Demonstranten som bar på denna mycket radikala ”protestskylt” i en marsch med 15 000 människor var en helt vanlig medelålders man. Han hette Otto, tillhörde medelklassen och arbetade för ett multinationellt företag. Otto berättade att han var ”förbannat trött på Orbáns regim”. Han var ute på gatorna och demonstrerade, eftersom han ville rädda sin 18-åriga dotter från en diktatorisk framtid.

Det här är inte någon vanlig syn i dagens Ungern. De flesta regeringskritiska ungrare lider snarare av politisk apati, eller vågar inte demonstrera av rädsla för att på något vis drabbas negativt. Men de uppmärksammade protester som pågick under några vinterveckor 2018–2019 var både oväntat långvariga och radikala. De vittnade om den djupa, undertryckta frustration som regeringsmotståndare känner över politiken som präglat Ungern under det senaste decenniet.

Orbán har i flera år varit en symbol över det auktoritära, högerradikala, populistiska och främlingsfientliga hotet i EU. Från första stund har hans regering skapat kritiska rubriker och internationella protester. Men det har inte försvagat Orbán. Tvärtom så har han konstruerat ett allt starkare och ett allt mer auktoritärt system, som i dag i princip garanterar att han stannar kvar vid makten under en lång tid framöver.

Vart Europa än är på väg, så lär Orbán med andra ord följa med på vägen dit. Det gör det ännu viktigare att förstå hur Orbán på flera sätt hotar stabiliteten och demokratin i Europa.

Absolut makt och ”ungerska värderingar”

I februari 2019 publicerade den konservativa, amerikanska tankesmedjan Freedom House sin årliga sammanställning över politisk frihet i världen. Där hade man nedgraderat Ungern till att nu betraktas som ett endast ”delvis fritt” land. Tankesmedjan menar att Orbán har legat bakom ”oavbrutna attacker mot landets demokratiska institutioner”. Ungern är det första landet i EU som Freedom House därför inte längre betraktar som en fullvärdig demokrati.

Bakgrunden till detta dystra konstaterande är den auktoritära revolution som Orbán inledde så snart han kom till makten 2010. I valet samma år vann Fidesz en jordskredsseger och fick 53,1 procent av rösterna. Det gav partiet en egen majoritet i parlamentet, vilket innebar att Fidesz av helt egen kraft kunde rösta igenom sina egna lagförslag i parlamentet, utan att behöva kompromissa med andra partier.

Under den första mandatperioden 2010–2014 stiftade Fidesz hundratals nya lagar. Många av dessa var utformade för att attackera Ungerns demokratiska fundament. De gjorde att regeringen kunde ta kontrollen över landets maktdelningsinstitutioner och viktiga samhällsorgan, genom att man tillsatte nya lojala ledningar. Icke-lojala personalstyrkor rensades ut och ersattes med lojalister. På detta sätt miste både konstitutionsdomstolen, ämbetsmannasektorn, domstolsväsendet och public service-medierna sitt oberoende och fungerar i dag som verktyg för Orbáns maktutövning. Förändringarna centraliserade den juridiska, politiska och mediala makten i Orbáns händer. Så här etablerades grunden till dagens auktoritära system i Ungern.

Fidesz är ett nationalistiskt, reaktionärt och ärkekonservativt parti. Det är också ett nationalkonservativt parti, som passionerat försvarar det man anser är ”ungerska värderingar” – fosterlandskärlek, kristendom, den heteronormativa kärnfamiljen – mot olika progressiva värderingar som man anser är ”utländska” idégods. Orbán har sedan sitt makttillträde tvingat in dessa ”ungerska värderingar” i det ungerska kulturlivet, genom att villkora statliga bidrag och stöd till kultursatsningar med ”rätt” inriktning.

Under den senaste tiden har man även attackerat den akademiska friheten, med syfte att tvinga bort ”icke-ungerska” värderingar. I oktober 2018 förbjöd regeringen i praktiken akademiska studier i genusvetenskap, genom att man drog in all statlig ackreditering och finansiering. ”Människor föds som antingen män eller kvinnor”, hälsade regeringen kort.

