Kriget stod för dörren i Europa, situationen var inte helt olik den vi upplever nu. Det är måndagen den 15 maj 1939. I Konserthusets lilla sal i Stockholm har 287 personer samlats för Socialdemokratiska ungdomsförbundets konferens Folk och försvar. Det är förlagan till den konferens som numera kallas för Rikskonferensen i Sälen. 

Bland åhörarna finns statsminister Per Albin Hansson och försvarsminister Per Edvin Sköld,  generaler och amiraler, andra officerare, civilanställda från försvarsmakten, fackföreningsledare, ungdomsklubbister och företrädare för civilförsvaret. Från talarstolen diskuteras Europas allt mörkare framtid, Sveriges försvarsförmåga och demokratins möjligheter att möta de växande hoten på kontinenten.

Mitt i publiken på försvarskonferensen sitter en man som inte hör dit. Han lyssnar noggrant, räknar antalet deltagare, antecknar namn, citat och intryck. Under täcknamnet ”Alster” skickar han några dagar senare en detaljerad rapport till Gestapos kontor i Hamburg. 

I rapporten citerar han bland annat SSU-tidningen Frihets redaktör Torsten Nilsson, som senare blev försvarsminister:

”I ledningen för denna demokratiska församling stod redaktör Nilsson och sade bland annat ’vi har i det längsta föredragit smöret framför kanonerna, men vi kan nu komma till läget där smöret måste värnas med kanonerna’.”

Går till ökänd SS-överste

När ”Alster” kallar församlingen ”demokratisk”, är det ett nedsättande omdöme. Han sympatiserar nämligen med nazisterna i Tyskland. Rapporten han skrivit skickas sedan vidare från kontoret i Hamburg till Gestapos högsta chef, SS-överste Heinrich Müller på Gestapos högkvarter i Berlin. Under Müllers försorg delges rapporten till flera avdelningar och läggs i akten för det svenska Socialdemokratiska ungdomsförbundet.

Gestapo, den tyska hemliga polisen, fängslade och avrättade tyska oppositionella – och fackföreningsrörelsen var en av nazistpartiets huvudmotståndare. Det var därför ett led i Hitlers konsolidering av makten att med våld krossa den tyska fackföreningsrörelsen 1933. 

Vad som har varit mindre känt är att Gestapo senare började bedriva omfattande spionage och kartläggning av svensk arbetarrörelse i allmänhet och LO och svensk fackföreningsrörelse i synnerhet. 

Dagens ETC kan nu genom unika dokument från tyska Bundesarchiv avslöja hur det gick till när Gestapo kartlade LO i slutet av 1930-talet.

Nätverk med tusentals V-Männer

I en tidigare kasernbyggnad i Berlin ligger tyska Bundesarchiv. Här förvaras pappersresterna av Hitlers så kallade tredje rike. I miljontals dokument berättas i detalj om allt från vilka stämplar en viss högt uppsatt nazistisk dignitär ville ha med sig till Ryssland och Himmlers tjänstekalender till deportationslistor över judar som skickades till Förintelseläger som Treblinka och Auschwitz. 

Ett av bestånden i Bundesarchiv härrör från Heinrich Himmlers egen SS-myndighet, Reichssicherheitshauptamt, lite slarvigt översatt till svenska blir det Rikssäkerhetshuvudbyrån. Slarvigt eftersom lite av innebörden försvinner i översättningen. Någon motsvarande myndighet som arbetat med att terrorisera den egna befolkningen och utvecklat ideologin för Förintelsen har aldrig funnits i Sverige. 

I några av de miljontals akterna i arkivet ligger dokumentation från så kallade ”Vertrauens-Männer”, förtroendemän. I tysk jargong kallade V-Männer. Det var informatörer som fanns i tusental runt om i Nazityskland och försåg Gestapo med information som användes till att kartlägga och om möjligt undanröja människor som kunde bli till ett hot. Men de fanns också i de länder där Tyskland hade intressen. Som Polen, Frankrike och Norge. Och även i Sverige.

Utlovar direkt insyn i Säpo

”Alster” i Sverige var en av alla dessa V-Männer. Förmodligen fick han sitt namn efter bifloden Alster som rinner genom Hamburg. I juli 1938 blev han värvad av Gestapo och skickade löpande information till Gestapos kontor i Hamburg, där hans kontaktperson H Christiansen fanns. Rapporterna skickades sedan vidare till Gestapos högkvarter i Berlin. Mottagaren var ingen mindre än den numera ökände SS-översten Heinrich Müller, även kallad Gestapo-Müller. Han var en av SS-chefen Himmlers närmaste män och deltog vid Wannsee-konferensen, där den så kallade slutgiltiga lösningen av judefrågan fastställdes i januari 1942. Han befann sig även vid Hitlers sida i Führerbunkern vid krigsslutet men försvann sedan spårlöst. Men 1938-1939 tog han alltså emot rapporterna från förtroendemannen ”Alster” i Sverige.

