Analys / Johan Ehrenberg.

2019-12-30 10:30
  • Bild: Shutterstock
  • Bild: Shutterstock
  • Bild: Susan Walsh/AP/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Supermakternas kamp: Kina mot USA

Kina mot USA, Trump mot Xi Jinping. ­Silicon Valley mot Shenzhen. Dollar mot yuan. ­Världens rikaste företagsägare mot världens snart rikaste?

Det mullrar av oro i den värld som skulle handla i liberal frihet. Så, vad är det som ­händer under ytan.

Johan Ehrenberg skriver om den konflikt som kommer att dominera 20-talet.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

December 2019. Något unikt händer. En ambassadör från en stormakt går ut och hotar ett litet land att om de inte beter sig bättre kommer det kosta. Handeln minskar. Landet bör passa sig.

Nej, det här var inte en amerikansk ambassadör som gav ett litet fattigt Latinamerikanskt land en utskällning.

Det var Kina som gav sig på Sverige.

Vem såg det komma 2000 då svenska företag flyttade produktion till det billiga landet i öster?

Vem såg den nya världsmakten visa sitt verkliga ansikte?

Imperier lever allt kortare

År 2000 pratade jag med professor Gamal Algitany i Kairo. Ett samtal om Egyptens långa historia och om världshistoriens mäktiga imperier. Hans sa då något jag aldrig glömt.

– Imperier? Du kan lära mycket av Egypten. Vi har inte varit ett fritt land på flera tusen år och ändå finns vi kvar. Men var finns Romarriket? Var finns Bysans? Var finns det stora brittiska imperiet? Och var är Sovjetunionen?

USA då?

– Ha! USA ger jag femtio år.

Imperier får en allt kortare livslängd. Om jag kunde tala med Gamal Algitany i dag om utmanaren Kina tror jag han skulle fnysa och säga.

– Kina. Ge dem trettio år. Inte mer!

Och det kanske är rätt. Kapitalismens hjul snurrar i dag så fort att det vi tog för självklart i vår vardag är borta tio år senare. När skickade du ett fax senast? Och vad hände med dina utsvängda gabardinbyxor? Produkter och ny teknik slår sönder det invanda, men en sak är rätt konstant. Ett allt mindre antal personer äger världen och lustigt nog är de oftast barn till de som ägde den förr.

Den bild vi har av världen är alltid gammal, det vi lärde oss när vi växte upp spökar hela tiden.

Om man tittar på industrimakten i världen så finns det en fördom om att Kina kan dominera genom en miljard underbetalda arbetare. I själva verket är det i Kina den stora robotiseringen pågår.

Robotisering pågår

Av världens robotar finns mer än var tredje i kinesiska fabriker. Och allt fler robotar produceras i landet där nya robotfabriker har samma mål som andra. Så småningom: robotar som producerar och utvecklar nya robotar.

Näst störst är Japan, där installerades 55 000 nya robotar 2018, ungefär hälften mot i Kina. Sedan kommer Korea på tredjeplats, USA på fjärde och Tyskland på femte. Sverige ligger långt efter vilket är lite lustigt med tanke på att ABB var bland de första som tog fram just industrirobotar. Men vem blir profet i egen by?

Robotfrågan handlar inte om att producera mest saker billigast, det handlar om ett nytt produktionssystem där Kina också enligt många kommit allra längst när det gäller artificiell intelligens, AI. Det handlar då inte om att få bilar att köra själv, det handlar om att kunna påverka all forskning, all utveckling och dessutom över­vaka det mesta. Kinas framgångar på AI-området är en direkt utmaning mot övriga världsmakters dominans.

