Demonstrationerna utbröt den 16 april efter att regeringen offentliggjort reformer i det sociala skyddsnätet, som skulle höja kostnaderna för pensionärer och arbetare. När polisen slog ner på protesterna, hällde de oavsiktligt bensin på brasan. Efter fyra dagar var tiotusentals nicaraguaner på gatorna för dagliga protester i städer över hela landet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Ortega, en tidigare vänsterrevolutionär, har rört sig åt höger sedan valet 2006. Han har också centraliserat makten under sig, utövat kontroll över media, begränsat oppositionen samt anställt familjemedlemmar och vänner. Hans fru, Rosario Murillo, som var Ortegas parhäst i valrörelsen 2016 är nu Nicaraguas vice president.
2014 tog Ortega, med parlamentets godkännande, bort den bortre gränsen för hur många mandatperioder en president får sitta.
Som forskare i sociala konflikter och regimskiften i Latinamerika, vet vi att auktoritära regeringars överlevnad hänger på att kontrollera viktiga institutioner och bygga allianser med mäktiga krafter som militären, kyrkan och eliten. Nicaraguas proteströrelse skakar nu Ortegas noggrant konstruerade koalition – kanske är ett sammanbrott oundvikligt.
Ortega då och nu
Ortega kom till makten 1979 efter att Nicaraguas sandinistrevolution störtade diktatorn Anastasio Somoza. Då vilade Ortegas framgångar på en bred koalition. Med stöd för traditionella oppositionspartier, företagare, studenter och bönder gick hans Sandinistiska nationella befrielsefront från en marginell gerillagrupp till ett styrande parti.
Sandiniströrelsen stannade vid makten i tio år, skapade en socialistisk ekonomi, de genomdrev jordreformer och omfördelning av rikedomar. Ortega återkom till makten när han vann 2006 års val – denna gång med en ny plattform, med slagsida åt höger, som betonade kristna värden och en företagsvänlig ekonomisk politik. Ortega hade en skakig relation med katolska kyrkan under revolutionen, men sedan 2006 har han omfamnat såväl katolska biskopar som evangeliska grupper. Utöver den religiösa retoriken har han också befäst Nicaraguas abortförbud och försökt kontrollera landets hbtq-rörelse.
Ortega skapade också allianser med näringslivet när han valdes 2006. Under 1980-talet jobbade han för att expropriera privata företag och omfördela jordbruksmark. Efter 2006 jobbade han med företagseliten när det gäller Nicaraguas ekonomiska politik och arbetsrättslagstiftning. Företagseliten, i sin tur, stöttade hans regim. För en tid höll koalitionen. Fram tills nyligen var oppositionen mot Ortega splittrad och svag. Det har endast varit ett fåtal protester sedan 2007, ofta bemötta med våldsam repression.
Brustet samarbete
Reformerna i det sociala skyddsnätet som Ortega offentliggjorde den 16 april, hade inte godkänts av näringslivet, något som skapade en spricka i Ortegas koalition. Den 20 april uppmanade stora näringslivsorganisationer arbetare att protestera mot reformerna. Polisbrutaliteten och även orättvisan många uppfattade i de sociala reformerna, drev också kyrkan längre ifrån Ortega. Silvio Baéz, biskop i Managua, kallade demonstranternas krav för rättfärdiga och erbjöd katedralen i Managua som tillflykt för demonstrerande studenter. Strax därpå krävde biskopen förhandling och demokratisering av Nicaragua.
Ortegas koalition hade fallit. I kontrast mot de spontana protesterna som pågår, är denna regim så impopulär att supportrar måste bussas till Managua för att iscensätta regimvänliga motdemonstrationer.
Militären
Plötsligt ser Nicaragua ut att stå på tröskeln till en avgörande förändring. Vad som händer härnäst beror i mångt och mycket på Nicaraguas säkerhetsstyrkor. Flera studier bekräftar att auktoritära ledare endast kan överleva massprotester om polisen och militären är villiga att ständigt kväva protesterna. I grannlandet Honduras har högerpresidenten Juan Orlando Hernández exempelvis stannat vid makten till stor del på grund av att säkerhetsstyrkor har tryckt ned demonstrationerna mot hans regering.
Det är när de väpnade styrkorna vägrar order diktatorer kan falla. 2011 års Tahrir-protester avsatte den egyptiska presidenten Hosni Mubarak på några veckor så snart militären övergett hans regim.
Sedan 2007 har Ortega arbetat hårt för att göra Nicaraguas säkerhetsstyrkor personligen lojala mot honom. Han har låtit militärer och poliser stiga i sina karriärer, nå politiska positioner och affärsmöjligheter. Ansträngningarna gav delvis resultat. Polisen har aktivt kvävt protester genom våld och gripanden. De samarbetar också med den sandinistiska ungdomsgrenen som en sorts paramilitär makt.
När aprilprotesterna vidgades syntes Ortega på tv flankerad av polismästaren Aminta Granera och den militära befälhavaren general Julio César Áviles, för att demonstrera att militärt våld kommer att användas om det krävs.
Men varken polis eller soldater verkar villiga att spilla mer blod. Den 20 april sändes militära trupper att vakta regeringsbyggnader – utan att konfrontera demonstranter. Omkring den 20 april blev också ett antal poliser arresterade för att ha vägrat ordern att slå ner på protesterna. Och mest talande den 21 april, under massiva protester i centrala Managua, upphörde polisvåldet plötsligt – ett tecken på att polismästaren Aminta Granera gett order att backa. Kort därefter kom rapporter om att hon sagt upp sig.
Revolutionens arv
Detta motstånd mot våld är inte förvånande sett till Nicaraguas säkerhetsstyrkors historia. Under 1979 års revolution möttes sandinisternas folkliga uppror av mordisk repression av president Somozas nationalgarde. Det var sandinistiska trupper som bidrog till att störta diktatorn och hans våldsamma säkerhetsapparat. Över tid blev dessa revolutionära styrkor professionella och politiskt obundna. Idag betraktas Nicaraguas polis och militär som bland de mest effektiva i Centralamerika. Somozas arv kastar fortfarande sin skugga. Enligt vår bedömning är det mer troligt att dagens militär tolererar ett avsättande av Ortega än att mörda Nicaraguanska medborgare till hans försvar.
Ortega är dock en slug politiker. För att stanna kvar vid makten utan massiv repression, måste han förhandla tillbaka den katolska kyrkans och näringslivets gillande. Han har dominerat Nicaraguas politiska liv och konsoliderat väldigt mycket makt under lång tid, så han kan göra en rad eftergifter utan att förlora sin kontroll.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
