Från en lägenhet i Nacka har Rimas föräldrar och syskon följt utvecklingen i Gaza och ansträngt sig till sitt yttersta för att få hjälp av utrikesdepartementet. De vill att Rima, hennes tvillingsyster Manel och deras barn ska få hjälp att evakueras från området. Men UD har sagt att de inte kan göra något. 

— Jag har varit stolt över att vara svensk medborgare. Jag och min familj har alltid skött oss, jobbat och gjort våra plikter. Jag har aldrig varit en börda för Sverige men nu när vi behöver hjälp känns det som att vi blivit lämnade ensamma. Sverige har varit som ett berg, en pyramid, som rasat för mig nu. 

Jag behöver hjälp med att rädda mina döttrar och deras barn.

Orden kommer från Beya, Rima och Manels mamma. De senaste månaderna har hennes känsloliv pendlat mellan rädsla, uppgivenhet och frustration. 

— Det enda jag får höra är ”vi förstår”. Jag vet att ni förstår. Tack för att ni förstår. Men det räcker inte. Jag behöver hjälp med att rädda mina döttrar och deras barn. 

Blev kära – flyttade till Gaza

Det var vårvintern 2012, när Rima och Manel var 19 år gamla, som de lämnade Sverige. De hade träffat varsin kille online, blivit förälskade och bestämt sig för att flytta till Gaza. 

Var du inte orolig när dina barn bestämde sig för att flytta? 

— Jo såklart, men det finns inte mycket man kan göra som förälder i en sådan situation. De var unga och kära, och de hade åtminstone varandra. 

Föräldrarna har vid ett flertal tillfällen besökt sina döttrar i Gaza. Senast nu i maj. Då var det fortfarande hyfsat lugnt i området och Rima och Manel levde sina vanliga vardagsliv. Deras barn gick i skolan, på helgerna gick de till stranden eller parken. Manels man jobbade med jordbruk och Rimas är lärare. 

Nu är Manel höggravid och på flykt med sin man och deras fyra barn. 

Rima befinner sig på ett sjukhus i Khan Yunis med den del av familjen som överlevde raketattacken. Hon har brutit ryggen och kan inte röra sig. Samtidigt kräver IDF att de ska evakuera, då Israel tänker bomba runt omkring sjukhuset.

”En omöjlig situation”

— Jag förstår inte. Det är inte en omöjlig situation. De går att lösa. Massa länder har lyckats evakuera betydligt fler. Men svenska Utrikesdepartementet verkar se det som en omöjlighet. Alla möjliga länder har klarat det, så varför inte Sverige? Vad är det Sverige inte har? För det känns som ett land som har väldigt mycket.

Orden kommer från Rima och Manels yngre syster Hoyem. Hon är 28 år och har sedan den 7 oktober legat på myndighets-Sverige konstant för att få ut sina systrar. Hittills har hennes arbete inte gett något resultat. Hon fortsätter med att berätta om sina systrar. 

— De är så harmoniska, inte alls som jag. De är världens bästa mammor, de mest omtänksamma och inte dömande alls. Rimas son Jawad, som skadat benet, brukade älska att spela fotboll, vi brukade prata om det. Jag lovade att köpa fotbollskläder åt honom. 

I början av kriget hade familjen i Sverige hopp om att systrarna och deras barn skulle få komma hit. Då pratade de med barnen i Gaza om det, lärde dem räkna till tio på svenska och lovade att de skulle få åka pulka. 

— Rimas barn älskade chips och nudlar, jag minns när vi pratade att det var det de frågade mig om: Finns det chips och nudlar i Sverige? 

Kan du berätta lite om Khadija? 

Hoyem tystnar och svarar sedan snyftandes. 

— Hon var en liten Rima faktiskt. Lugn och harmonisk som sin mamma. De hade en katt som hon älskade. 

Vad tänker du om att UD har avrått svenskar från att åka till Gaza de senaste tio åren? 

— För det första flyttade Rima och Manel dit innan den här avrådan infördes. Men också, UD avråder från att resa till massa länder. Delar av Thailand, Israel, Tunisien. Min kusin bröt sitt ben i Tunisien och fick hjälp av Sverige med att komma hem. 

Varför tror du att det är så annorlunda hantering när det kommer till svenskar just i Gaza?

— Jag vet inte. Det känns som att vi inte är viktiga nog. Det tog flera månader innan UD ens skapade ett ärende för mina systrars och deras barn. Känslan man är att vi är andra klassens invånare.