En vakt i en kur några hus bort verkar tycka att jag står lite väl länge och bara glor. Han kommer fram med batongen över axeln.

– Intresserad av huset? frågar han uppfordrande och höjer på ögonbrynen.

– Ja, svarar jag, men inte för att köpa.

Jag berättar inte att jag bott här. Vill hålla min nostalgi för mig själv.

Det har gått 40 år sen den sandinistiska revolutionen segrade och så mycket har hänt. Men att Daniel Ortega återigen är president, precis som på 1980-talet, innebär inte att revolutionen fortsätter.

– Men nog är det märkligt att efter alla dessa år och alla dessa smärtsamma erfarenheter, så kan revolutionens magi fortfarande beröra så starkt att man nästan blir lycklig.

Det sa Zoilamérica, när vi träffades i Costa Ricas huvudstad San José, några dagar tidigare.

”Vi levde underjordiskt i San José”

Zoilamérica är styvdotter till Daniel Ortega, dotter till hans hustru, och numera vice-president Rosario Murillo, från ett tidigare äktenskap. 1998 lämnade Zoilamérica in en omfattande anmälan till en domstol i Managua där hon detaljerat berättade om hur hon under över 20 år utsatts för sexuella övergrepp av sin styvfar. Det blev ingen rättegång eftersom Daniel Ortega hade parlamentarisk immunitet och när domstolen långt senare, under ledning av en domare som tillsatts av Ortega, på nytt tog upp fallet var det bara för att snabbt konstatera att eventuella brott var preskriberade och att fallet arkiverats.

– Det började när jag var elva år, berättade Zoilamérica.

– När vi levde underjordiskt i San José. Men efter revolutionens seger och sen Daniel Ortega blivit dess främste talesman blev övergreppen på något sätt till en del av makten, av revolutionen. Jag borde se det som en ära att få göra dessa uppoffringar – det var ju för revolutionens skull, ytterst var det för de fattigas skull. Som en präst som begår övergrepp och säger att han gör det som ”guds representant”.

– Med tiden blev jag också det perfekta offret, helt beroende av min baneman, suckade Zoilamérica.

Men genom dessa tjocka lager av ångestladdade minnen sveper alltså fortfarande vindar av magi från åren av revolution.

– Nog är det märkligt...

Här fylldes Zoilaméricas av ömhet när hon mindes alfabetiseringskampanjen, kaffeskördarna, ungsandinisternas olika volontärarbeten, alla internacionalistas, den enorma viljan att bygga en bättre värld, övertygelsen om att allt var möjligt.

Mur med vakttorn kring huset

Innan jag flyttade till huset uppe på kullarna hade jag en tid bott strax intill El Carmen, ett sömnigt villakvarter byggt kring en park i de centrala delarna av Managua. Det är i El Carmen som Daniel Ortega och Rosario Murillo bor. Efter revolutionens seger tog de över ett hus som tillhörde en affärsman som stått den gamle diktatorn Somoza nära och som senare blev ledare för contras. 2006 utsåg Daniel Ortega honom till sin vice-presidentkandidat. I den vevan köpte han också huset.

– Hus var billiga då, hade Daniel Ortega svarat när en nordamerikansk journalist frågat hur mycket han hade betalat.

Ganska snart byggdes det upp en mur med vakttorn kring huset. Men trafiken på de intilliggande gatorna löpte fortfarande ganska normalt. Så småningom utvidgades egendomen när Rosario Murillo startade Föreningen för sandinistiska kulturarbetare (ASTC) och byggde en anläggning med ateljéer, repetitionslokaler, kafé och utställningssalar alldeles intill deras bostad. ASTC:s lokaler blev mötesplats för det hippa Managua och Rosario Murillo förvandlades från den lite tantiga damen i vida blommiga klänningar och stora solglasögon som alltid höll sig strax bakom Daniel Ortega, till en punkig, kortklippt aktivist som använde alla resurser i sin makt för att driva bort den gamle poeten Ernesto Cardenal från kulturministeriet för att själv bli Kulturens drottning.

Och hon lyckades. Hennes första politiska seger. Hennes andra var när hon tog avstånd från sin dotter Zoilaméricas anmälan och istället stödde Daniel Ortega. I utbyte fick hon hälften av makten redan innan hon blivit vice-president.

Men El Carmen var då fortfarande ett område med fritt tillträde. Idag har polisen upprättat sin första ring av barrikader flera kvarter innan parken i El Carmen ens är synlig. För innevånarna som bor bakom barrikaderna är det ett helvete av kontroller när man kommer hem från jobbet eller har varit och handlat.

