: huvudkontoret för den regionala administrationen träffades i en attack som lämnade minst 33 döda och 31 skadade. Fönstren i närliggande byggnader, inklusive en konstskola för barn, krossades i explosionen. Tillträde till området är förbjudet, medan räddningspersonalen försöker få ut kropparna från skräpet. 

De boende som kommer till checkpointen för att iaktta katastrofen med sorgsna blickar, skickas bort av soldaterna. 

– Det är den jäveln Putins fel!

Berättar presschefen i Mykolaïv för ­fotograferna som försöker ta sig närmare byggnaden.

Det här är Mykolaïv! De unga knarkar och de gamla sköter trädgårdarna

Trots ett intrång av ryska trupper i centrum den 26 februari har staden alltid förblivit under ukrainsk kontroll, men har lidit förluster, i synnerhet i angreppen mot militärbaracker som dödat flera dussin människor.

Kolia, som har en lägenhet i utkanten av Mykolaïv, bor inte längre där eftersom hans grannskap bombades. 

– Om jag stannar i Mykolaïv är det för min farfar, som är 92 år och inte vill lämna, förklarar han. 

– Annars har hela min familj lämnat stan. 

Som 28-åring vill Kolia inte gå med i armén, har till och med betalat för att bli befriad från militärtjänst, men har inte för avsikt att fly: 

– Vad skulle jag kunna göra med en Kalasj­nikov i handen? Jag arbetar med logistik, om armén behöver mig, kommer jag att svara på deras uppmaning, jag kan vara användbar i min egen sfär. 

Kolia parkerar. Husens källare har täckta fönster, med säckar som fyllts med sand och skräp från stranden. Från en byggnad till en annan upprepas samma inskription: adressen till ett Telegramkonto för att köpa droger 

– Det här är Mykolaïv! De unga knarkar och de gamla sköter trädgårdarna, skämtar Kolia, som ”aldrig har förstått poängen med att bo i Kiev om man ändå ska göra samma sak”. 

”Ukrainas hjältestad”

Anton, 30, hans bästa vän, har andra ­tankar – hans liv hade egentligen flyttat från ­Mykolaïv, vidare till Kiev. Två dagar före kriget hade han kommit tillbaka för att ge sina nya ­hyresgäster nycklarna till sin lägenhet. 

– Jag kom aldrig härifrån, förklarar den unge bartendern. 

– Jag har hela min familj här, och i Kiev ligger min lägenhet på översta våningen i en byggnad på en kulle, nära en fabrik som ­bombades. Det skulle vara farligt att stanna där.

Bron som korsar södra Bug har en strategisk funktion – om den skulle bombas skulle större delen av Mykolaïv vara avskuret – det är en hamnstad men ganska långt från kusten. Staden ses som en barriär för ryska truppers framryckning mot Odessa, som ligger 200 kilometer västerut. Mindre än 80 kilometer österut ligger den ockuperade staden Cherson.

Det har varit krig här och det kommer att komma andra krig, men det är ingen anledning att lämna, det är svårt att förklara…

Mykolaïvs motstånd mot den ryska armén gav den titeln ”Ukrainas hjältestad”, en utmärkelse skapad av president Volodymyr Zelenskyj i början av mars, och distribuerades särskilt till Mariupol, Butja och Irpin. 

Av de 460 000 invånarna i denna industri­stad, särskilt känd för sina varv och sin livsmedelsproduktion, evakuerades 250 000. Främst kvinnor och barn. 

– Många föredrog att åka till sin datja, de trodde att de skulle hitta säkerhet, men det förekom även attacker i byarna, säger Anton.

Vid kanten av floden promenerar familjer. Mila, 25, och Vlad, 28, går med lilla Liza i hennes barnvagn. Hon är bara två månader gammal, så hon har tillbringat halva sitt liv med att gömma sig från bomber. 

Hennes föräldrar vill inte lämna Mykolaïv.

– Min man får inte åka och jag vill inte lämna honom här ensam, och det är en hemsk resa att göra ensam med en så liten bebis, förklarar Mila. 

Vlad klargör:

– Om situationen förändras, då kommer vi att lämna. Livet har blivit svårt här, jag förlorade mitt jobb, jag går inte ens ut för att måla graffiti längre eftersom färgen kostar för mycket, vi måste spara pengar och stämningen är så spänd att jag är rädd att bli tagen för en sabotör och arresteras. 

Ryssarna är nära, alla vet det, men ingen pratar riktigt om det, bara Kolia som skickar arga tirader mot ockupanten och mot ryssar i allmänhet. Anknytningen till staden, till livet här, till vanor, till släktingar eller vänner väger tyngre än rädsla – skräckslagna människor har redan lämnat. 

Han stannar nära båtklubben – där inga fler båtar ankrar, båtarna har blivit kvar i sina skjul, en ukrainsk arméfregatt har förstörts för att inte tjäna ockupanten. Basketspelare fördriver tiden på planen.

Från utskälld till älskad

Irina, i 50-årsåldern, dricker kaffe samtidigt som hon håller tillbaka tårarna, för hon älskar sin stad.

– Det har varit krig här och det kommer att komma andra krig, men det är ingen anledning att lämna, det är svårt att förklara…

Till skjutbanan som sköts av Vladimir – före detta nationell mästare (på väggen sitter 1975 års diplom), tidigare också instruktör i armén – kommer nu nästan inga kunder länge.

– Men så var det redan före kriget, skytte är inte på modet längre. 

Han sitter ändå fortfarande på sin bänk och väntar.

Toyotan kretsar runt staden, förbi de långa raderna av bensinstationer och uttagsautomater, de många stängda butikerna och de få som har öppnat igen sedan ryska trupper flyttade vidare. 

Kolia skulle ha föredragit att ha en ”normal” bil så att han kunde lämnat den japanska veteranen i garaget, men han har inte haft råd. Han är dock den ende av sina vänner som har behållit sitt jobb, eftersom han jobbar för ett amerikanskt företag. 

– Staden var utskälld före kriget, här har folk bara jobb som inte är bra betala, inte ­kvalificerade, så många ville lämna, säger Kolia. 

– Men sedan krigets början älskar alla Mykolaïv!