Svaret på utmaningen

Så hur reagerar världens mäktiga nationer på det här, framförallt hur reagerar dominanten USA där ledande makthavare nog för trettio år sedan räknade med att få se en utveckling som den i Ryssland. En tänkt framtid där Kina skulle vara producent, men beroende av kunskap och teknik från USA och EU och dessutom beroende av de gamla makternas kapital. Inte en kunskapsnation som utmanade och gick före. Och som finansierar sin utveckling själv. Och dessutom börjat testa territoriella gränser mot sina grannar.

Ja, man reagerade såsom mäktiga nationer alltid reagerat.

Vapen, vapen, vapen

Militär upprustning. USA rustar och har i dag nästan tre gånger större militära utgifter (vilket betyder mer militär makt) än Kina. 649 miljarder dollar mot 250 miljarder. Men lägger man till de lojala staterna till USA, som Saudi­arabien, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Japan, Kanada… ja, alla de länder inom och utom Nato som i praktiken har sin plats under den amerikanska örnens skugga, så handlar det om minst 1 000 miljarder dollar i militär makt mot 250 miljarder.

Nu är Kina inget land man kan bomba sönder som Irak, det skulle bli kärnvapenkrig, men det står en historiskt stor militär styrka mot ett Kina utan allierade och det innebär att övermakten används i andra länder där olja och gas finns eller där ett alltför Kinavänligt intresse från makt­havarna riskerar att uppstå.

Det är inte en slump att Kinas väldiga infrastrukturprojekt, Sidenvägen, faktiskt bromsats så den inte når fram till den största ekonomin på jorden, alltså EU (EU:s ekonomi är större än både USA:s och Kinas, men EU är en svag politisk makt).

Hit men inte längre, Siden­vägen viker av mot Pakistan och sedan byggs fortsatt infrastruktur i Afrika.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Det är faktiskt bara i Sydostasien och i Afrika som Kinas inflytande expanderar. EU och USA har minskat sin handel med Afrika vilket gjort att Kina ökat. Handelsavtal sluts mellan Kina och afrikanska stater men fortfarande är handeln bara 200 miljarder dollar per år, enligt statistik från the General Administration of Customs of China. Så när Kina storsatsar på Siden­vägen genom Afrika så är det många miljarder men samtidigt inte – eftersom 2 000 miljarder dollar på 15 år är bara 133 miljarder per år (uppskattning från the American Enterprise Institute (AEI) China Global Investment Tracker), det vill säga ungefär vad ett litet nordiskt land investerar. Men Afrika är stort.

Energin är problemet

Den största bromsen för kinesisk dominans är energifrågan. Kina kan inte försörja sin industriapparat, sin trafik och sin uppvärmning med egen energi. Man är beroende av import och importen är olja och kol långt bortifrån. Stängs kranen från Iran eller Venezuela får Kina akuta problem.

Så det är inte en slump att det var Kina som storsatsade på förnybar energi, som skapade solcellsrevolutionen, som har mest vindkraft i världen och som satsat mest på elbilar av alla marknader. Varje icke importerad kWh är mer oberoende.

Men farten i utvecklingen och kravet på bättre levnadsstandard gör att även kol växer snabbt. Och nyligen öppnade Putin och Xi Jiping kranen på världens största gasledning. Ryssland säljer nu mer gas till Kina än till EU.

Energiefterfrågan bara ökar och även om det finns gigantiska företag för förnybar energi i landet finns det ännu större kol och oljebolag. Och att vara störst ger lobbymakt även i Kina.

Men det är en känslig fråga. När storstädernas luft blir farlig att andas blir också politiken utmanad av det enda som människor sällan accepterar. Ett direkt hot mot sin och sina barns hälsa. Speciellt inte det senare.

Kinas kommunistparti hotas inte av oppositionella eller av underjordiska organisationer som skulle kunna bli partier. Det verkliga hotet mot ledningens makt är om människor bara får nog om vardagen blir sämre.

Det nya övervakningssamhället

För att undvika det har Kina byggt upp världens mäktigaste övervakningssystem. Ett system som i sig är en utmaning mot amerikansk IT-dominans. Facebook och Google och NSA kan verkligen övervaka användare. Men Kinas övervakning går ännu längre.

