”Lo Scugnizzo” betyder gatpojke på napoletanska och uppfördes ursprungligen som ett kloster men ändrade under 1800-talet funktion till fängelse. I slutet på 80-talet övergick det till att bli daglig ungdomsverksamhet och kort därpå påbörjades byggandet av ett universitetsbibliotek i en av byggnaderna. Pengarna räckte dock inte till och projektet avbröts. I närmare 20 år lämnades den 16 000 kvadratmeter stora byggnaden att förfalla, men så en septemberdag 2015 – på årsdagen av Neapels antifascistiska befrielse under andra världskriget – slogs de tunga portarna upp i ett helt annat syfte. Aktivister och boende i kvarteret Montesanto hade bestämt sig för att ockupera platsen.
”En slags social alkemi”
I dag spelar ungar fortfarande fotboll och leker på gårdsplanen, men fängelsemurarna är inte längre till för att stänga ute någon från den omgivande staden. Istället är Lo Scugnizzo Liberato en av flera före detta institutionsbyggnader i Neapel som i dag förvaltas som så kallade allmänningar, bene comune. Det rör sig om skolor, sjukhus och nedgångna militärkaserner, men också om trädgårdar, fritidsgårdar och parker. I skuggan av krisen och nedmonteringen av välfärden har en självorganiserad rörelse trätt in i institutionernas ställe för att befria stadens rum.
Här på Lo Scugnizzo i kvarteret Montesanto pågår många olika kulturprojekt och sociala verksamheter; fritidsverksamhet för barn där keramikkurser ges, men också dramapedagogiska projekt och undervisning i flera språk. Lo Scugnizzo bistår med social hjälp till människor i kvarteret och erbjuder arbetsrättslig- och juridisk rådgivning. Den som vill är välkommen att engagera sig i platsen och besluten fattas gemensamt.
Vid ett bord strax intill huvudingången sitter Luca Recano och delar ut namnbrickor till de ankommande gästerna. Han är en av de aktivister som genom federationen av de sociala centren i staden – Napoli direzione opposta (Neapel i motsatt riktning) – tagit initiativ till mötet. Luca menar att det inte är någon slump att mötet sker just här i Neapel.
– Man skulle kunna beskriva det som att en slags social alkemi uppstått i den här staden – sociala rörelser har inte endast sökt konflikt utan också skapat konkreta förslag till hur staden kan styras. Vi vill genom allmänningarna skapa materiella förutsättningar för ett kollektivt resursförvaltande, säger han och fortsätter:
– Det här mötet är viktigt eftersom det bidrar till att skapa ett gemensamt språk mellan erfarenheter som finns runt om i världen. Genom skapandet av allmänningar går det att föra fram politiska och sociala alternativ.
Och visst är det många som denna novemberhelg tagit sig till konferensen. Till deltagarna hör delaktiga i allmänningar från Málaga och Madrid, från Belgrad och Paris, men också från det sociala rörelsepartiet Barcelonaen comú och Commons alliance från Grekland. Somliga deltagare har kommit mer långväga ifrån; från Rosario i Argentina där partiet ”Ciudad Futura” lyckats ta sig in i kommunfullmäktige, till kooperativen i Jackson, Mississippi och aktivister från Rojava i Kurdistan.
Tillägg i kommunallagen om ockupationer
Men vad är det då som skett i Neapel? För två år sedan organiserade sig majoriteten av de sociala centren i plattformen Massa Critica (Kritisk massa). Inför kommunvalet höll de öppna kvartersmöten på torgen dit också kandidaten Luigi De Magistris blev inbjuden. Han skulle senare komma att väljas till borgmästare. Genom allmänningarna i staden har rörelser lyckats vitalisera institutioner och föra en politisk debatt bortom den traditionella partipolitiken. Sedan april 2016 finns nu ett tillägg i kommunallagen i Neapel som legitimerar självförvaltade ockupationer som kommer allmänheten till godo. Genom att laborera med deltagande och en så kallad ”civic use” söker man sig bortom den strikta dikotomin mellan offentligt och privat.
Michela Antonucci är en av de aktivister som följt den juridiska processen i att införa deliberan i Neapel – som juridiskt erkänner allmänningarna i staden. Vi träffas i vad som dagtid fungerar som ett ”co-working” kontor på Lo Scugnizzo.
Michela Antonucci påbörjade sitt engagemang i bostadsrörelsen i Neapel. Hon berättar att det i nuläget finns närmare ett tiotal före detta kommunala byggnader som omfattas av lagtillägget. Samtidigt pågår liknande sociala juridiska experiment i andra städer i Italien. Deltagare från dessa städer närvarar under möteshelgen; från Milano i norr till Messina på Sicilien.
– Men nu försöker vi få den här deliberan att införas också i Neapels omgivningar. Genom att ha närvaro i ett område skapar du också ett politiskt tryck. I Casoria bara några mil härifrån finns till exempel en före detta militärområde som i dag omvandlats till en allmänning, som samtidigt är ett odlingsprojekt. Där söker rörelsen ”Terranostra” (vår mark) påverka administrationen för att få till stånd en liknande ”delibera”, säger hon och fortsätter:
– Majoriteten av byggnaderna i Neapel har tidigare varit i kommunal ägo, men genom självförvaltning blir det naturligt att diskutera vad offentlig egendom egentligen innebär. Om du skapar en alternativ modell utmanar du också tankar kring privat egendom.