I juni 1939, några månader före krigsutbrottet, uppger ”Alster” att han har lyckats få en förbindelse in i den svenska säkerhetspolisen genom sina svenska medarbetare. Han erbjuder nu Gestapo att ställa förtroliga frågor som rör polisen. Det framgår inte av dokumentet om hans förbindelse går till en eller flera tyskvänliga svenska poliser eller om han själv lyckats värva en person med insyn i polisen. 

Fick information inifrån LO

Det meddelande som tydligast visar vilken god insyn ”Alster” hade i den svenska arbetarrörelsen skickades till Gestapo den 4 juni 1939. Då berättar ”Alster” att Gunnar Sträng, ordförande i Lantarbetareförbundet, som senare kom att bli svensk finansminister, ska delta på en konferens för den internationella fackföreningsrörelsen tillsammans med flera andra fackföreningsledare. ”Alster” skickar meddelandet en hel månad innan konferensen, vilket visar att han fick tag på information inifrån LO:s organisation. Meddelandet är stämplat med stämpeln ”Geheim”, hemligt. I dokumenten syns att ”Alster” försett Gestapo med uppgifter rörande minst ett 70-tal personer inom svensk arbetar- och fackföreningsrörelse. 

Vem var då ”Alster”? 

Vi har inte hittat något dokument som avslöjar personens identitet. Om en eventuell förteckning över deltagare och åhörare på Folk- och försvarskonferensen 1939 finns bevarad så finns hans namn med bland alla de andra. I de tyska akterna finns omdömen och indicier. Gestapo beskriver ”Alster” som synnerligen insatt i intellektuella kretsar. ”Alster” kan också röra sig fritt på både stora konferenser och mindre möten med exempelvis Spanienfrivilliga. 

”Alsters” rapporter är fyllda med statistik och detaljerade uppgifter om fackföreningsrörelsen och i synnerhet LO:s organisatoriska uppbyggnad återkommer i materialet: 

”Under den sista delen av året var 42 förbund anslutna till Landsorganisationen (LO), med sammanlagt 7 407 lokalavdelningar, det vill säga fackföreningar. Antalet fackföreningar under redovisningsåret ökade med 362 och antalet medlemmar med 57 713, vilket motsvarar en medlemsökning på 6,9 procent. Det totala medlemsantalet i LO uppgick den 31 december 1938 till 897 947. LO:s medlemsantal har under de senaste tio åren nästan fördubblats.”

Vidare redogör ”Alster” för hur mycket pengar LO anslår för hjälp till politiska flyktingar och organisationens studie- och utbildningsverksamhet. I materialet finns också uppgifter om LO:s dåvarande ordförande August Lindberg samt ett fotografi för att Gestapo ska kunna identifiera honom.

Metoden: Gripanden och massmord

Så vad gjorde då Gestapo med den här typen av information? Det närmast självklara är att Gestapo upprättade en lägesbild över Sverige, de kartlade nyckelpersoner och potentiella motståndsmän. De sonderade också möjligheter till påtryckning för att Sverige skulle bli mer tyskvänligt.

I de länder som Tyskland kommer att ockupera visar det sig dock tydligt vad informationen från V-Männer kan användas till. Inför till exempel invasionen av Polen hade Gestapo sammanställt särskilda efterlysningslistor över polska intellektuella. Registret innehöll omkring 61 000 namn på personer som den tyska säkerhetsapparaten identifierat som potentiella motståndare. Efter invasionen skulle de antingen gripas eller avrättas. 

När Himmlers Einsatzgruppen följde i militären Wehrmachts spår hösten 1939 användes registret som ett viktigt arbetsredskap. Särskilt under Intelligenzaktion – kampanjen för att utplåna den polska intelligentian – låg registret till grund för gripanden och massmord på lärare, präster, ämbetsmän, politiker och andra personer som nazisterna betraktade som fiender. De allra flesta på listan fängslades och avrättades.

Även i det ockuperade grannlandet Norge användes sådan här information. Under hösten 1941 fängslades 30-talet personer från fackföreningsrörelsen då de lett en omfattande strejk mot den tyska ockupationsmakten. Två av dem, Viggo Hansteen och Rolf Wikstrøm, avrättades. 

Namnuppgifterna som samlades in av ”Alster” och andra V-Männ är således det som i Tyskland och andra länder blev grunden till Gestapos dödslistor. Det framgår inte av dokumenten när ”Alster” slutade skicka underrättelser till Gestapo. Materialet i akterna omfattar över 240 sidor och av de dokument som finns bevarade är det sista daterat 21 augusti 1939. Lyckligtvis drogs Sverige aldrig in i kriget. Men då hade det redan 1939 funnits omfattande information om svensk fackföreningsrörelse i Gestapos händer.