Zoilamérica hade berättat att numera bor alla Ortega-Murillos åtta gemensamma barn, deras äkta hälfter och de 21 barnbarnen i El Carmen. De måste ha tagit över flera hus och kanske byggt nya. Därinne finns också både regeringskansliet och Sandinstfrontens, FSLN, sekretariat. Hur det ser ut vet jag inte eftersom jag inte kommer förbi polisbarrikaderna.

Författaren Sergio Ramírez, som förra året fick Cervantespriset, den spanskspråkiga världens Nobelpris, och som var Daniel Ortegas vice-president på 1980-talet, säger lite trött, när vi träffas på ett kafé inte långt från mitt gamla hus, att regeringen i Nicaragua idag inte har någonting att göra med sandinismens revolutionära projekt.

– Vi var kanske slarviga med demokratin på 1980-talet, säger han, men vi ville bygga en bättre värld och vi var fyllda av ”mistica”. Dessutom hade vi ett kollektivt ledarskap. Och när vi förlorade valet 1990 så erkände vi det utan krångel.

– Men idag, säger Sergio Ramírez, idag är makten ett rent familjeprojekt. En familjedynasti som Somozas. Allt som görs är enbart för att befästa den makten. Inte ens konstitutionen respekteras.

Men det som är maktens centrum i Nicaragua kan alltså inte ens betraktas på avstånd. De som råkar bo innanför barrikaderna kan se muren och vakttornen, men inget mer. På de affischer med ett leende presidentpar som sitter uppsatta överallt i Managua står det med lite knubbiga bokstäver i pastellfärg ”kristen, socialistisk, solidarisk”. Det låter sympatiskt och öppet, men makten i Nicaragua har aldrig varit så sluten och avlägsen och kanske heller inte så rädd som nu. Och även om det inte formellt råder något undantagstillstånd, får man lätt en känsla av att det gör det.

Även om livet fungerar någorlunda som vanligt, så finns en påträngande känsla av oro även på platser där tusentals människor samlas som marknaderna Humberto Huembes och Mercado Oriental. Jag möter människor i Managua som av rädsla undviker att lämna sina hus. Några som inte gått ut på två månader. Andra som inte vågar bo hemma. En grupp studentledare från upproret i april, som jag träffar en morgon på en stängd pizzeria, lever underjordiskt och bor i olika säkerhetshus.

– Jag vet inte hur många vi är som lever underjordiskt, säger Wendy, men vi är många. Inte bara här i Managua utan runt om i hela landet.

– Och, fortsätter hon, ännu fler har flytt till Costa Rica.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

”Vi tror inte på någon väpnad kamp”

På ett kafé nära katedralen i San José träffade jag några dagar tidigare ett tiotal studentledare som gått i exil. Och nu alltså dessa fyra i Managua som lever under jorden. Inte för att de är konspiratörer, utan för att de är rädda för att gripas, kanske torteras och hamna i en Kafkaliknande rättslig labyrint med falska vittnen och absurda anklagelser som så många av deras kamrater.

De ser ut som vilka studenter som helst, men i regeringspropagandan beskrivs de som terrorister, kriminella, kuppmakare... till och med mördare.

– Det är uppenbart, säger Wendy en smal tjej med grönbågade glasögon, att presidentparet glömt bort hur det var när de själva kämpade mot Somoza. De använde också barrikader, stenar, slangbellor och hemmagjorda morteros som sköt smällare... precis som vi.

Arlen skrattar.

– Det är ju av dem vi har lärt oss. Och inte bara att bygga barrikader. Jag tror att våra ideal ganska mycket liknar dem som de hade på 1970-talet före segern. Själva har de glömt. Men det finns en viktig skillnad mellan oss idag och dem då – vi tror inte på någon väpnad kamp. De, däremot, kontrollerar inte bara polisen och militären, de har till och med organiserat maskerade paramilitära grupper för att attackera oss.

Studenterna, både de i exil och de som lever underjordiskt, är samlade, övertygande och beslutsamma men har dessutom lätt för att skratta.

– Humorn är nog vår räddning, säger Arlen och berättar några av de skämt som tog form under dagarna vid barrikaderna. Som den om studenten som ropade ”slå mig inte, jag är din hustrus favorit” när en polis kom springande med höjd batong.

Men strax under skrattet finns rädsla och sorg.

Arlen börjar plötsligt gråta när hon berättar om att hatkampanjerna mot henne på sociala medier nu också riktas mot hennes familj.

