Ligor och sexköpare – hoten mot kvinnorna som flyr Ukraina

– Det har varit flera fall av barn, alla flickor, som försvunnit från järnvägsstationerna i Kraków och Warszawa. 

Det säger kommunikationsansvarig Isabel Martinez Luna vid den internationellt verksamma NGO:n Sonrisas de Bombay, som fram tills nyligen haft en insats i Kraków.

Hon berättar att de själva identifierade ett misstänkt fall i en av bussfärderna de organiserade mot Madrid. Spansk polis informerades och fanns på plats för att möta upp vid ankomst. Lyckligtvis var det falskt alarm.

– Vi fick intrycket av en extrem utsatthet bland [de ukrainska] flyktingarna. Trots goda ansträngningar från lokala myndigheter för att organisera volontärarbetet, vilka som gör vad och så vidare, gör det enorma antalet flyktingar, ideella och hjälparbetare att det är mycket svårt att ha full kontroll.

Folkmassorna vid järnvägsstationerna, trängseln vid matstationer och hjälpcentrum som slagits upp runt om i Kraków och vid gränsen mot Ukraina understryker hennes ord. Överallt ser vi ensamma kvinnor, många med småbarn i släptåg. 

Redan har fruktansvärda krigsbrott mot civila, inklusive barn och gravida, begåtts på platser som Mariupol, Irpin, Kramatorsk och Butja. Men kriget i Ukraina innebär inte bara ett militärt hot. Mitt i det mänskliga lidandet finns grupper och individer som passar på att utnyttja kaoset för sin egen vinning. ”För förövare och människohandlare är kriget inte en tragedi,” har FN:s generalsekretare António Guterres varnat. ”Det är en möjlighet – och kvinnor och barn är måltavlorna.”

Kräver nya kroppar

Hotet kommer från organiserade ligor verksamma i flera länder. Vissa har tillgång till transportmedel som bussar, för att kunna frakta så många som möjligt över gränserna, och lägenheter i storstäder över hela Europa, där offer säljs till sexköpare.

Nätverken kan se olika ut, enligt aktörer som internationella antitrafficking-organisationen La Strada. Mindre grupper kan ha en uppsättning stamkunder som regelbundet kräver nya kroppar. Maffialiknande traffickingligor har hundratals anställda – från chaufförer som kör runt kvinnorna till sexköpare och ser till att de inte rymmer, till kvinnliga hallickar som lurar in offren genom att utlova jobb som fotomodell eller barnflicka. Och så de högsta, stormrika cheferna, inte sällan oåtkomliga för lagen.

Lukrativ kriminell industri

Näst vapen och narkotika är kvinnors kroppar den mest lukrativa kriminella industrin i världen. Människohandel ses som en särskilt god investering av brottsnätverken, då kroppar till skillnad från droger kan säljas om och om igen. Helt nyligen avslöjade en polisrazzia i Stockholm att 30 av 38 gripna hade köpt sex av ukrainska kvinnor. Flera utannonserades öppet av människohandlarna som nyanlända från kriget.

Hotbilden mot ukrainska flickor och kvinnor på flykt inkluderar också enskilda, icke-organiserade gärningsmän. Enligt brittiska Times (2/4-22) skedde en kraftig ökning i internetsökningar efter ”ukrainska kvinnor” och ”sex” dagarna efter att kriget bröt ut – så många sökningar att nätföretagen flaggade det för Europas säkerhetstjänster. 

90 procent av de miljoner människor som flytt Ukraina är kvinnor och barn. Många av kvinnorna har separerats från sina partners, eftersom männen måste stanna i landet och vara beredda att kallas in.

Krakóws centralstation påminner om scener från andra världskriget. Här finns allt från soppkök till sovsalar. Notiser uppsatta här och på sociala medier riskerar nästan att bidra till ett överflöd av hjälpinsatser: ”Hjälp folket i Ukraina! Kom till oss på [adressen si och så], här arbetar människor från hela världen – nya volontärer landar dagligen med flyg!”

Sonrisas de Bombay inleder i skrivande stund ett arbete ihop med ukrainska NGO:s som arbetar mot människohandel, berättar Isabel Martinez Luna.

– Vi kommer bland annat att sprida förebyggande information till internflyktingar om riskerna med människohandel.

