Kön ringlar lång utanför auditoriet i Belgrano i Buenos Aires, en kö med stark övervikt av välklädda män i åldern 20–30 år. Kvällens konferens, kallad ”Nya hot mot friheten”, har förannonserats med en dramatisk video på Youtube: ”I Latinamerikas mest sossiga land… reser sig tre hjältar för att göra motstånd”.
Personerna som ska tala är Javier Milei, en ekonom som bland annat nyligen besökte ett seriekonvent utklädd till ”Kapten Anarkokapitalism” och är känd för sina TV-framträdanden där han ofta hetsar upp sig i extas och förolämpar sina motståndare; Agustín Laje, författare och Youtubepersonlighet som ofta figurerar i klipp med rubriker som ”Laje krossar feminister med fakta”; och Nicolas Márquez, Lajes mentor och 20 år äldre medförfattare till boken “Den nya vänsterns svarta bok”. Den har en framträdande plats på bokbordet i entrén, prydd av Che Guevara med läppstift och regnbågsfärgad basker på omslaget.
– Det är de som har mest genomslag idag, förklarar Rodolfo Distel, som arbetar för den arrangerande stiftelsen.
Affischnamnen kommer ur vad som närmast motsvarar en alt-höger i Latinamerika, men som ännu inte fått något eget namn: provokativ, uppmärksamhetssökande och med stark närvaro på sociala medier.
Stiftelser gav startplåt
Föregångarna inom denna nya högervåg hittas en bit längre norrut på kontinenten, i Brasilien. Bidrag från republikanska stiftelser i USA gav startplåten för en generation unga högeraktivister som utanför de politiska partierna gjorde videos och startade bloggar. Ett exempel var då 17-årige Kim Kataguiri som spelade in videoklipp mot påstådd vänstervridning i skolorna, gjorde nätsuccé, talade inför tiotusentals personer under OS-protesterna och idag är parlamentsledamot. Den miljön lade grunden för Bolsonaros karriär – och idag har hans valseger i sin tur inspirerat liknande rörelser i andra länder att försöka följa efter.
Skatt är stöld
Javier Milei är först upp på scenen. Han möts av kraftiga applåder, men har sedan svårt att riktigt få med sig publiken med sina diagram och förklaringar av hur statliga ingripanden stör marknadsharmonin. För att få upp entusiasmen tar han till sina patenterade förolämpningar; föreläsningen avslutas med ett framvrålat ”darra, rödingar!”.
Milei representerar den nya högerns ultraliberala aspekt, liksom Kataguiri och Bolsonaros finansminister Paulo Guedes. Buskapet är enkelt: skatt är stöld och staten en parasit – en rätt ny ideologi i latinamerikanska sammanhang.
Agustín Laje, som följer honom, har en slående likhet med amerikanska Ben Shapiro (som han beundrar): samma späda figur, samma prydliga klädsel, samma docerande ton och vägen till berömmelse har gått genom samma typ av Youtbubeklipp. Hans föreläsning börjar filosofiskt men svävar snart ut i ett udda resonemang om att socialismen hör ihop med ett ”ultrasexualiserat” samhälle eftersom den måste hålla människor nöjda när de inte har ett överflöd av konsumtionsvaror. Fast logiken och beläggen är vacklande finns det en klar tanke bakom – han vill svetsa ihop Mileis ultraliberalism med sin egen katolska konservatism och dess attacker på abort, ”genusideologi” och ”kulturmarxism”. Nicolas Márquez avslutar med en energisk uppmaning till libertarianer, nationalister och konservativa att förena sig i egenskap av ”antikroppar mot vänsterns smygande maktövertagande”. Några av de kraftigaste applåderna får han när han kallar de militärer som dömts för människorättsbrott under diktaturen för ”politiska fångar”.
– Argentina är ett tuft land för frihetsälskare. Många människor tycker fortfarande Perón och välfärdsstaten som delade ut gåvor till alla var landets guldålder, säger Distel.
Stark medvind
I årets presidentval deltar inte desto mindre ultraliberalen José Luis Espert, som tycker att alla tidigare regeringar varit socialistiska. Han har än så länge inga höga opinionssiffror men har syns avsevärt i media och har stöd av en mycket aktiv kader aktivister på nätet.
Även på andra håll har en ny högergeneration dykt upp eller en gammal fått starkare medvind. I Mexico skapade Jaime Rodriguez Calderón, ”Bronco” (”hingsten”), stor medieuppmärksamhet och floder av memes med sitt förslag om att hugga händerna av korrupta politiker, som han insisterade på var seriöst menat. Det gav honom chans att lägga ut sina ekonomiska idéer om skattesäkningar och massavskedanden av ”oduglingar i statsapparaten”. Men Bronco, som varken hade ett skrivet program eller ett parti bakom, var lite för burlesk och amatörmässig för att bli mer än en marginalfigur i presidentvalet.
Större framgångar har den ”chilenske Bolsonaro”, José Antonio Kast haft: han fick 8 procent i 2017 års presidentval och ligger ytterligare ett par procent högre i opinionsmätningarna idag. När presidentpalatset lystes upp i pridefärger kallade han det för att ”Chile kapitulerar för gaydiktaturen”.
Liksom Bolsonaro är han egentligen en politisk veteran som fångats upp av och fångat upp en ny, offensiv rörelse. Anhängare till honom körde en ”frihetsbuss” runt landet och erbjöd exempelvis ”sterilisering för abortförespråkare”.
Där en tidigare ytterhöger var militärer och hemlighetsfulla katolska ordenssällskap och höll högtydliga tal om Gud och fosterlandet, föredrar den nya generationen provokationer och framställer sig som rebeller.
Inspireras av USA och Europa
De hämtar sin inspiration från USA och Europa, men måste hantera att förebildernas stora röstvinnare – invandringen och mångkulturen – knappast intresserar någon på hemmaplan. Istället satsar denna ytterhöger ännu hårdare på den ”kulturmarxistiska” teorin om ett smygande vänsterövertagande, som ofta antas dirigerat från Cuba och Venezuela, där något så odramatiskt som sexualundervisning kan framställas som en front för att undergräva den västerländska civilisationen.
Samtidigt är rörelsen långtifrån klar över vilket eget politiskt program den kan samlas kring.