Orbáns politik har genom åren kritiserats av bland annat EU-parlamentet, EU-kommissionen, Europarådet, Venedigkommissionen, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSCE), EU-domstolen, Europadomstolen, FN:s speciella rapportörer, samt olika människo- och civilrättsorganisationer. Bortsett från ett fåtal gånger då Orbán låtsats lyssna och genomfört några kosmetiska förändringar av kritiserad lagstiftning, har hans konsekvent avfärdat den internationella kritiken. Han har fortsatt med sin auktoritära revolution och inga protester har lyckats stoppa den.

EU:s oförmåga att rädda demokratin och upplysta värderingar i ett av unionens egna medlemsländer, har gett vind i seglen för flera andra politiker som liknar Orbán. Som talar om frihet, men som har en auktoritär och nationalistisk agenda. Redan inför valet 2014 förklarade en oppositionell lokalpolitiker i Budapest för mig, att Orbáns listiga angrepp mot demokratin sannolikt skulle inspirera efterföljare:

– Det här kan bli en handbok i hur man smidigt bygger upp en diktatur. Det här kan kopieras och påverka resten av Europa.

Populism, nationalism och euroskepticism

De största demonstrationerna som har arrangerats under Orbáns styre, och faktiskt även under hela den postkommunistiska perioden i Ungern, har alltihop varit för Orbán. Inte emot honom. 2012 hade den ungerska regeringen utvecklat en infekterad konflikt med EU. Orbán höll ett tal där han jämförde byråkraterna i Bryssel med forna tiders Moskvakommunister – fiender bägge två, som ville kontrollera det ungerska folket! Samma år arrangerade Fidesz tre euroskeptiska nationalistmarscher i Budapest, som lockade mellan 150 000 och 400 000 regeringsanhängare.

Orbán är ett klassiskt exempel på en populistisk politiker. Han sätter likhetstecken mellan sig själv och det ungerska folket, och legitimerar all sin politik med att det är ”folkets vilja”. Samtidigt attackerar han ständigt olika ”eliter” både i Ungern och utanför landets gränser, som är ”fiender till folket”. När han fått internationell kritik på grund av sitt styre, har han hävdat att det egentligen rör sig om ”utländska attacker mot det ungerska folket”. Att kritiken i själva verket är försök av olika utländska krafter att beröva Ungern dess självbestämmande. Orbán har framför allt riktat sådana attacker mot EU, i form av euroskeptiska utspel. Han har mycket framgångsrikt anspelat på ungersk historia, för att trigga igång både oro och nationalism hos sina väljare.

Det här är ett fenomen som har undersökts av den ofta citerade ungerske statsvetaren Péter Krekó. När jag träffat honom i Budapest, har Péter Krekó förklarat att det ännu finns många ungrare som söker en stark ledarfigur att sluta upp kring. En landsfader som kan leda sitt folk och ta kampen mot hotfulla ”fiender” – särskilt utländska fiender. Den här mentaliteten bottnar i Ungerns historiska erfarenhet av att ingå i större länders maktsfärer.

– Det finns en generell känsla av att andra alltid har bestämt över våra liv. Att vi alltid varit styrda av stormakter och att vi aldrig haft våra öden i egna händer. Det ligger en viss sanning i det. Vi har också upplevt långa perioder med ett begränsat eller helt utraderat självstyre, säger Péter Krekó.

Ingenting av detta är heller unikt för Ungern. Liknande historiska erfarenheter och mentaliteter finns i ett flertal andra östeuropeiska länder. Där löper stormakters inflytanden som en röd tråd genom historien, ända fram till att länderna förväntades anta marknadsekonomier och liberala system efter kommunismen för att kunna närma sig väst och bli medlemmar i EU. Även där har det höjts nationalkonservativa röster om att traditioner och värderingar hotas av ”utländska” idégods. Det är en krutdurk som stått redo att tändas på.

Fidesz var det första högerradikala, populistiska partiet som kom till makten och bildade regering på helt egen hand i ett EU-land. Orbáns aggressiva utspel mot EU har åtföljts av att den nationalistiska euroskepticismen vuxit sig starkare i fler östeuropeiska länder, och i flera fall letat sig fram till regeringsmakten.

