– Hikikomorier medverkar inte på tv, säger Vosot Ikeida, 57, med glimten i ögat.
Samtliga i rummet brister ut i skratt. Han har nämligen själv medverkat i en nyhetssändning för att ge röst åt dem som sällan kommer till tals.
Vosot Ikeida är den pseudonym han gått under sedan han började uttala sig i egenskap av hikikomori. Jag frågar varför han inte vill använda sitt riktiga namn.
– Till en början handlade det om synen på hikikomorier. Det är väldigt skamfyllt. Jag behövde mod för att komma ut med det i media.
I Hikikpos skriver han om vad som drev honom att dra sig undan från omvärlden, och berättar om en bakgrund med en svår relation till mamman präglad av psykisk misshandel och kronisk depression, och senare en tid som sotokomori (hikikomori utomlands).
– Jag sover 14 timmar om dagen och det förändras inte, oavsett var jag är, säger han.
Kvinnor är underrepresenterade i statistiken
Det japanska hälso-, arbets- och välfärdsdepartements definition av en hikikomori är en person som aldrig eller sällan lämnar hemmet eller har kontakt med människor utanför familjen och som har befunnit sig i det tillståndet i minst 6 månader. I vid bemärkelse innefattas definitionen även av personer
i Vosot Ikeidas situation.
Den stereotypa bilden av en hikikomori som en ung man som vägrar lämna rummet i sitt föräldrahem lever kvar hos många från när termen populariserades, men senare studier har visat att tillståndet drabbar både män och kvinnor i alla åldrar. Kvinnor är däremot underrepresenterade i statistiken och mörkertalet tros vara stort.
På ett café i Ikebukuro möter jag Naohiro Kimura, 35, någon timme innan en stödgrupp för hikikomorier ska dra igång i samma byggnad. Han blev hemmasittande för några år sedan under tiden som han studerade till advokat. Räddningen kom efter att föräldrarna började oroa sig för sonens mående och tog hjälp av landets ledande hikikomori-experter.
– Mina föräldrar visste inte om jag var vid liv eller inte eftersom vi bodde på olika håll, så de skickade myndighetspersoner efter mig för att kontrollera om jag fortfarande var vid liv.
Naohiro Kimura lyckades med psykiatrikerns hjälp ta sig ur den onda spiralen, men erkänner att han fortfarande brottas med negativa känslor inombords.
– I det här samhället behöver vi ständigt prestera och bli framgångsrika, men alla kan inte bli framgångsrika. De flesta blir inte det och riskerar då att bli hikikomorier. Och jag är en av dem.
– I Japan finns ett ordspråk som lyder “du ska inte äta om du inte jobbar”. Folk anser att man inte förtjänar någonting om man inte har ett jobb, säger Naohiro Kimura.
En 36-årig kompis som vill förbli anonym instämmer. Imorgon ska han på arbetsintervju för första gången på 20 år. Han är nervös men verkar samtidigt en gnutta hoppfull.
– Det är svårt att få en andra chans på arbetsmarknaden här i Japan. Jag har ingen arbetserfarenhet och jag har inget jobb men det känns som jag skulle bli avvisad även om jag försökte skaffa ett, säger han med en smått darrig röst.
I hans fall var det en plågsam rädsla för homofobi och diskriminering som resulterade i att han gav upp att försöka upprätthålla ett socialt liv.
– Från 20 års ålder drog jag mig tillbaka och började undvika socialt umgänge. Jag var trött på att gömma vem jag verkligen var och låtsas vara någon annan. Det var lättare för mig att bara stanna hemma och spela tv-spel.
– Folk tror att vi är lata och njuter av att inte göra någonting, men det är raka motsatsen. Vi lider och kämpar på så gott det går, fortsätter han.
I Sverige saknas uppgifter
Genom mediabevakningar har hikikomori-fenomenet kommit att förknippas med Japan, men problemet är inte unikt för landet. Många fall har upptäckts i övriga delar av Asien liksom i USA, Frankrike, Italien och Spanien, där omfattande studier inletts för att kartlägga antalet drabbade.
I Sverige saknas uppgifter om hur många som berörs, men en granskning som genomfördes av TV4:s Kalla Fakta förra året visade att tusentals ungdomar är så kallade hemmasittande. Verksamheten Hikikomori Umeå jobbar med social rehabilitering av 16–25- åringar som varken går i skolan eller har någon myndighetskontakt. Många har hoppat av gymnasiet, och en del även högstadiet, på grund av mobbning eller dåligt mående av andra anledningar.
– Det man kan säga är gemensamt för dem vi möter är att de känner sig osäkra i grupper eller med andra och inte riktigt vet vad man ska prata om eller hur man ska göra. Det är sådant vi övar på i mindre grupper, säger socionomen Andreas Rosin på Hikikomori Umeå.
Kompetens slösas bort
Han tror att bristen på individuella lösningar i skolan bidragit till att allt fler faller utanför systemet, och han upplever att det skett en
ökning av hemmasittare sedan den nya skollagen trädde i kraft.
– Vi träffar många med neuropsykiatriska diagnoser, speciellt Aspberger och ADD. Jag tror många for illa när specialklasserna försvann och alla skulle inkluderas i vanliga klasser.
– Om du har en diagnos eller drag av en diagnos så känner du dig redan utanför, så jag ser inte vad som blir bättre av att man skulle in i en vanlig klass med allt vad det innebär om det inte finns resurser. Jag tror också att vi behöver vara mer flexibla i vårt tänk. Vi är alla olika, men det finns plats för alla med rätt förutsättningar även i arbetslivet. Många av de vi träffar är vansinnigt duktiga på olika saker. Kompetens slösas bort om de blir sittande hemma.