Att få fram siffror över hur många som redan utsatts för människohandel är omöjligt.

– Vi arbetar istället så här, att vi förutsätter att vissa kategorier människor löper ökad risk. Vid alla hjälpinsatser och aktiviteter vi gör försöker vi därför hålla det i åtanke.

Det säger Katarzyna Przybysławska vid det rättsliga hjälpcentret HNLAC i Kraków. Just nu arbetar HNLAC med att upprätta särskilda procedurer för minderåriga på flykt från Ukraina:

– Dessa minderåriga är oftast tonåringar, som befinner sig i riskzonen för att bli utsatta för människohandel – särskilt flickorna.

Digital väninna för kvinnor på flykt

Nastia Podorozhnia, ursprungligen från Kiev men bosatt i Kraków sedan åtta år, är utbildad sexrådgivare och journalist.

– Jag kallar den karriären ”mitt tidigare liv”. När kriget bröt ut ändrades allt.

Vi möter henne kvällstid på ett trendigt café i centrala Kraków där hon arbetar intensivt på sitt nya projekt, trots den sena timmen. I mitten av mars lanserade Nastia antitrafficking-boten Martynka, inspirerad av de säkerhetsutmaningar hon fick kännedom om när hon intervjuade traffickingexperter efter invasionen – samt av sina tre små systerdöttrar:

– När kriget var ett faktum körde jag till Kiev och vi flydde landet tillsammans. Även min systers man kunde följa med; eftersom de har tre minderåriga barn behöver han inte ta värvning. Med hjälp av en av döttrarna och min syster, som är illustratör, tog vi fram bilden på den stridbara Martynka.

Tillsammans testar vi den dygnet runt-öppna boten i Telegram, den meddelandetjänst som är störst bland unga kvinnor i både Ukraina och Polen. Det är riktiga människor – Nastia och en kollega, hon håller just på att rekrytera fler volontärer – som svarar de ukrainskor som söker akut rådgivning. Vi simulerar att vi blir erbjudna skjuts in i Polen av en man som säger att han är volontär. Han verkar trevlig, men vi blir ändå osäkra. Vad svarar Martynka?

– Först och främst, kontrollera hans dokument. Har han giltig legitimation, några papper som bevisar att han arbetar för en etablerad hjälporganisation?

Och om han verkar seriös?

– Försök vara två istället för att åka iväg ensam med honom. Ta bilder på hans dokument och skicka till oss. Skriv in adressen ni ska åka till och slå på funktionen i mobilen som visar var du befinner dig i realtid. Ta en bild på fordonets registreringsnummer och skicka till Martynka. Händer det dig något, eller om vi förlorar kontakten, ringer jag eller min kollega polisen och överlämnar all dokumentation till dem.

Det är mitt i natten och jag är utmattad. Jag tackar ja till att sova över hos mannen.

– Martynka är inte din mamma utan en vän, påpekar Nastia Podorozhnia. Vi kan inte hindra dig, bara ge dig information så att du kan fatta ett eget beslut. Vi kommer att ringa dig en gång per timme under bilfärden. Och om du planerar att sova över hos personen som gett dig skjuts, ringer vi på morgonen och kollar att allt är okej.

”Kvinnorna är lätta offer”

Inne i mottagningscentret, en tidigare stormarknad, i staden Przemyśl nära den ukrainska gränsen träffar vi svenska Ludvig Ramestam. Vakterna ser fotografens kameror och det blir full aktivitet – absolut ingen press, ropar de – men Ludvig lyckas till slut få in oss i ett personalrum. Tillsammans med sina vänner har han bara veckor tidigare grundat hjälporganisationen OperationAid.

Säkerhetsriskerna kring just transporter var uppenbara från dag ett, säger Ludvig, som nu utvecklat en app tillsammans med det israeliska IT-bolaget Monday.com:

– Alla som erbjuder sig att köra flyktingar måste först registrera sig ute i tältet på parkeringen. Om de är ostraffade och kan legitimera sig får de ett armband med en unik QR-kod, som sedan matchas med rätt flykting, som också får ett liknande armband.

