Sedan dess har protesterna eskalerat. På fredagen uppgav människorättsorganisationer att minst 50 personer ha dött, flera av dem barn. Under helgen kom rapporter om att säkerhetsstyrkor sköt skarpt mot demonstranterna, och efter snart två veckor beskrivs situationen som ett krig. Trots det dödliga våldet fortsätter. Irans president Ebrahim Raisi har svarat att protesterna kommer att bemötas strängt.
Protester sker i ett 80-tal städer runt om i landet, och i den kurdiska staden Oshnavieh tog demonstranterna kontroll under fredagen. Läget är sedan dess oklart, då all kommunikation med staden är bruten.
I Sverige finns Sima, har varit här i tre år för att studera. Hon planerar att återvända till Iran där hon har sina föräldrar, syskon och vänner och vill därför vara anonym.
– Om jag ställer upp med mitt riktiga namn kommer jag att få konsekvenser när jag återvänder.
Hon berättar att hon vid flera tillfällen har stoppats på gatan i Iran och blivit tillsagd att rätta till sin sjal eller sina kläder. Vid ett tillfälle stoppades Sima och hennes man av moralpolis och den gången krävde de att hon skulle följa med. Hon vägrade, och hennes man försökte protestera. De blev båda misshandlade. Människor omkring dem ingrep och det bildades en mänsklig kedja i ett försök att skydda Sima och hennes man, men polisen lyckades bryta kedjan och gripa dem.
– Jag var så rädd. De tvingade oss att skriva på papper om att aldrig göra något liknande igen. När jag satte mig i deras bil visste jag inte om jag skulle komma därifrån levande, säger Sima.
När Sima hörde om Mahsa Amini var hon mitt på Fridhemsplan.
– Jag bara satte mig ner och grät. Jag är en av 40 miljoner kvinnor som lever i Iran och alla har upplevt trakasserierna från moralpolisen. Det händer dagligen, och det är ett sår genom hela Iran.
Stänger ner internet
Sociala medier har gjort stor skillnad i landet. Människor delar sina tankar och upplevelser, videos på när moralpolisen griper kvinnor sprids, protesterna delas i realtid.
– Det har verkligen förändrat allt. Alla har tillgång till informationen nu. De här protesterna skiljer sig från de tidigare, det är en feministisk protest. Kvinnor och män har gått ut tillsammans för att visa att de tycker att det här är en fråga för kvinnor att avgöra själva. Till och med poliser har tagit avstånd från våldet genom att väga misshandla och trakassera människor, säger Sima.
Under torsdagen stängdes internet ner i Iran. När det hände under protesterna i Iran 2019 dog 1500 personer, enligt Reuters. Plattformarna Instagram och Whatsapp har också blockerats.
– De lärde sig att då kan de göra vad de vill, som att döda människor direkt på gatan.
Parin är också i Sverige och studerar, och även hon vill vara anonym för att inte riskera bestraffning senare. Hon är orolig för utvecklingen, både protesterna och den ekonomiska situationen och är rädd för att eskaleringen ska leda till mer smärta för folket i Iran. Men hon känner också hopp. Protesterna är annorlunda. Fler deltar, och kändisar och artister uttrycker sitt stöd både i Iran och internationellt.
– Det finns en stark vilja att förändra. Folket har fått nog.
Handlar inte om religion
Soheila Dashti kom till Sverige från Iran 1987 som flykting, 32 år gammal. Hon vill ställa upp med sitt namn till stöd för de som protesterar.
– Jag måste göra det lilla som jag kan för de iranska kvinnorna, säger hon.
För henne började problemen redan som lärare i en flickskola utanför Teheran. Flickorna fick inte sminka sig, ha gymnastikskor eller låta håret synas, men eftersom det bara var hon och flickorna där sa Soheila ingenting när några av13-åringarna tog av sig sina slöjor i de trånga, varma klassrummet. En dag kom två män.
– Någon hade tjallat på mig.
En rad krav ställdes på Soheila Dashti. När hon inte böjde sig fick hon sparken. Hon började engagera sig för ungas rättigheter, men situationen i landet hade eskalerat. En dag kom en kallelse, med en anklagelse om att vara organiserad mot islam.
– Men det handlar inte om religion. Jag är inte emot Gud eller islam, men säger de att jag är det så kan jag straffas med dödsstraff.
Även om hon inte varken kan eller vill återvända som det ser ut idag, så känner hon sig maktlös.
– Vad kan jag göra härifrån? Jag kan inte hjälpa Irans kvinnor. Men när jag såg att Mahsas blod gett liv åt folket, då kände jag hopp. Friheten kommer att förverkligas. Vi vet inte när, men det kommer att hända och det är så stort.
