– Jag har ofta en dålig mage, inget vi äter här är rent så vi blir ofta sjuka. När jag vaknar mitt i natten med magsmärtor måste jag gå på toaletten, men toaletterna, baja-major, ligger upp vid vägen – här nere finns inga. Det är kolsvart, vi har ingen belysning inne i vårt settlement, jag ser ingenting.

– När jag närmar mig baja-majorna hör jag skratten; där står gäng av fulla och påtända män och väntar på sina offer. Våldtäkt­erna sker varje natt och är man inte uppe vid toaletterna så våldtas man utanför sin dörr eller inne i sitt hus. Det finnas knappt en kvinna eller flicka här som inte blivit våldtagen.

Det finns knappt heller någon i Ahmed Kathrada som har ett jobb – arbetslösheten är nära 100-procentig. Det finns ingen offentlig service för de mellan 5 och 10 000 människor som bor här. Ingen klinik, inga affärer – bara små hål i väggen där kvinnor säljer lite av livets nödtorft.

”En kamp för överlevnad”

Johanna Moshiti är 69 år och har bott i Ahmed  Kathrada i 20 år:

– Varje dag är en kamp för överlevnad, berättar hon. Jag har inte vatten, el eller något mer än en säng. Jag bor med fyra föräldralösa barn som jag tagit hand om. Här är fruktansvärt för kvinnor och barn. Jag har 1700 rand (cirka 1100 kronor) i månaden i bidrag, pengar som inte räcker till något.

Det är en skräckvandring att till och med i solljuset gå huvudgatan i kåkstaden. Lite här och där sitter grupper av män och dricker öl. Inga kvinnor syns till – de är inne i sina hem och går sällan ut ensamma.

Men efter en stund kommer en efter en ut när de sett Jessica och några andra kvinnor i Black Womxn Caucus lätt igenkännbara svarta t-shirts, en feministisk organisation som startat verksamheter i ghetton runt om i staden.

Morden på kvinnor och våldtäkts­kulturen är ett av Sydafrikas mest brännande problem. Var 25:e sekund våldtas en kvinna i Sydafrika. Enligt den senaste statistiken från 2018 rapporteras omkring 110 våldtäkter varje dag. Det betyder att 40 procent av alla kvinnor i Sydafrika någon kommer våldtas. Mellan 2017 och 2018 mördades 2 930 kvinnor i Sydafrika enligt siffror från den oberoende polistillsynsorganisationen IPID, vilket innebär att en kvinna mördas var tredje timme.

Den enorma omfattningen av våldet mot kvinnor har gjort att frågan inte kan undvikas av politiker i Sydafrika, även om det många gånger kan handla om läpparnas bekännelser. Konkreta åtgärder saknas dock i hög grad.

Jag frågar John Moodey, regional ledare för partiet DA, Democratic Alliance, i Johannesburg där man i samarbete med framförallt EFF, Economic Freedom Fighters, har makten, vad han vill göra. Men hans svar blir inte särskilt konkret:

– Vi i DA vill stärka familjevärdena, det är där lösningen på våldet ligger. Föräldrarna måste uppfostra sina söner – och döttrar – så att vi bryter våldets bana.

Hur det ska ske går John Moodey inte in på, men han smeker det stora kors som han runt halsen.

– Vi kan inte lagstifta bort problemen, men det vi kan göra är att stärka familjerna. Själv blev jag och mina föräldrar tvångsförflyttade till en svart kåkstad, vi blev flyttade till en total fattigdom. Men vi klarade det. Allmänt kände jag att moralen och familjevärdena var starkare i ghettot än i resten av samhället.

Hur man ska stödja icke-funktionella familjer, nedbrutna av fattigdom, arbetslöshet, droger, alkohol och kriminalitet har John Goodey ingen färdig lösning på men han menar att fattigdomen inte är huvudorsak till den sociala nedbrytningen:

– Vi måste stödja det egna valet, ge människor chansen att själva få bestämma sin framtid.

Feministisk kamp

Moodey och hans DA får inget stöd av de svarta feministiska organisationerna.

Black Womxn Caucus som bland annat har verksamhet i Ahmed Kathrada är en av de viktigaste organisationerna, som från att ha varit en grupp för kvinnor och hntq-personer på prestigefyllda Wits University i Johannesburg nu har verksamheter på flera håll runt om i staden.

Ordförande och grundare av BWC är Keitumetse Fatimata Moutloatse, allmänt kallad Fatima. I september förra året tog hon initiativet till den kanske största kvinnomanifestionen i Sydafrika:

– Efter ett fruktansvärt kvinnomord kände vi att vi måste göra det för att få uppmärksamhet på femicide, mord på kvinnor, och beslöt att genomföra en stor aktion.