Vi får skjuts till gränsövergången i byn Medyka av det gifta paret Annakarin Carlsson och hennes fru med samma förnamn, Anna-Karin Holmström – svenska sjuksköterskor som sagt upp sig för att hjälpa till på plats via OperationAid. Hemma i Sverige har de ordnat insamlingar och nu har de bilen fullastad med svenska smoothies, handvärmare, värmefiltar, regnkläder, vantar och medicinsk utrustning – inklusive en hjärtstartare, som kollegor inom sjukvården skänkt.

– Kvinnorna som kommer är väldigt trötta och traumatiserade, vissa är våldtagna, säger Anna-Karin Holmström. De är mycket lätta offer.

– Vi har sett män komma fram och säga att han kan ta en viss kvinna över gränsen, berättar Annakarin Carlsson. Men nu när vi är fler volontärer på plats är det säkrare.

Allt verkar skötas av gräsrötter

Bland volontärerna talas det ofta om de försök till trafficking som upptäcks av polis eller gränsvakter.

– Vi hörde om en buss som polisen stoppade efter att ett tips hade inkommit. Den var full av kvinnor och barn och de påstådda organisatörerna var i själva verket människohandlare. Det sker hela tiden, säger Annakarin Carlsson. Nyligen var det två unga flickor från Ukraina som trodde att mannen skulle ta dem över gränsen, men han tog dem till Lviv och låste in dem. Polisen befriade dem.

Vi hoppar ur bilen och paret visar oss runt på det leriga fält vid gränsövergången som blivit en slags ideell flyktingindustri. Vid första anblick påminner det hela om en festival: leriga gräsfält, portabla toaletter, unga människor fulla av energi som bär runt på backar med mat, tält med volontärer som ropar ut sina erbjudanden om gratis soppa, pizza, vatten, bananbröd, gosedjur, allt man kan tänka sig.

Paret Carlsson-Holmström har varit plats i flera veckor nu och är kritiska till frånvaron av de stora organisationerna. Det är också bland det första man slås av som utomstående – att hela flyktingmottagandet verkar skötas av gräsrötter. Organisationer med en handfull anställda, enskilda initiativ, insamlingar av privatpersoner.

– UNICEF, Röda Korset, UNHCR… Kriget har pågått i sju veckor, folk fryser ihjäl, är traumatiserade och har hypotermi (kraftig nedkylning, reds. anm.). De borde vara här nu. Istället har vi Jehovas vittnen och galna predikanter, konstaterar Anna-Karin Holmström och pekar ut en grupp män med stora ”JW”-skyltar.

– Det här är paradiset för de som vill ägna sig åt människohandel, säger Annakarin Carlsson. Kvinnorna är desperata, de har flytt för livet och dessutom är det inga män med på resan. De är kvar och krigar. Och nu har människorna börjat komma från Mariupol, Butja, de ställena. De är i allt värre skick, även psykologiskt.

Vi tar oss över med pass och ryggsäckar på den ukrainska sidan av gränsen. Här är det betydligt mindre aktivitet – bara 4–5 volontärtält. Flyktingarna anländer i strida strömmar med inhyrda bussar. Många är prydda med logotyper som påminner om en annan verklighet: Tours Eiffel (Frankrike), Sightseeing Old Town Prague (Tjeckien), en blå- och vit-målad buss från Finland… Skyltarna längst fram i vindrutorna berättar om евакуація (evakuering) och att färden gått från Kiev och de östra, hårdast krigsdrabbade delarna av Ukraina.

Människorna som stiger av är utmattade men stoiska. Många vägrar ta emot bärhjälp, även den ensamma mamma vi försöker hjälpa med en gigantisk granitgrå resväska, barnvagn samt en överfylld skötväska som spiller ut blöjor och nappar på den leriga marken. Vi träffar flera svårt sjuka barn som fått humanitär hjälp att ta sig ut ur Ukraina. En del har kala huvuden och saknar ögonbryn efter cellgiftsbehandlingar.

Regnet vräker ner och de svenska volontärerna lyckas få ukrainskorna att ta emot regnponchos till sig själva och värmefiltar i guldfärgad folie till barn som bärs i famnen, för små för att kunna gå. Dessa minstingar liknar snart prassliga små påskägg vid sina mammors bröst. En ung tatuerad kille från Värmland, nedrest som volontär för OperationAid, hjälper till att värma mjölkersättning åt en näpen sexmånaders flicka.