Johan Lagerkvist, forskare på Stockholms centrum för forskning om offentlig sektor, säger till Dagens ETC:

– Det är ju så otroligt omfattande, inte helt olikt Orwells 1984. Det finns ingenstans att gömma sig. Kina har blivit en digital diktatur med närmast perfekt övervakning, ända ner på bio­metrisk nivå.

Internet var en revolution även i Kina. Nya åsikter, nya appar, nya möjligheter att sprida journalistik dök upp på 00-talet. Oftast om ofarliga saker men i samband med allt mer lokala protester på landsbygd och protester mot korruption blev det hela farligt för regimen.

– Den här kombon av att uttrycka åsikter på nätet och maktmissbruk och fysiska protester ledde till att civilsamhället började ta form som en kraft mot statsmakten. Det här var en period när det var väldigt oroligt, med debatter och protester. Så till slut började myndigheterna och regeringen och säkerhetsapparaten bli oroliga för det här, säger Johan Lagerkvist.

Kina började censurera de framväxande sociala medierna runt 2008–2009, konstaterar han. Avlönade kommentatorer skulle påverka i diskussionstrådar, och man satsade på internetpoliser. 

– Om man spolar fram till 2013 då Xi Jinping tog makten så ökade repressionen, både på sociala medier men också samhället i stort, genom olika typer av kampanjer, mot de etablerade mediehusen, mot akademierna, mot universitet, intellektuella i allmänhet, mot försvarsadvokater, mot representanter för det avvikande, mot dissidenter. Ny lagstiftning föddes som slog mot framför allt frivilligorganisationer. Man satsade stort på internetpoliser. Och den tekniska utvecklingen tog fart i samma veva som snaran började strypas åt.

Alla övervakas

Kina som övervakningssamhälle handlar inte om enstaka individer som står upp och utmanar. Det handlar om alla. Och det handlar om ett storskaligt experiment där en hel folkgrupp är utsatta för en övervakning ingen trodde möjlig för några år sen.

– Det är svårt att vara inkognito någonstans i Kina. Och ingenstans är det så tydligt som i nordvästra regionen Xinjiang, med den muslimska minoriteten. Det är allt från kameraövervakning, i trafiken, i städer, det är satellitövervakning som kan zooma in, det är ny teknik, inspelningar i realtid, det är möjligt att identifiera individuella personer på basis av ansiktsigenkänning, ljudinspelningar av röster. Det blir allt mer sofistikerat. Man kan mäta avstånd mellan olika punkter på huden för att skilja tvillingar från varandra. Och sen blir det enkelt att matcha individer på en lista mot en person, konstaterar Johan Lagerkvist. 

I alla typer av polisstater finns ju motståndsrörelser och motstånd, men frågan är hur dessa ska sig uttryck med den enorma repressionen som finns i Xinjiang.

– Man scannar folks mobiltelefoner, appar och chattrum. Man har till och med skrutit om att av de 22 miljoner muslimer som finns i regionen ”så är det bara tio som vi inte vet vilka de är”. Det kan vara bara skryt. Det är hur som helst en fascinerande och överdimensionerad övervakningsapparat. Och det är svårt att mobilisera något motstånd med en sådan övervakning.

Ola Wong, redaktör på Kvartal bekräftar bilden:

– Ett internt missnöje finns ju, med arbetarprotester och strejker. Bland annat har det kommit fram att till exempel it-anställda jobbar under slavliknande villkor, och det jäser missnöje mot den så kallade 996-veckan, alltså att de jobbar från 09 till 21, sex dagar i veckan. Men kommunistpartiet har visat sig ganska bra på att hantera arbetarstrejker. Man isolerar de som protesterar, eller ger efter lokalt för en del klagomål och griper organisatörer, men regimen hindrar all större organisering eller att idéer med djupgående systemkritik får spridning. 

