Den som är redo att spetsa öronen lite kan dock höra ropen skalla. För fjärde året i rad har nämligen kvinnor världen över kallat till en internationell kvinnostrejk i samband med internationella kvinnodagen. Vissa har liknat fenomenet för en folkrörelse av samma dignitet som fredsrörelsen mot kriget i Irak 2003. I år kommer feministiska strejker att anordnas i över hundra länder den 8 och/eller den 9 mars, där miljontals kvinnor förväntas delta från Manila till Santiago.

– Kvinnor världen över är trötta på alla brutna löften från världens ledare. Nu tar de till handling för att skriva in sig i kvinnorörelsens radikala historia och göra den till sin, säger Tetet Lauron till ETC.

Hon är global koordinator för Women’s Global Strike, den globala kvinnostrejken, ett internationellt strejkinitiativ som lyckats samla organisationer i över 150 länder bakom sig och som hon uppskattar kommer att mobilisera åtminstone en miljon kvinnor framförallt i Asien-Stillahavsregionen.

Women’s Global Strike startades förra året på initiativ av APWLD (Asia Pacific Forum on Women, Law and Development) ett nätverk av hundratals kvinnoorganisationer i 27 länder i Asien-Stillahavsregionen. Men fler stora feministiska 8 mars-strejker väntas äga rum i år bortom etiketten Women’s Global Strike. Och allt pekar på att det är i Sydamerika och särskilt i Chile, som de största kommer att utspela sig.

Pionjärerna från ”syd”

Faktum är att det är från det som brukar kallas för ”det globala syd”, alltså alla de länder som inte är I-länder, som den internationell kvinnostrejken och feministiska strejker i allmänhet drivs som hårdast just nu, även om mer än en miljon spanska kvinnor deltog i förra årets 8-marsstrejk och feministiska strejker även anordnades i Grekland och Italien, så är det utanför Europas gränser som frågan om strejken som feministisk kampmetod diskuteras som mest.

– Jag tror att ropen på en världsstrejk just nu är starkare i det globala syd och anledningen är söndervittringen av offentlig service, alla privatiseringar och att storföretagen fått så mycket makt. För oss är fattigdom och maktlöshet vardag, vi kan inte vända oss till våra regeringar, för vi pekas ut, tystas och förföljs för att vi driver kvinnofrågor, säger Tetet Lauron, som kommer från Filippinerna.

I hennes hemland har exempelvis företrädare för kvinnoorganisationen GABRIELA åtalats. Enligt Joan Salvador, från organisationen, är åtalet politiskt motiverat.

– Vår organisation har varit särskilt kritisk mot regeringen och är därför speciellt utsatt, säger hon till ETC.

Gräsrötterna mot nyliberalismen

GABRIELA organiserar fabriksarbetande kvinnor och kämpar mot deras diskriminering på den otroligt prekära filippinska arbetsmarknaden. Kvinnor kan arbeta i över tio år på i ett företag men bara ha korttidskontrakt och otroligt låga löner. Detta gäller för alla. Men när kvinnor blir gravida eller måste rå för sina familjemedlemmar, något som de förväntas göra, förlorar de sina anställningar, berättar hon. GABRIELA har anslutit sig till den globala kvinnostrejken för:

– Den ekonomiska krisen och den nyliberala politiken påverkar de flesta kvinnor oavsett var de lever, säger Joan Salvador.

I Nigeria driver organisationen Women Agro Allied Farmers Association (NIWAAFA) (som också kommer att delta i den globala kvinnostrejken den 8 mars), framförallt frågan om tillgång till mat och till hälsa och sjukvård. Ett av målen med kvinnostrejken, förklarar NIWAAFA:s Lizzy Igbine, är att kräva fri vård och vaccination av alla barn.

– Bara de som är anställda av staten har täckning för sjukvård och de är en minoritet. Alla andra får betala ur egen ficka, säger hon till ETC.

Gemensamt för de feministiska strejkerna som organiseras världen över är deras kritik av kapitalismen och nyliberalismen, samt en övertygelse om att de genomgripande samhällsförändringar som efterfrågas inte kommer att uppnås genom att verka inom de statliga eller mellanstatliga institutionerna, utan genom att en massiv gräsrotsaktivism pressar makthavarna.

– Det är dags för ett systemskifte, menar Tetet Lauron.

– Att så många feministiska organisationer ställt sig bakom strejken tyder på att de börjat inse att vi behöver gå tillbaka till vår radikala tradition. Under de senaste decennierna har civilsamhället och de sociala rörelserna varit alltför upptagna med att försöka förändra systemet inifrån, exempelvis genom FN-processen. Men nu inser allt fler organisationer att en riktig förändring, och riktigt hopp, inte fås inom FN:s korridorer, utan att det ligger i folkets händer.

En internationell rörelse

Och det är just genom att folket, kvinnofolket, samarbetat över nationsgränserna som de internationella kvinnostrejkerna blev verklighet 2017, 2018 och 2019. Den första ägde rum 2017 och föddes genom samarbetet mellan polska och argentinska feminister (polskorna hade strejkat redan hösten 2016 mot den hyperstränga abortreformen, argentinskorna hade startat hållit massdemonstrationer mot kvinnomord). Snart spreds initiativet till flera andra länder i Sydamerika, men också till Spanien, Italien och Grekland. Miljontals kvinnor deltog.

Varför strejka?

”Den feministiska strejken kommer!” Det är parollen för 8 mars i Chile i år. Förra årets 8 mars-strejk blev massiv och bäddade för det folkliga uppror som skulle bryta ut i oktober och där den chilenska feministrörelsen varit en drivande kraft. I år har man kallat till en ”feministisk generalstrejk”. Ordvalet är ingen slump.

– Målet var att strejkvapnet, som varit arbetarklassens historiska politiska verktyg skulle anammas och omvandlas av feminismen, förklarar Javiera Manzi, talesperson för koordinationsgruppen för 8 mars, som organiserar strejken den 8 och 9 mars.

I Chile, liksom bland sydamerikanska feminister i allmänhet, förstås den feministiska generalstrejken som en strejk som även inbegriper det reproduktiva arbetet, alltså allt det obetalda hushållsarbete som kvinnor utför och som annars ”osynliggörs”. Den feministiska strejken är ett sätt att göra den synlig.

Men såväl Javiera Manzi som Tetet Lauron understrycker att strejken också ger kvinnor kraft och mod att föreställa sig och börja diskutera det samhälle de eftersträvar och öppnar upp för kreativa och solidariska initiativ att bygga en rörelse på. Strejken är bara början, menar de.

– Vi som feminister kan utveckla vår förmåga att organisera oss på internationell nivå, men med lokal förankring. Den feministiska generalstrejken gör att vi kan forma oss själva och bygga upp vårt självförtroende, vår egen kraft och tillsammans skapa en paket med egna politiska förslag.

– Om vi kvinnor stannar, så stannar världen, slår Lizzy Igbine fast.

Hon använder precis samma ord som feministerna på kontinenten mittemot. Ja, längs med Anderna, har de orden ekat och ekat de senaste åren…

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.