Även på den här sidan gränsen noterar vi mindre grupper av män som varken är flyktingar, chaufförer eller volontärer. De sistnämnda bär alla västar i starka färger som orange och knallrött, namnskyltar med QR-koder och så vidare för att underlätta identifiering, och för att sticka ut i folkmassorna för de som behöver hjälp.

De främmande männen iakttar flödet men agerar inte medan vi är närvarande. En av dem har blicken fast riktad mot passagen som leder in i Ukraina från Polen. Han kan vara en far eller make som fått dispens från kriget, eller någon med dold agenda som passar på att utnyttja situationen – i kaoset kan vi bara spekulera.

– Jag och mina kollegor från Storbritannien bevittnade ett tillslag mot människohandlare för bara några dagar sedan, berättar den irländska volontären Colette. En grupp med totalt 90 personer greps på den ukrainska sidan. Det här händer nu, på riktigt.

En varning vid gränsövergången som satts upp av polisen meddelar:

”Varning: Människohandel. Människohandlare kidnappar kvinnor och barn.

Skydda dig: Ge aldrig bort dina handlingar. Använd bara auktoriserade transportmedel. Håll ihop. Acceptera inga jobberbjudanden.”

Människohandlare skaffar vänner

Människohandlare ser inte skrämmande ut, står det vidare. De ser ut som du och jag. Och de tillbringar dagar i gränsövergångsområdet, där de skaffar vänner, framstår som hjälpsamma och ibland lyckas vinna andras förtroende – ”till och med polisens.”

Vårt fokus har varit på den riskfyllda situation som uppstår när kvinnor och barn anländer till ett nytt land, uppskakade efter traumatiserande upplevelser och med akuta behov av sömn, mat och transport. Nu inser vi att riskerna även existerar på den ukrainska sidan.

De som återvänder är ofta mer sårbara än när de reste ut, påpekar volontärer, eftersom de inte lyckats etablera sig utanför Ukraina. Kanske är de plötsligt hemlösa efter att deras hem blivit bombade. Manliga partners, fäder och bröder är inkallade till kriget. Vart ska dessa kvinnor bo, hur ska de få mat och pengar?

På ett tåg mot Kraków från transitpunkten Przemyśl möter vi Ljudmila och hennes två döttrar, 12 och 14 år. De har flytt från Kiev, är först tysta och reserverade men blir allt mer uppsluppna ju längre in i fredliga Polen vi rör oss. Mamma Ljudmila skojar med vagnservitören om att de borde servera champagne istället för kaffe, men hoppar högt när konduktören ropar ut något i högtalarna. Kraftiga reaktioner på plötsliga ljud är något vi noterar hos många flyktingar, inte minst barn.

Vi passar på att byta några ord med tågkonduktören som sticker in huvudet i vår kupé. Han berättar att tiotusentals ukrainare reser runt med tåg i Polen för att sova någonstans varmt och fundera över vad de ska ta sig till härnäst. Resandet, gratis för ukrainska medborgare, är ytterligare en riskfaktor. I princip alla ukrainska flyktingar vi möter på våra tågresor till och från gränsområdena är ensamma kvinnor med eller utan barn.

Ljudmila berättar till hälften på knagglig engelska, hälften polska att de är på väg till sina släktingar – vi uppfattar det som en svägerska med familj – i Frankrike.

– Resan (med tåg) kommer att ta 18 timmar, men det är ingenting nu. Vi flydde via flera olika städer. Sista etappen gick via Lviv i västra Ukraina.

Vad tycker de om mottagandet vid gränsen?

– Åh, volontärerna erbjöd oss massor av saker, godis och snacks, men det enda jag ville ha var bröd. Vi hade inte ätit bröd på många dagar. Bara jag tog en liten bit och kände smaken av bröd i munnen, wow, det var så underbart!, säger Ljudmila och knäpper händerna i en tacksamhetsgest. Döttrarna tycker att mamman är lite pinsam och tittar ner i sina mobiler. En timme senare har de båda somnat, men inte Ljudmila, som håller sig vaken med ännu en kopp kaffe. Hon släpper inte sina döttrar med blicken. •