Aktionen blev något som aldrig tidigare skett i Sydafrika. Tisdagen den 13 september stoppade Black Womxn Caucus tillsammans med en rad organisationer all trafik till och från stadsdelen Sandton i Johannesburg. Aktionen fick namnet Total Shutdown Sandton.

Sandton är Afrikas rikaste område, det är i Sandton som de stora multinationella bolagen har sina kontor, det är där de dyraste krogarna finns, där finns också ett Afrikas största shoppingcenter och de dyraste lägenheterna och husen.

Total Shutdown Sandton blev en succé. Stadsdelen blev helt avstängd och dagarna efter meddelade Sydafrikas president Cyril Ramaphosa att staten anslår 2 miljarder rand, cirka 1,3 miljarder kronor, till kampen mot våldet mot kvinnorna

– Pengarna har inte utbetalats ännu och vi har inte fått veta var ifrån de kommer eller exakt hur de ska användas, men det är enorm framgång att presidenten var tvungen att ta upp frågan, säger Fatima till Dagens ETC.

HBTQ-frågor känsliga

Liksom i princip alla svarta feministiska organisationer i Sydafrika domineras ledningen av Black Womxn Caucus av lesbiska kvinnor. Man har bland annat därför intagit en så kallad intersektionell syn på feminismen, en syn där inte bara kön är avgörande, utan även klass, ras och sexuell läggning är lika viktiga.

När jag frågar Fatima om det inte är ett problem att få stöd av de förtryckta svarta kvinnorna i townshipen när man samtidigt driver hbtq-frågorna som en förutsättning för att vara med i den feministiska organisationen håller hon med:

– Många fattiga kvinnor ser inte hbtq-frågorna som relevanta för dem i deras livssituation som handlar om överlevnad som kvinna i en fruktansvärt utsatt miljö. Därför driver vi inte dessa frågor i vårt arbete ute i de svåraste områdena. Men vår grunduppfattning är att de ändå måste finnas på plats inom en feministisk organisation.

När Dagens ETC åker med Jessica Dawede till Ahmed Kathrada och flera kvinnor kommer fram och vill engagera sig är det heller inte hbtq-frågor som diskuteras. Därför finns det en intern kritik från de mest övertygade inom organisationen för att man inte driver dessa frågor. Inom de svarta feministiska organisationerna är ofta hbtq-frågorna lika viktiga som de feministiska. Detta leder till en viss splittring inom rörelsen.

Partiet EFF, Economic Freedom Fighters, är ett av de efter ANC viktigaste politiska partierna i Sydafrika. Traditionellt har partiet inte drivit kvinnofrågor men i Johannesburg har partiet breddats, mycket beroende på Mandisa Mashego, en ung drivande kvinna som blivit regional ledare i Johannesburg och samtidigt partiets kronprinsessa.

Mandisa Mashego är stenhård, hon är ointresserad av hbtq-frågor och av vita kvinnors jämställdhetsfrågor:

– Jag slåss inte för vita kvinnor i min feminism – det har jag inte tid till. De vita, kvinnor och män, har förtryckt och bestulit oss i generationer – nu är det dags för dem att betala tillbaka. Jag har inget gemensamt med en vit kvinna.

EFF och Mandisa Mashego tycker inte heller att de har så mycket gemensamt med de feministiska hbtq-orienterade grupperna, däremot vill de bekämpa våldet mot svarta kvinnor, men det är lite oklart hur. Mandisa Mashego ser det som den ultimata ironin när Cyril Ramaphosa får en utmärkelse för sin kamp mot könsbaserat våld:

– Det enda han borde få är en hederstitel som garant för våldet mot kvinnorna, ”Champion of genderbased violence.”

Kvinnan beskylls för våldet

Rosie Motene var en av de första stora svarta tv-stjärnorna i Sydafrika. Hon hade en huvudroll i såpan ”Generations” som var den första TV-serien för svarta i Sydafrika.  Trots att det var över 20 år sedan blir hon fortfarande igenkänd och hyllad när hon visar sig i Johannesburg.

Frånsett någon enstaka roll i film, tv eller teater ägnar hon nu sin tid till att stödja kvinnor utsatta för våld:

– Kvinnor som misshandlas och våldtas får inget stöd överhuvudtaget. Det finns inga pengar till skyddat boende – inte ens så att en kvinna kan söka stöd över en natt. Polisen gör ingenting – om de inte mutas att stödja mannen.

– Brott mot kvinnor anmäls inte och om de skulle bli anmälda försvinner i de i rättsapparaten. Den allmänna meningen är att kvinnan har sig själv att skylla i alla lägen.

