Oksana Magas hittar hopp i religionen – och scouterna

Oksana Magas går runt på Kievs gator med sin nya identitet bokstavligt talat nedpackad i en liten ryggsäck. Sexåriga dottern Zoryana är med henne. Hon var för liten för att komma ihåg förra gången mamma pratade med den svenska tidningen, men hon är oavsett mycket mer intresserad av deras destination. 

– Idag är det alla hjärtans dag, vi ska sjunga några sånger på det temat. Och vi ska ha picknick och grilla marshmallows över värmeljus, det är ju lite för kallt för att vara ute i naturen, säger Oksana Magas glatt. 

Från optimism till oro

Dagens ETC har träffat familjen Magas flera gånger tidigare och följt hur de påverkats av det ryska anfallskriget, som nu pågått i fyra långa år. I början kunde Oksana skämta bort många av de nya utmaningarna. Det första krigsåret var optimistiskt och kom med stora återerövringar av ukrainsk mark. Maken Yuriy Magas gick till jobbet som vanligt. Oksana jobbade hemma och kunde lösa diverse nya problem med tips och trix. 

Vid den senaste träffen med oss, 2024, var hon istället orolig och bekymrad. Yuriy hade blivit frivilligsoldat, Oksana var ensam kvar i hemmet med ansvar för barnen och en hushållsekonomi som blivit halverad. Stora delar av den återstående kassan gick dessutom åt till att köpa kläder och utrustning till sin make, eftersom han inte fick tillräckligt av den ukrainska armén. Hon letade också donationer till det ändamålet.

– Det fortsatte växa, det där. Jag samlade in små bidrag från många människor till Yuriy efter att han blivit befäl med 30 man under sig. Till slut hade jag fått in 400 000 hryvnia och köpte en hel minibuss till hans enhet, säger Oksana stolt.

Summan motsvarar strax över 80 000 kronor och är en förmögenhet i hennes situation.

Scoutmöte i kyrka

Idag mår hon av allt att döma mycket bättre. Vi kommer fram till destinationen, en korsformad byggnad med förgyllda kupoler på taket. Den ukrainska grekisk-katolska kyrkan i Dniprovskyidistiktet i Kiev. Två våningar ner i en kyrkkällare som också fungerar som skyddsrum vid ryska ballistiska angrepp packar Oksana upp sin nya identitet ur ryggsäcken. 

En beigefärgad ukrainsk scoutuniform. 

– Jag började engagera mig senare på året efter vårt förra möte. Så småningom blev jag scoutledare i gruppen för de allra yngsta, där Zoryana är med.

Hennes äldre dotter Euhenia, som idag blivit 14 år, har även hon gått med i scoutrörelsen men är med i en annan grupp för de äldre barnen.

Förbud mot ryska språket

Rummet nere i kyrkkällaren fylls på med fler och fler barn som anländer med sina föräldrar, i de flesta fall mammorna eftersom så många fäder har inkallats till armén. Fler mammor tar på sig scoutuniformer. Andra behåller civila kläder på och sätter endast på sina barn västar med märken, eller knyter på dem pionjärscarfer.

– Man måste gå med på ett antal villkor. Vi ska vara trogna gud och inleder och avslutar varje sammankomst med böner. Vi ska uppfostra kompetenta medborgare som kan klara sig själva i naturen. Men framför allt ska vi vara trogna Ukraina och odla en ukranisk självmedvetenhet. Vi accepterar inte användning av det ryska språket i vår organisation, säger Oksana. 

Den ukrainska scoutrörelsen är inte formellt knuten till någon kyrka, men Oksana berättar att de mottar stöd av den grekisk-katolska kyrkan. När de har sina sammankomster händer det också att de bjuder in en katolsk präst från församlingen för att diskutera ett tema, eller förklara något för barnen.

Blivit religiös

De här patriotiska och religiösa inslagen skiljer sig från hur dagens scoutrörelse i Sverige ser ut, men det är inte inslag som är unika för den ukrainska rörelsen.

Har du själv blivit mer religiös?

–Ja, det har jag blivit. Jag bad aldrig förut, men nu händer det att jag gör det. Men det här engagemanget handlar inte bara om böner och religiösa tankar, utan också om socialisering med andra ensamma mödrar som är här med sina barn.

Även det här var något Oksana berörde förra gången vi intervjuade henne. Ensamheten. Att hon inte längre hade tid att träffa någon annan vuxen, sedan hon fått överta hela ansvaret för hemmet och barnen.

Det är två så kallade nästen i scoutrörelsen i Kiev som sammanstrålar idag, i det här rummet med de allra yngsta barnen, 25 stycken, och 20 föräldrar. Mötet inleds med traditionell bön och sedan de ukrainska scouternas sång, som innehåller en stor mängd omnämnanden av Ukraina. Barnen ska växa upp för att tjäna Ukraina, all de gör ska de göra för Ukraina. Slava Ukraini, Ära till Ukraina!

I rummet bredvid träffas pojkar som är något större. De är klädda i olivgröna scoutuniformer och får lära sig skjuta med pil och båge.

Sällsynta familjeträffar

Kriget i Ukraina har gått hårt åt många familjerelationer och äktenskap. Innan 2022 hade Ukraina en av Europas högsta skilsmässotal. Siffran gick ner i och med den ryska invasionen, bara för att sedan öka igen, och fortsätta öka.

Oksana och Yuriy har inte skilt sig, men kan bara sällan träffa varandra, och det svider. Han har fyra veckor ledigt från armén per år och tar ut två veckor åt gången, då han kommer hem.

– Vi hörs inte särskilt ofta på telefon, det går inte. Men vi försöker träffas ungefär var sjätte vecka när jag tar mig till den plats där han är förlagd, det varierar alltid. 

Då åker Oksana på egen hand. Flickorna får alltså träffa sin pappa bara fyra veckor om året.

Vad säger flickorna om det?

– Det är svårt för den minsta. Hon frågar konstant efter sin pappa. Den äldre… Det har uppstått en form av distans mellan henne och Yuriy. 

Privatekonomin är fortsatt usel, när Yuriys lön automatiskt går tillbaka till armén istället för att tillfalla familjen. Vardagen en prövning. Men Oksana säger att hon lyckas få det att fungera. 

– Det känns som att scoutrörelsen har fyllt igen delar av det tomrum som uppstått sedan Yuriy drog ut i kriget. Det hjälper.