På det stora hela präglas Kina av stor rädsla, enligt Ola Wong.

– Det pågår en stor repression för tillfället. Det är svårt att organisera motstånd.

Men Hong Kong då?

– Hong Kong och Fastlands­kina är helt olika enheter. Folk på fastlandet har generellt ganska lite sympati för protesterna i Hong Kong. Demonstranterna har utmålats som ett gäng våldsamma separatister. Det är ju svårt att veta exakt vad som händer men jag skulle nog påstå att sympatin även hos folket är begränsad. Dessutom har Hong Kong en lång tradition av yttrandefrihet och en helt annan medvetenhet. 

Står mot delat USA

Ett land utan opposition alltså? Där ingen kan utmana en ledning som ständigt undersöker varje frö till andra åsikter. Och som nu globalt står mot ett USA, ett delat land där majoriteten av medborgarna föraktar både politiken och presidenten.

En politisk makt som reagerat på det växande Kina och tagit världen tillbaka till handelskrig och till den nationella utpressningens mentalitet, där den som inte är med måste vara emot?

Så världens stora företag försöker kryssa mellan amerikanska hot och krav på lydnad och den kinesiska ledningens lockelse om miljardvinster bara man etablerar sig direkt i landet. Tesla är det första företaget som får bygga elbilar i Kina men troligen inte det sista.

Johan Lagerkvist igen:

– Vad gäller handelskriget med USA är det intressant att kineserna vill förhandla, och att de överhuvudtaget gör det tyder på att de har något att förlora. De vill ju väldigt gärna ha tillgång till den amerikanska marknaden, till spetsteknik, och de är väldigt beroende av den marknaden. Man ska vara väldigt försiktig med att tro att kineserna är fyra meter långa, att de är osårbara. 

Handelskriget som politik

Det är inte desperation i jakt på inrikespolitiska poäng som ligger bakom USA:s handelskrig mot Kina. Trump är möjligen okunnig om att tullar drabbar det egna folket mer än motståndaren (priserna stiger för konsumenten), men bakom handelskriget finns Wall Street och de stora företagen, ett kapital som är rasande för att det inte släppts in i Kina och fått köpa den makt de i övrigt har.

Kina har haft en politik där kontroll behålls av företag i landet medan man samtidigt aktivt köpt kontroll av företag i andra länder. Volvo är bara ett av många exempel.

Det handlar alltså inte om industrispionage eller om handelsöverskott. Det handlar om makt.

Kinas enorma överskott är i sig inget problem för de amerikanska kapitalägarna. USA:s ekonomi lever inte på import-export av varor, ekonomins motor är dollarn som världsvaluta vilket innebär att länder med överskott i handeln också tvingas sätta in överskottet i amerikanska dollar.

Förenklat kan man säga att USA:s enorma militärapparat och offentliga beställningar finansieras genom nya dollar som andra länder tvingas köpa. För det finns inget annat att sätta pengarna i.

Handelskriget handlar därför mer om att sätta press på Kina kring de stora frågorna, inte om hur många ton vete som skickas över Stilla havet å ena sidan och hur många digitala apparater som kommer från den andra.

Däremot är det en reaktion på att amerikanska företag inte får ta full del av kakan på den växande kinesiska marknaden och att Kina försöker bygga ökat oberoende tillsammans med Ryssland genom att handla direkt i den egna valutan, inte via dollarn.

Huawei mot Microsoft

Handelskrig är ett trubbigt vapen och ännu sämre när det inte biter. Att skapa en blockad av Saudiarabien skulle stänga landet på någon vecka, att bråka med Mexiko kan ge snabba resultat, liksom tvister med Kanada eller EU:s stora företag, men att försvåra handel med Kina tar månader innan det får effekt. Ett land med 1,5 miljarder invånare på hemmamarknaden har helt andra möjligheter att vrida ekonomin inåt.

