Jag sitter med datorn i knät och surfar slött medan barnen bråkar om paddan. Pastan kokar i köket. Då och då får jag en flörtkula i huvudet av äldsta dottern. Då plötsligt ser jag – bilden. Barnet på stranden. Armarna över huvudet i samma ställning som om han sov. Den gråfärgade huden.
Blicken på barnen med paddan igen. Små, trubbiga fingrar på skärmen. Tillbaks till barnet på stranden. En flicka ligger där också. Prickig klänning som liknar dotterns.
Det svartnar för ögonen.
Några dagar senare publicerar bland annat Expressen en bild på en död liten 3-årig pojke på stranden. Aylan Kurdi. En alldeles vanlig pojke i shorts och sneakers, vars öde kommer gå till historien.
71 flyktingar hittades nyligen döda i en övergiven lastbil i Österrike, kvävda till döds. Tusentals och åter tusentals drömmar om ett bättre liv har släckts i Medelhavet bara i år. Barnögon har slutits och små kroppar flutit stela mot stränder, stenkast från turiststråk. Foppatofflor och små ryggsäckar flutit i vågorna.
Andra barn misshandlas och sprayas med tårgas av polis vid den ungerska gränsen.
Ändå är det inte ofta jag verkligen tar in vad som händer på riktigt.
Därför behövs bilderna, orden, även om de kan göra ont, eller förstöra friden i våra Facebookflöden.
Aylan Kurdis pappa säger: "Jag hoppas mina barn ska bli en symbol så de ska hjälpa folk som behöver hjälp. För verkligheten är så svår och de som inte lever i den kan inte känna till den."
Men bilder på döda och lidande barn får inte bli till slagträn för tom symbolpolitik.
Runtom på flera håll i Europa höjs nu röster för en humanare flyktingpolitik. I Tyskland skanderar en folkmassa: ”Say it loud say it clear, refugees are welcome here!” I Wien samlas 20 000 människor i en manifestation för att mana politiker till barmhärtighet. I helgen kommer tusentals svenskar göra detsamma.
Politiker måste börja lyssna på folkmassorna. Det största hotet mot ”vårt sätt att leva” är inte invandring. Det är att vi långsamt accepterar föreställningen om att vissa människoliv är mindre värda än andra, skrev Laurie Penny i ETC nyligen.
Förra året sökte sammanlagt 626 000 människor asyl i EU-länder. Vi behöver betydligt fler än så för att trygga vår välfärd. Öppnare gränser är därför ingen flummig utopi, vilket många tycks tro.
Vi har råd.
Öppnare gränser är det enda tänkbara.
Allt annat vore en katastrof.