Och det var flyktingkrisen 2015 som allra tydligast visade hur det finns en spricka mellan öst och väst i EU. När EU-kommissionen på våren 2015 beslutade att obligatoriska kvotflyktingar ska fördelas solidariskt mellan alla medlemsstater, mötte det ett massivt motstånd från den så kallade Visegrádgruppen där Ungern, Polen, Tjeckien och Slovakien ingår. Regeringarna i de tre första länderna vägrar fortfarande att ta emot kvotflyktingar, vilket gjort att EU har åtalat länderna. Det är Orbán som agerar språkrör för denna flyktingfientliga linje hos Visegrádgruppen.

Flyktingpolitiken har ytterligare spätt på avskyn för EU:s överstatliga inflytande, hos dessa länders regeringar och hos andra kritiker av unionen. I slutändan har detta lett till att en utmaning EU mött ända sedan sin barndom har intensifierats på nytt: dragkampen mellan federalister som vill utöka gränsöverskridande avtal och förpliktelser för medlemsstater, och nationalistiska krafter som tvärtom betonar staternas suveränitet. Orbán och Fidesz är hårdnackade nationalister och uttrycker sig allt mer paranoida, när man tycker sig se den ”federalistiska fienden” överallt.

– De ser det som att federalisterna försöker attackera själva nationalstaten. Ibland kommer federalisterna i form av EU, andra gånger som George Soros eller som Tyskland. De hotar antingen den inhemska arbetsstyrkan eller den demografiska uppbyggnaden, med sin migrationspolitik. Allt bygger åter igen på förställningen om att vi blir styrda av någon utifrån, säger Péter Krekó.

I dag är Orbán mest känd i omvärlden för sitt häftiga motstånd mot flyktingar, invandring, multikulturalism och islam. Han varnar ständigt för att Ungerns kulturella identitet och Europas kristna kultur är under hot av en aldrig sinande flyktingström, som egentligen utgör en ”muslimsk invasion”. Orbán menar att muslimska migranter oundvikligen kommer skapa parallellsamhällen och ”no go-zoner” överallt där de bosätter sig, vilket per automatik kommer leda till islamistiska terrordåd.

Det här var inte alls något som Orbán brukade tala om under sina första år vid makten. Då var han ”bara” en auktoritär populist. Men Orbán var den förste regeringschefen i EU som kapitaliserade på den islamistiska attacken mot satirtidningen Charlie Hebdo, i Paris i januari 2015. Omedelbart efteråt började han göra en sammankoppling mellan flyktingar, muslimska invandrare och terrorism. Han lade sig till med en starkt främlingsfientlig och rasistisk retorik, vilket ledde till att Fidesz sedan var det enda regeringspartiet i EU som inte tappade väljarstöd under flyktingkrisen.

Orbán är också den regeringschef i Europa som svarat allra mest brutalt på flyktingkrisen. I september 2015 färdigställde hans regering bygget av Europas längsta mur, ett stängsel med rakbladstaggtråd längs med hela den ungersk-serbiska gränsen. Syftet är att hindra asylsökare från att ta sig in i landet. I dag får två asylsökare per dag träda igenom stängslet, in i två taggtrådsomgärdade barackläger vid gränsen som kallas ”transitzoner”. Inga människor får lämna lägren förrän deras asylprocesser blivit färdig, vilket oftast resulterar i avslag.

Det fåtal flyktingar som faktiskt erhållit asyl i Ungern har fått den statliga hjälpen nedskuren till svältgränsen. Samtidigt har det blivit svårare för civilsamhället att gå in med stöd, eftersom en ny lag som Fidesz stiftade på sommaren 2018 kriminaliserar all hjälp till ”illegala migranter”.

Orbán har brutaliserat både asylpolitiken och språket kring asylsökare. I början ledde den här politiken mest bara till att bekräfta Ungerns roll som det svarta fåret i EU. Men undan för undan har det skett en förskjutning hos andra regeringar i EU, som i dag kritiserar EU:s flyktingpolitik med likadana ordval som tidigare bara den ungerska regeringen använde. Den utvecklingen hade sannolikt inte skett lika enkelt om det inte hade funnits ett exempel att ta efter. På samma sätt gång har denna brutalisering försvagat EU:s försvar av en humanitär flyktingbehandling.