– Det är extra jobbigt, säger hon, därför att min pappa stödjer Daniel Ortega. Inte för att han alltid tycker lika, utan därför att Ortega symboliserar revolutionen och därmed också alla offer. Att gå emot Ortega skulle för min pappa vara detsamma som att svika sina döda kamrater. Och alla i Nicaragua har någon död från den tiden som man fortfarande sörjer.

De andra runt bordet nickar.

– Det finns nog, säger Aritz, rätt mycket av den typen av känslor hos dem som fortfarande stödjer regeringen. Min mamma till exempel - och det trots att hon fick sparken från polisen för min skull. Polisen kunde ju inte ha mamman till en terrorist anställd...

Det som gör mest ont är att bli kallad kuppmakare och lakej till USA-imperialismen.

– Men, säger Wendy, att en så stor del av vänstern i Latinamerika tar ställning för regeringen och mot oss berättar mer om dem än om oss.

Sergio Ramírez menar att den polarisering mellan höger och vänster som regeringen försöker måla upp är fullständigt falsk.

– Den stora skiljelinjen går idag mellan demokrati och diktatur, säger han. Och att det är de protesterande ungdomarna som står för demokrati och regeringen för diktatur råder det inte den minsta tvekan om.

– Och ska man använda vänster-högerskalan, så är det de, studenterna, som är vänster, och regeringen höger.

– I själva verket, fortsätter Sergo Ramírez, har jag stort hopp inför framtiden. Med ledare från här generationen kan vi hoppas att det, för första gången i Nicaragua, byggs upp en fungerande demokratisk institutionalitet baserad på ett aktivt försvar av de mänskliga rättigheterna.

Vad var det egentligen som hände?

Enligt både internationella och nationella människorättsorganisationer har uppemot 500 personer, av dem ett 30-tal poliser, dödats sen april, omkring 600 sitter i fängelse oftast anklagade för terrorism och omkring 50 000 människor har flytt landet, fram för allt till Costa Rica, men också andra länder.

Hur blev det så här? Vad var det egentligen som hände?

När jag var i Nicaragua i början av april förra året, före upproret, tänkte jag mest på hur fridsamt allt verkade i jämförelse med andra centralamerikanska länder. Jag blev också imponerad över hur bra landsvägssystemet hade blivit och lite överraskad över att det byggts så många flervåningshus med hyreslägenheter i Managua, något som inte existerade tidigare.

Jag mötte visserligen folk som var irriterade och erbarmligt trötta på Rosario Murillos och Daniel Ortegas framtoning som något slags kejsarpar på livstid och som inte stod ut med att höra Rosario Murillos dagliga budskap i radio. Liksom för övrigt heller inte hennes esoteriska framtoning där de tre ringarna på varje finger, inklusive tummarna, var det mest uppseendeväckande inslaget. Men de ironiska skratten var uppblandade med en nästan förskräckt respekt. Alla erkänner att Rosario Murillo inte bara är intelligent, utan också har en enorm arbetskapacitet. Till skillnad mot Daniel Ortega som mest sysslar med att konspirera. Alla vet också att hon inte tål att bli emotsagd. Och att när hon vänder sig emot någon är det bäst att fly så snabbt man bara kan.

Men bortsett från den typen av klagan verkade det mesta riktigt bra. Till och med ekonomin. Regeringen hade etablerat en allians med de privata företagarna som brukade beskrivas som ”ansvarsfull populism” och som innebar nästan noll skatter för företagarna, men heller inga strukturella sociala reformer. De sociala frågorna sköttes istället via hjälpprojekt direkt under presidentparets ledning finansierade med oljepengar från Venezuela. I övrigt lade det generösa biståndet från Venezuela också grunden till en privat förmögenhet för presidentfamiljen och därtill ett litet företagsimperium som bidrog till närmandet mellan presidenten och andra privata företagare.

– Det är skrattretande när Daniel Ortega skäller sina motståndare för att vara nyliberaler. Den mest nyliberala regeringen som någonsin har funnits i Nicaragua är den som han har lett, säger Sergio Ramírez,

Men den 18 april, när jag redan åkt hem, krackelerade bilden av Nicaragua som det mest framgångsrika landet i Centralamerika.

”Jag trodde jag skulle dö”

Det började med att en grupp pensionärer protesterade mot ett förslag att reformera pensionssystemet och som skulle ha gett lägre pensioner. Anledningen till socialförsäkringssystemets ekonomiska problem var bl.a. att det hade investerat i stora projekt som inte gav någon avkastning, som till exempel de stora flervåniga hyreshusen i Managua som jag imponerats av men som stod tomma utan hyresgäster.

