– Nu handlar det om hur man i politisk mening ska förstå sina rättigheter som medborgare. Inte bara möjligheten att välja en annan regim utan också i sin vardag, säger han.

Brännpunkten har blivit slöjan. Den har blivit en symbol för det moraliska samhället hos de strikt religiösa, och för förtrycket hos de som protesterar.

– Det som framför allt gör dem intressanta är reaktion­erna på hennes död som ett rättsövergrepp och det som föranledde det, att hon måste bära hijab på ett visst sätt. Vi ser en hel del religiösa företrädare, företrädare inom akademien och i kulturlivet som fördömer det. Så det kommer både från en liberal idé om att man ska få välja hur man klär sig, men även från religiösa som menar att ingen ska tvingas, att det är fel sätt.

Samtidigt ser han en fara i att situationen eskalerar.

– Staten använder allt mer våld, och nu ser vi också att en del av de som protesterar använder våld tillbaka. Den här polariseringen, den är oundviklig. Men den är också farlig, för det betyder att det kan bli mycket mer våldsamt.

Saknas organisering

Ännu saknas det organisering bland de som protesterar, det har varit omöjligt i Iran under lång tid. Därmed saknas enligt Rouzbeh Parsi möjligheten till ihärdighet, vilket är avgörande för att få en förändring.

– Där har sociala medier ­blivit ett substitut som fungerar för ögonblicket, men protesterna måste bli kontinuerliga för att sätta statens motståndskraft på prov. Det inbegriper närvaro på gatorna men också i den politiska debatten så att frågorna inte glöms bort och problemen fortsätter sopas under mattan.

Han menar också att det saknas ett tydligt alternativ till den sittande regeringen, vilket kan få många att tveka.

– Vi ska inte glömma att många i Iran har upplevt en revolution. Då kanske man inte vill störta regimen utan att veta vad alternativet blir. Men det finns hopp i att även religiösa grupper säger att hijab ska vara frivilligt, för där finns en samexistens.