Samtidigt har populismen och nationalismen följt med Orbán in i främlingsfientligheten. Han har lagt mycket tid och skattemedel på att sprida statlig propaganda om en konspirationsteori, om att hela flyktingkrisen egentligen är organiserad av den judiske, ungersk-amerikanske finansmannen och filantropen George Soros. Orbán påstår att Soros kontrollerar EU-kommissionen och att han har en ”plan” om att föra in miljontals muslimer till Europa, i syfte att försvaga det kristna kulturarvet och för att skapa en multikulturell väljarbas som röstar på enbart vänsterliberala partier.

Orbán har använt kampen mot ”Sorosplanen” för att attackera det oberoende civilsamhället i Ungern, som i varierande utsträckning sponsrats av Soros viktiga demokratistiftelser. Civil- och människorättsorganisationer har stigmatiserats av nya lagar och demoniserats som ”agenter för Sorosplanen”, i långvariga propagandakampanjer. Regeringen har också attackerat det privata och ansedda Centraleuropeiska universitetet (CEU) i Budapest som grundades av George Soros, och regeringens vägran att utfärda ett undervisningstillstånd gör att CEU tvingas flytta sin verksamhet till Wien under 2019. Det är första gången som en regering i ett EU-land de facto stänger ner ett högre lärosäte av politiska skäl. Den ungerska regeringen har fått stark internationell kritik både för dessa attacker och för Soros-propagandan, som anses anspela på antisemitiska föreställningar om en judisk världskonspiration.

De regeringsockuperade medierna

Många av Orbáns väljare tror i dag på fullt allvar att det finns en farlig ”Sorosplan”. Likaså att Ungern och Europa kommer att översvämmas av muslimska migranter, om det inte vore för Orbáns gränsstängsel. De tror också att Sverige är ett högst reellt skräckexempel på en misslyckad invandringspolitik, som har lett till att det råder inbördeskrig i svenska förorter – eftersom nästan alla ungerska medier hävdar så.

Orbán är inte bara auktoritär, utan också en pionjär när det kommer till att ockupera medierna. Ända sedan regeringen tog kontrollen över public service-medierna 2010 har dessa fungerat som lojala propagandaorgan. Under de senaste åren har Orbán även tagit kontrollen över nästan samtliga kommersiella nyhetsmedier, genom att låta lojala affärsmän köpa upp dem. Sedan 2015 har nära 500 tidningar, TV-kanaler, radiostationer och nyhetswebbportaler köpts och fått sina redaktörer och journalister utbytta mot regeringslojalister.

I slutet av november 2018 ”donerades” dessa 500 mediebolag till den gigantiska Centraleuropeiska Press- och Mediestiftelsen (CEPMF), som leds av en regeringslojal mediemagnat. Alla dessa medier har nu alltså en och samma ägare. Reportrar utan Gränser har uttryckt en ”extrem oro” över CEMPF, som saknar motsvarighet i resten av EU. Enligt organisationen har ”en sammanslagning av så många mediebolag som stödjer ett enda parti inte synts till i Ungern sedan kommunistregimen föll”.

Orbán använder de ockuperade medierna för att sprida propaganda. Han hyllar sin egen regering, demoniserar sina motståndare, skapar rädsla och hat över ”Sorosplanen”, flyktingar, muslimer och terrorism, och hjärntvättar tillräckligt många medborgare för att de ska fortsätta rösta på Fidesz. Orbáns väljare befinner sig i en propagandabubbla, som är svår att träda ur eftersom det i dag kvarstår ytterst få oberoende nyhetsmedier som det går att få alternativa berättelser från.

Den ungerska ekonomiprofessorn Ágnes Urbán analyserar sedan flera år denna situation på uppdrag av den oberoende, mediegranskande organisationen Mérték. Hon berättar, att av de traditionella, rikstäckande medierna som levererar dagliga nyheter finns det i dag bara en enda helt oberoende aktör kvar. Det är TV-kanalen RTL Klub, som ägs av den tyska Bertelsmankoncernen.

– I april 2018 lades både den sista fria, rikstäckande dagstidningen Magyar Nemzet och den sista fria, rikstäckande radiostationen Lánchíd ned. Andra TV-kanaler och dagstidningar som formellt kan se oberoende ut är inte det, eftersom de är fulla av annonser från staten och aldrig skulle kunna göra några seriösa granskningar av korruptionen och andra problem med regeringen.