De protesterande pensionärerna fick stöd av studentaktivister. Demonstrationer för och emot reformen skedde på flera håll i landet. Här och där förekom skärmytslingar. Det normala mönstret i Nicaragua under Daniel Ortegas tid som president när det skedde protestdemonstrationer kring något tema, var att militanta aktivister från ungsandinisterna dök upp med batonger, knogjärn och pistoler och skrämde vettet ut demonstranterna – vilka de nu än var. Och att alla rondeller ockuperades av ditbussade människor, oftast äldre, som belönades med mat tre gånger om dagen.

Men när flera demonstranter dödades och Daniel Ortega samtidigt stängde ner flera tv-kanaler och Rosario Murillo i sitt radioprogram beskrev demonstranterna som ”obetydliga grupper med små själar som törstade efter blod” så var det som om en präriebrand av ursinne spreds genom sociala medier. Protesterna bara intensifierades. Och när repressionen fortsatte med prickskyttar och paramilitära styrkor växte de än mer. Demonstrationerna som följde var de största som någonsin hållits i Managua och till sist gick Daniel Ortega och Rosario Murillo med på en dialog. Men dialogen tog slut nästan innan den börjat och protesterna fortsatte nu i form av ockupationer av universitet och byggande av barrikader, ”tranques”, som med tiden kom att paralysera landet.

Det var en ohållbar situation. De som protesterade krävde att Daniel Ortega skulle avgå eller tidigarelägga valet eller, åtminstone, att dialogen skulle återupptas.

Istället gick regeringen, efter nästan fem månader, till massiv motoffensiv. Polis och paramilitärer med avancerade vapen, lastbilar och vägskrapor rev ner barrikaderna, arresterade aktivister och spred skräck.

– Jag trodde jag skulle dö, säger Wendy. Men jag släpptes in i ett hus där det bodde ett gammalt par som gömde mig i en källare de hade under köksgolvet när polisen kom för att leta.

”Var och vartannat hus är till salu eller hyrs ut”

I San José några dagar tidigare, sa Zoilamérica att Daniel Ortega drivs av föreställningen att han hade ett närmast gudomligt uppdrag som bara han kunde utföra och i det ändamålet var alla medel helgade.

– Det var därför han så självklart gjorde det han gjorde med mig.

Men hon hade också berättat om Daniel Ortegas deterministiska syn på historien. Han trodde att det var det som var marxism; att det var en naturlag att efter slaveriet kom feodalismen och efter feodalismen kom kapitalismen som med nödvändighet övergick i socialism och så småningom kommunism.

– Det var därför han tog valnederlaget 1990 så hårt, sa Zoilamérica.

– Hur kunde någon som förespråkade kapitalism, som Violeta Chamorro, segra över honom, någon som höll på att bygga socialism. Det var inte bara ologiskt. Det gick emot de historiska lagarna.

När jag står där på kullarna och betraktar mitt gamla hus säger plötsligt väktaren som kommit fram med sin batong över axeln att ”du vet väl att tidigare bodde Humberto Ortega i slutet av den här gatan”?

Humberto Ortega, Daniels bror, hade varit sandinisternas militäre ledare. Numera tillhör han, liksom nästan alla andra av sandinistfrontens historiska ledare, Daniel Ortegas kritiker.

– Jo, svarar jag, visst var det i huset längst bort till höger, det som ligger på en liten kulle?

Väktaren nickar.

– På den tiden, säger han, var det här ett eftersökt kvarter. Att hitta ett hus här var inte lätt. Men se nu, var och vartannat hus är till salu eller hyrs ut. Ingen vill bo här. Nu är det bara ”la nueva Colina” som gäller för dem som har pengar.

Det har vuxit fram ett nytt elegant villaområde i La Colina, kring kyrkan Santo Cristo, där kardinal Obando y Bravo under 1980-talet höll aggressivt antisandinistiska gudstjänster varje söndag. Obando y Bravo var den starkaste symbolen för motstånd mot sandinisterna. Men när han dog, i juni förra året, tillhörde han paret Ortega-Murillos intimaste allierade. Var det för att presidentparet genomfört en av världens hårdaste anti-abortlagar som kardinalen ställt sig på deras sida. Eller var det något andligt släktskap av annat slag?

Metamorfoser sker hela tiden.

Men när ryktet når mig att Daniel Ortega inte längre sover i El Carmen, utan i ett hus i La Colina så känns det bara outsägligt tröttsamt. Minnet av revolutionen kan vara som en förförande smekning. Men mötet med dem som utnyttjar revolutionen, och ännu mer drömmen om revolutionen, för egen räkning, öppnar dörren till total demoralisering. Inte konstigt att så många bestämt sig för att slå tillbaka. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.