Många kritiker har konstaterat att Trumps politik är absurd, han startar handelskrig med nio av tio av USA:s största handelspartner och det är inte effektivt. Exemplet Huawei är talande. Argumentet att just Huawei ger Kina en hemlig bakdörr in i andra länders digitala system är absurd när den kommer från ett land som varit och är världens största övervakare, med mest spionögon i världens datorer (läs Edward Snowden).

Men anklagelsen om dolt spioneri och de direkta försöken att stoppa andra länder att göra affärer med Huawei har gjort att kinesiska IT-företag tvingats gå samman och skapa en egen infrastruktur i självförsvar. Och med övervakningsstöd från regeringen finns det mycket att utveckla.

Huawei har 40 procent marknadsandel på telekom i EU och det amerikanska embargot skapar alltså problem för en stor internet-industri, mycket större än själva det mobila bredbandet. Visst kan det öppna marknader för andra (Ericsson i första hand) men det kan också innebära en enorm utveckling av Huawei som får fullt stöd av staten att expandera annorledes.

Att Kina slänger ut amerikanska programföretag och utvecklar allt nytt och eget är kanske inte det viktiga intäktsmässigt för de amerikanska jättarna, men den boost det ger utvecklingen av IT-industrin i Kina är enorm. Det blir ett av världens stora offentliga investeringsstöd, kanske i nivå med amerikansk rustnings­industri.

Trump mot Xi

Nej, det handlar inte om presidenternas kamp. Det handlar inte om intelligens eller brist på sådan. Handelskriget hade i någon form säkert startat ändå eftersom det i grunden handlar om världens största kapital som blivit utmanat. Det amerikanska imperiet har visat sig villigt att starta krig i andra länder för att stoppa försök att begränsa de amerikanska företagens makt och kapitalets frihet runt världen.

Men imperier varar inte för evigt.

Den stora frågan globalt tror därför många borgerliga analytikerna kommer att handla om ifall det räcker med militär överlägsenhet och dollarns makt för att begränsa utmanarens inflytande i andra länder.

För oss som står vid sidan om och tittar på stormakternas kamp är kanske den viktigaste frågan en annan.

Bägge staterna driver i dag sin expansion och sin kontroll på fossil energi.

Klimatkollapsen kommer att erodera den makten väldigt snabbt.

Så vad gäller 2030?

Kanske detta enkla.

Ingen vann.

Research: Adolfo Diaz

Nya sidenvägen

Kinas nya sidenväg, eller Ett bälte, en väg, som kineserna kallar det, är ett gigantiskt infrastrukturprojekt – bland annat byggs motorvägar, hamnar och flygplatser – med målet att underlätta handel med närområdet i Asien samt Afrika och Europa.

Handelskriget med USA

Handelskriget mellan USA och Kina inleddes i mars 2018, när president Donald Trump meddelar sin intention att införa tullar på vissa varor och produkter från Kina. Fram till dess hade Trump under en lång tid utmålat Kina som ett land som försöker ”våldta USA, och det är vad de gör”. I och med Kinas svar en månad senare – tullar på 128 amerikanska produkter och varor – så var handelskriget i full gång.

Kinas sociala övervakning

Nyligen framkom att Kina är i färd med att utveckla ett nationellt omspännande övervakningssystem som graderar medborgarna efter ”sociala poäng”.

Med hjälp av innovationer inom övervakning och AI (artificiell intelligens) – i praktiken ansikts­igenkänning, kroppsscanning och GPS-spårning – kan regimen hålla konstant uppsikt över sina medborgare och tilldela dem sociala poäng beroende på hur väl de sköter sig.

Medborgare som får höga poäng får förtur till jobb, för­månligare lånevillkor och högre chans att komma in på topp­universitet. Medborgare som lyckas sämre med sitt insamlande av sociala poäng kan däremot vänta sig reseförbud och social exkludering.