Michela Antonucci menar att det i Europa finns många liknande sociala experiment som blivit marginaliserade. Nu söker rörelsen i Neapel också skapa ett observatorium för att kontrollera att det juridiskt sociala verktyget används inkluderande och inte missbrukas. Det handlar om att förstå att en plats beror av dess praktiker; de sociala relationer som uppstår och människors faktiska deltagande.
– Vi har alltid ockuperat byggnader som förlorat sin ursprungliga funktion – och vi säger att vi befriar stadsrummet. Vi visar att en plats också beror av de aktiviteter som pågår och produceras. Ett av våra lite mer annorlunda exempel är den före detta mellanstadieskolan Schipa, där vi ordnat alltifrån läxhjälp till filmvisningar för kvarteret, men som också är en plats som tillhandahåller bostäder, säger Michela Antonucci.
Den andra platsen som delar på mötesansvaret denna helg är det före detta barnhemmet L’Asilo Filangieri. Efter att ha stått övergivet i många år har platsen i dag förvandlats till en blomstrande allmänning – med fokus på teater- och kulturverksamhet. I teaterfoajén är det liv och rörelse och färska croissanter ligger staplade i lådor på bardisken. Den här morgonen närvarar också borgmästaren Luigi De Magistris på välkomstsamlingen.
”Vi befriar stadsrummet”
Så påbörjas en lång dag med intensiva diskussioner om alltifrån alternativa ekonomiska system till motstånd mot åtstramningar. En av diskussionspunkterna handlar om hyresekonomi och gentrifiering. Vi sitter på nedervåningen till l’Asilo – i ett före detta kyrkorum som numera fungerar som biograf – och lyssnar på en panel med deltagare från bland annat Jackson i Mississippi, Barcelona och Paris. I dag ser vi hur korttidsuthyrningar ofta sker genom kommersiella plattformar som Airbnb. Någonting som i svepande ordalag brukar beskrivas som ”delningsekonomi” – men som i själva verket utmynnat i en hårdför gentrifiering, ockerhyror och exkludering i många städer. I Barcelona har korttidsuthyrningarna inte bara inneburit att bostäder förflyttats från invånarna till turister, utan även att hyror och bostadspriser pressats upp.
– Det handlar om gentrifiering när många boende tvingas längre ut från staden. Därför har vi i Barcelona försökt införa restriktioner som kontrollerar uthyrningar via plattformar som Airbnb. Lägenheter får hyras ut om uthyraren registrerar lägenheten som turistlägenhet och om de betalar stadens turisttaxa, säger Gala från Barcelona en comú.
Inte heller en stad som Neapel har undgått effekterna av Airbnb. I dag hyrs över 5 000 av lägenheterna i det historiska centret ut till turister, och närmare 2 000 vräkningar genomförs i Neapel varje år. Men samtidigt som byggnader lämnats tomma för spekulation har en våg av bostadsockupationer svept över staden de senaste fem åren. Många familjer som under krisen hamnat i ekonomiska svårigheter har genom dessa fått tak över huvudet.
Urbana och sociala kamper
För att ett teoretiskt begrepp som ”allmänning” ska ges substans måste det grunda sig i de urbana och sociala kamper som faktiskt pågår – men också söka sammanföra dessa i skapandet av gemensamma mötesplatser. Vad finns det för behov av allmänningar i en svensk kontext? Nyligen översattes den italienske rättsfilosofen Ugo Matteis bok ”Gemensam nytta” till svenska. Ugo Mattei lyfter i den manifestliknande boken frågor om det gemensamma och hur expropriering fungerar i dag. Vad är det egentligen som sker när allmännyttan hamnar i kniptången mellan stat och marknad, när kommunen säljer ut det som tillhör oss alla? I Sverige har vi exempelvis sedan 2011 en lag som säger att allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag ska bedrivas efter affärsmässiga principer.
Samtidigt ser vi runtom i landet en tendens liknande den i Italien, där motstånd mot privatiseringar övergått till en vilja att experimentera med allmänningar. Kanske ett av de tydligaste exemplen på det är Umeå – där socialdemokraterna just nu genomför den största utförsäljningen av bostäder någonsin i stadens historia. Erik Persson är skribent och aktivist i olika sociala rörelser i Umeå. Han berättar att skapandet av allmänningarna för dem började i bostadsområdena, men senare kom att handla om större projekt som involverade fler.
– Jag tror att den här insikten börjat växa fram i rörelser på 2010-talet, inte minst här i Umeå. Att det blir bristfälligt och ibland förljuget att bara försvara det offentliga mot privatiseringar, och att vi nu måste försöka skapa alternativ. Speciellt med tanke på den marknadsanpassning som offentlig förvaltning genomgått. Då blir det viktigt att fråga sig hur vi ytterligare kan demokratisera samhället och ta förvaltningen över olika resurser i egna händer.
Fortsätta att bygga tillsammans
Erik Persson menar att det finns gott om exempel på självorganisering runtom i Sverige. Som rörelsen Ung i Sverige som under hösten kämpat för att stoppa utvisningarna till Afghanistan, eller ockupanterna av BB-kliniken i Sollefteå.
– I Sollefteå protesterar man inte bara mot nedskärningarna i sjukvården, utan startar ett kooperativ med syfte att utveckla den landsbygdsnära sjukvården. Jag tror att vissa saker i den nyliberala samhällsutvecklingen skapar det här som motreaktion, säger han och fortsätter:
– Det handlar om att tillsammans fortsätta bygga och förstärka de här allmänningarna. Med tiden kan de forcera institutionerna och juridiken, som ju i dag är anpassade för ett helt annat sätt att skapa och fördela resurser.