Rosie åker runt i Sydafrika och håller föredrag tillsammans med feministiska grupper, många gånger ber kvinnor henne om hjälp för att anmäla ett brott eller att söka upp polisen.

– Den sydafrikanske mannen förstår inte vad han ställer till med. På något sätt tror han att mannen har en självklar rätt att göra vad som helst med en kvinna, att kvinnan enbart finns till för mannen. För ett tag sedan våldtog en ung man en kvinna – mot all förmodan blev han polisanmäld – men han tog sig inte ens tid att infinna sig till förhör. Istället bad han sin mamma att betala böterna.

Det finns en djupt inrotad våldtäktskultur i det sydafrikanska samhället, menar Rosie Motene:

– Den genomsyrar hela samhället; från nationen, till staden, till byarna och sedan ända nere i familjen. Det är en patriarkal struktur som finns över allt, en struktur som byggts upp i byarna, stärkts under kolonialismen och apartheid och som dagens styrande inte försöker bryta.

Rosie Motene har fått känna av detta själv. En ung flicka i hennes egen familj blev våldtagen av sin kusin. När Rosie tog upp detta blev hon utstött av familjen. Detta var saker man inte pratade om…

Rosie har själv också berättat om när hon blivit våldtagen och misshandlad, något som blivit mycket omskrivet:

– Jag var i ett våldsamt förhållande och han utnyttjade mig. När jag var stark nog bröt jag mig fri och istället engagerade jag mig i feministiska organisationer där jag kunde arbeta med andra kvinnor.

Vill avkriminalisera prostitutionen

Att Rosie fortfarande är igenkänd i Sydafrika blev vi klara över när vi gick ut från det café vi träffats i. Direkt kommer det fram en ung man, Vuyo Masongo, 25, och vill tala med henne:

– Hej Mama, du var allt för mig när jag var liten. Jag älskade dig och din TV-serie.

När det gäller kvinnokampen finns det två områden som slår ut alla andra: Det är dels kampen mot männens våld och dels frågan om prostitutionen. Med några mycket få undantag är så gott som alla feministiska grupper, hbtq-organisationer, progressiva partier och kulturgrupper för en avkriminalisering av prostitutionen.

När jag frågar om de inte ser några nackdelar med en frisläppt prostitution blir jag först rättad för att jag använder ordet prostitution – de använder bara termen sexarbete och sexarbetare. Fatima i Black Womxn Caucus:

– Kvinnor måste själv få bestämma om de vill arbeta som sexarbetare eller inte. Många har inget val för att överleva. Nu förföljs de av polisen och stigmatiseras. Ingen del av sexhandeln ska vara kriminaliserad. Det är ett demokratiskt krav att vuxna kvinnor själva ska få bestämma vad de vill göra.

Vad som händer med trafficking, bordellverksamhet och sexindustrin om prostitutionen blir laglig har man inte utrett och har ingen bestämd uppfattning om.

SWEAT är en organisation som består av tidigare eller nuvarande prostituerade och driver kampanjer för legalisering av sexhandeln. Katlego Rasebitse är av organisationens ledare:

– Vi ser en legalisering av sexarbete som en av de viktigaste samhällsfrågorna. Miljoner människor i Sydafrika lever rättslösa på grund av lagar som inte ger människor rätt att bestämma över sina liv. Vi organiserar sex­arbetare i fackföreningar. Hos oss får de respekt och hopp.

SWEAT bildades i Kapstaden i slutet på när hiv och aids spreds som mest. Från att ha varit dominerad av gaymän kom många kvinnor in i organisationen i slutet på 90-talet och efter en nationell konferens 2003 bestämde man sig för att fungera som fackförening för prostituerade.

– Vårt fack heter Sisonke och där får man registrera sig i sitt namn, sedan ger vi juridisk rådgivning och olika typer stöd, säger Katlego. De får medlemskort och en t-shirt där det står ”Know Your Rights”. Många kommer till oss för att få hjälp mot polisen, gentemot dem är de fredlösa.

Just polisens förtryck av de prostituerade är en viktig orsak till att så många är positiva till att legalisera prostitutionen. Att poliser våldtar prostituerade anses normalt:

– Enligt polisen kan en sexarbetare inte våldtas efter som de lever på att sälja sex så därför gör de inte fel om de själva tilltvingar sig sex, säger Katlego.

– De gör också allt för att trakassera oss, våra medlemmar berättar att de kan bli gripna av polisen när de handlar i en vanlig livsmedelsaffär och anledningen är att de är sexarbetare och att detta är förbjudet i lag.