Fortfarande återstår det tre, fyra stycken oberoende veckomagasin med nyheter och politiska analyser. Men de når mest bara en begränsad, intellektuell grupp i storstäderna och går ofta inte ens att köpa i butiker på landsbygden. Under de senaste åren har därför webbaserade nyhetsportaler blivit de viktigaste spridarna av oberoende nyheter. Men även de är utsatta för tryck från regeringen, och i likhet med andra länder använder en majoritet av invånarna i Ungern Internet för att nöjessurfa. Inte för att söka upp alternativa eller internationella nyheter.

– På den ungerska landsbygden är Internetanvändandet dessutom lägre än i storstäderna. Resultatet är att en stor del av Ungerns befolkning i dag endast tar del av regeringskontrollerade propagandamedier, konstaterar Ágnes Urbán.

Det här är en mycket viktig faktor bakom varför Fidesz fortsatt vinna jättelika segrar i lokalval, parlamentsval och EU-val.

Ungern har EU:s sämsta mediepluralism. Dit har man nått genom att regeringen har knutit band med pengastarka och ideologiskt närstående figurer i näringslivet. Orbáns förvandling av de ungerska medierna till maktverktyg har gett högerauktoritära krafter ännu en handbok, som visar hur det går att fånga människor i en propagandabubbla trots en fortsatt fri närvaro av Internet.

Framtidsperspektiv

En auktoritär stat har uppstått mitt i Europas hjärta. I september 2018 röstade EU-parlamentet ja till att trigga igång ett så kallat artikel 7-förfarande mot Ungern. Det är en åtgärd som kan tas till när ett EU-lands regering anses bryta mot EU:s grundläggande demokrativärden, och när protester inte lyckats leda till en kursändring. Konsekvenserna kan bland annat bli att regeringen mister rösträtt i Europeiska rådet. Artikel 7-förfarandet kallas för ”atombomben” och betraktas som ett av EU:s starkaste verktyg mot medlemsländer. Ungern är den första landet som fått atombomben triggad emot sig.

Men flera medlemsländer har sedan riktat kritik mot att det fortsatta arbetet med förfarandet gått långsamt. EU har svarat mycket långsamt på Orbáns auktoritära politik av två anledningar. För det första saknar unionen tillräckligt starka inbyggda verktyg för att beskydda demokratin, eftersom man helt enkelt förutsatt att alla medlemsstater ska förbli demokratiska. Och för det andra så har det fram till relativt nyligen inte funnits ett tillräckligt starkt stöd från den europeiska högern för att ingripa mot Ungern.

Fidesz är fortfarande medlemmar i Europeiska Folkpartiet (EPP), den största partigruppen i EU-parlamentet. Där är även svenska Moderaterna och Kristdemokraterna medlemmar. I dag har de svenska högerparlamentarikerna lätt att rikta kritik mot Orbán. Men fram till för bara några år sedan så avfärdade man delar av kritiken, med att den kom från ”vänsterhåll” och riktades mot Orbán bara för att han är en högerman. Efter att en allt högre opinion väckts inom EPP blev Fidesz till sist avstängda i mars 2019 – men fortfarande inte uteslutna.

Ungers regeringsmotståndare har redan i åratal varit besvikna på EU, vars utvecklingsmedel dessutom bidrar till att hålla liv i Orbáns regering. Men det är dessa regeringsmotståndare, i det kämpande men till stora delar apatiska civilsamhället, som måste föra det främsta kampen för demokratin i sitt hemland.

Det kommer inte att bli en enkel sak. Orbán har cementerat så mycket av sin maktcentralisering, sina reaktionära värderingar och sin kontroll över statsapparaten i dagens system, att det kommer bli oerhört svårt att backa tillbaka det auktoritära bandet i Ungern även om Fidesz i teorin skulle röstas bort. Dessutom så förblir Ungern ett extremt polariserat land.

I februari 2019 hade de stora protesterna mot regeringen ebbat ut. Månaden därpå visade en färsk opinionsundersökning att Orbáns väljarbas var intakt. 50 procent av de som röstar står fortfarande bakom honom, medan den andra hälften av befolkningen avskyr honom. Polariseringen står både mellan stad och landsbygd, mellan högutbildade och mindre utbildade, mellan unga och den äldre generationen som växte upp i det ickedemokratiska kommunistiska systemet.