”Handlar om vuxna människor”

SWEAT och Sisonke har inget stöd från staten utan överlever med hjälp av bidrag från framför allt utländska företag berättar Katlego. Han vill dock inte nämna några företagsnamn eftersom det skulle kunna påverka dem negativt och de har lovat att inte uppge deras namn. Om bidragen också kommer från den stora sexindustrin i landet säger han sig inte kunna svara på.

Hos SWEAT träffar jag också Vera Learemia från Amsterdam som praktiserar hos organisationen och ska skriva en avhandling i socialantropologi. I Amsterdam arbetar hon som socialarbetare:

– Också i Nederländerna är legalisering av prostitutionen en viktig fråga, jag kan själv se en rad skäl för och mot, men försöker som researcher att hålla mig öppen. Det är också en stor skillnad mellan Europa och Afrika – här prostituerar kvinnor sig för att överleva, medan i Europa är skälen i hög grad social marginalisering och missbruk.

En av starkaste förespråkarna för en legalisering är hbtq-gruppen Iranti.

– Vi inom Iranti arbetar med att dokumentera övergreppen, men kommer i allt högre grad att bekämpa orsakerna. Vi ser att våldet mot kvinnorna är det samma som mot hbtq-människor och att det har sin grund i samhällsstrukturerna, säger en av organisationen ledare Sihle Motsa till Dagens ETC och fortsätter:

– För att minska utsattheten hos kvinnor och minoriteter är det viktigt att avkriminalisera prostitutionen, dagens lagar ökar bara förtrycket.

De stora partierna ANC, Democratic Alliance och Economic Freedom Fighters står bakom legalisering av prostitutionen. Mandisa Mashego i EFF säger med hård röst:

– Det är självklart att sexarbete ska vara legaliserat, ingen av parterna ska kriminaliseras – det handlar om vuxna människor som träffar ett avtal.

När jag frågar henne om det verkligen är ett fritt val att prostituera sig är hon inte lika säker utan menar att fattigdomen är det viktigaste skälet bakom både prostitution och våldet mot kvinnor.

Sydafrikas president Cyril Ramaphosa har vid flera tillfällen sagt att prostitutionen ska avkriminaliseras, men ledningen i partiet och regeringen vill inte sätta något datum. De menar att det tar tid att ta fram en ny lagstiftning och att alla måste vara överens.

John Moodey från DA vill ha en legalisering snarast och han ser inte någon motsättning mellan prostitution och familjevärden:

– Det handlar om val för individerna, vi måste ge kvinnorna som kommit in i verksamheterna ett eget val. Blir sexarbete lagligt kan det regleras och kvinnorna kan välja bort sina hallickar. Då kan vi få bort de som tjänar pengarna på de här kvinnorna och ge dem chansen att bygga ett eget liv.

Fick hjälp av ett exitprogram

Kyrkan och dess organisationer är motståndare till en legalisering av prostitutionen, men det är svårt att hitta feminister eller progressiva som vill ha kriminalisering. Men en organisation i Kapstaden, Embrace Dignity, driver en politik som ligger nära den svenska:

– Vi vill att alla parter i sexhandeln ska vara kriminaliserade förutom offret – den som säljer sex, säger Nomonde Mihlai Meji. Att vara prostituerad är inte ett arbete, det är ett tvång.

Nomonde kallar sig en överlevare:

– Jag överlevde att vara prostituerad i nio år, hur kan jag knappt förstå själv idag. Sedan fick jag hjälp att ta mig ur prostitutionen, gick i ett exitprogram och fick börja gå i skolan igen.

Embrace Dignity försöker hjälpa prostituerade att ta sig ur prostitutionen genom att skapa möjligheter till studier, arbeta och hjälp att starta egna småbolag. De arbetar också för att få till stånd en svensk lagstiftning när det gäller prostitutionen:

– Vi vill att personen som säljer sex ska vara den avkriminaliserade i sexhandeln. Vi kan inte gå med på att sexsäljaren ska straffas för det skulle betyda att vi kriminaliserar någon för att vara fattig och i en situation som tvingar personen in i prostitution.

– Många av de som vill legalisera sexhandeln menar att polisen är den största risken för de prostituerade – men detta är inte sant, farligast är de våldsamma män som köper sex. Att legalisera denna handel skulle inte skydda oss mot dem.

Nomonde tror att det finns goda chanser att Sydafrika kommer att införa en svensk lagstiftning, men inser också att det kommer att ta tid:

– Vi slåss mot en oerhört mäktig fiende, hela sexindustrin har ofantliga resurser. Vi tror också att det finns en dold agenda där läkemedelsbolagen stödjer legalisering för att de ska sälja mer mediciner och utrustning till de som skadas av sexhandeln.