Om Orbán ska gå att besegra i valurnorna så måste Ungerns övriga oppositionspartier enas i en gemensam lista. Det är svårt, eftersom oppositionen är mycket spretig. Det finns en rad små partier som rör sig mellan socialdemokrati och liberalism. Därutöver det egentliga socialdemokratiska partiet MSZP, samt det största oppositionspartiet, Jobbik, som är lika högerradikalt som Fidesz. Jobbik bildades 2003 som ett antisemitiskt fascistparti. Under de senaste åren har partiet gått igenom en slags reformprocess för att städat undan de radikala inslagen.

Av naturliga skäl så tvivlar många fortfarande på hur grundligt partiet har städats ut. Men i de rikstäckande protesterna som pågick under vintern 2018–2019 så gjorde de andra oppositionspartier gemensam sak med Jobbik, för första gången. Med facit i hand är det inte Jobbik, utan Fidesz som har demonterat Ungerns demokrati. Det är inte heller Jobbik, utan Fidesz som har blivit ett föredöme för Europas högerradikaler.

Orbán vann redan efter sitt makttillträde stor respekt i högerradikala kretsar, för sin nationalistiska och värdekonservativa retorik. Efter att han 2015 anammade ett rasistiskt och främlingsfientligt språk så började även invandringsfientliga krafter och den antimuslimska extremhögern se honom som ett föredöme. Den bilden har Orbán själv försökt förstärka, genom att framhäva sig själv som det kristnas Europas försvarare. Orbán tjänar också som en inspirerande motbild i EU för högerradikalerna, genom att han visar att det går att driva igenom en högerauktoritär politik, utan att behöva använda våld – och utan att EU eller någon annan kunnat hindra honom.

Det är mot bakgrund av detta, som Sverigedemokraternas Björn Söder bad om ursäkt för den svenska regeringens kritik av Orbán, när den ungerska regerings internationella talesperson besökte Stockholm i slutet av mars 2019.

Skapar ringar på vattnet i EU

Orbáns Ungern är på flera sätt ett hot mot stabiliteten i Europa. Han har ritat upp en plan för andra högerauktoritära krafter över hur man snabbt kan underminera sitt hemlands demokratiska grundfunktioner. Han har nästan tagit kål på de oberoende ungerska medierna och istället gjort dem till ett vapen för att behålla makten. Han har brutaliserat den ungerska asylpolitiken, vilket skapar ringar på vattnet i EU. Och han bygger mycket av sin populism på historia, kulturdebatter, värdegrundsfrågor och förutsättningar som inte är unika för Ungern, utan som kan tas efter i andra länder.

Jag skriver de här sista orden på ett kafé i Warszawa. Det är här, i Polen, som det sedan 2015 dykt upp en andra högerauktoritär regering i ett EU-land. Regeringspartiet Lag och rättvisa (PiS) är ärkekonservativt, nationalistiskt, euroskeptiskt, värnar ”polska värderingar” och regerar i allians med den katolska kyrkan. Så fort PiS kom till makten kopierade man steg för steg hur Orbán tog kontroll över maktdelningsinstitutionerna. Man började med att angripa konstitutionsdomstolen, sedan public service-medierna – i dag är de regeringens propagandamegafoner – och sedan de offentliga åklagarna. PiS har gjort flera försök att ytterliga skärpa den redan stenhårda abortlagen och har redan skrivit in polska värderingar och nationalism på dagordningen i utbildningsväsendet.

Det är PiS-ledaren Jarosław Kaczyński som är Polens starka man och som håller i alla trådarna bakom regeringen, även om han inte har någon formell position i den. Precis som Orbán inledde Jarosław Kaczyński sin politiska karriär i oppositionen mot den kommunistiska enpartistaten, men har i dag slagit in på en väg där han återskapar en auktoritär stat. Polens och Ungerns antidemokratiska U-svängar har lett till djup besvikelse hos alla de som såg just dessa två länder som särskilt stora demokratiska hopp, vid systemskiftet 1989. Att samma två länder nu istället leder den auktoritära vågen i EU är mycket oroväckande, särskilt för resten av östra Europa. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.